189 Beträffande det förstnämnda rekvisitet anförde man, att även en oskyldig kunde bli anklagad för grovt brott, varför detta icke kunde vara tillräcklig orsak för att spärra in vederbörande i fängelse på bekännelse. I fråga om det andra rekvisitet svarade man, att så länge vederbörande icke är helt överbevisad, återstår alltid möjligheten, att han kan vara oskyldig och då gäller satsen i Olaus Petris domarregler, att det är bättre att giva en brottsling lös än att pina och plåga den, som är oskyldig. När det så gällde det tredje och sista rekvisitet, anförde man, att även den, som aldrig begått något brott, kunde anses så ondskefull och vanartig, att hans vistande på fri fot kunde vara vådligt för den allmänna säkerheten. Ett inspärrande i häkte på grund av endast preventiva skäl ansåg man icke vila på någon rättslig grund utan var i stället att anse som en emot den allmänna rättssäkerheten stridande och därför förkastlig polisåtgärd. I det nämnda svaret framhöll man vidare, att detta insättande på bekännelse, som troligen införts i rättspraxis år 1737 och sedan sanktionerats genom de kungl. breven den 10 juli 1740, 11 november 1756 och 22 mars 1803, var en form av tortyr och därför oförenlig med allmänna rättsprinciper. Till sist framförde man det önskemålet att insättandet på bekännelse måtte upphöra »samt ersättas förmedelst polisuppsigt öfver sådane personer, hvilkas insättande på bekännelse, enligt 1803 års författning, nu kan komma i fråga». Detta önskemål om polisuppsikt i stället för insättande på bekännelse erinrar om den tidigare nämnda rättspraxis på kontinenten. Även avdelningarna av Juridiska Föreningen i Åbo, Vasa och Viborg kritiserade institutet insättande på bekännelse, ehuru meningarna därom voro något delade i Vasa och Viborgs avdelningar.- Institutet insättande på bekännelse utsattes för mycket hård kritik även av prokuratorn i Kejserliga senaten för Finland, Eugen von Knorring, i den ämbetsberättelse, som han ingav till generalguvernören över Finland, greve Nikolaj A. Adlerberg, efter sin ämbetsresa i landet under sommaren 1867.® von Knorring hade tydligen tagit intryck av såväl det av professorn Ehrström formulerade svaret som av Naumanns artiklar. Den förstnämnda påverkan visar sig i hans sätt att argumentera, och den senare framgår av hans eget påpekande, att »en eminent rättslärd och juridisk skriftställare höjt sin röst» i Sverige mot institutet »insättande på bekännelse», »under framhållande huruledes de vore afvikande från de allmänna grundprinciper, på hvilka den såväl der som i Finland gällande kriminal- * S. 116 f. ® Prokuratorns i Kejserliga Senaten för Finland Berättelse i anledning af dess embetsresa i landet under sommaren år 1867, Helsingfors 1868.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=