34 Denna begreppskoppling har tydligen sin grund i innehållet i det kungl. brevet av den 11 november 1756.^® I detta brev finner man dels de allmänna leuterationsbestämmelserna och dels de speciella regler, som skulle iakttagas, då en sak var mörk och tvivelaktig och överdomaren bestämde, att den misstänkte skulle hållas i häkte på någon fästning, innan slutlig dom fälldes. Innan ett dylikt beslut verkställdes skulle målet underställas konungen. Vad var då ändamålet med det svårare fängelset och med denna internering på fästning? Jo, i båda fallen önskade man pressa fram en bekännelse. När domaren och prästerskapet misslyckats i sina ansträngningar härutinnan tillgrep man tortyren och kvarhållandet i häkte på fästning. Skillnaden bestod blott däri, att det svårare fängelset kunde domaren tillgripa utan att målet hänsköts till överrätt och konung. Enligt Nehrman-Ehrenstråle fick dock underdomaren icke utan särskilt tillstånd tillgripa handklovar, upphängande på väggen och spöande, d.v.s. en viss form av tortyr. Nehrman-Ehrenstråle grundar sin mening på det ovan anförda kungl. brevet av den 22 april 1724, där konungen medgav användningen av svårare fängelse. Något sådant förbud för underdomaren att tillgripa svårare fängelse finns emellertid icke infört i 1734 års lag. Enligt denna lag hörde det svårare fängelset till rannsakningens första stadium. Det skulle dock användas »varsamliga». Kvarhållandet i häkte fick däremot icke ske utan att hemställan gjordes hos konungen. Gränsen är alltså begreppsmässigt icke helt klar mellan dessa båda företeelser: svårare fängelse och kvarhållande i häkte på fästning för kortare eller längre tid. Det är främst fråga om en gradskillnad. Vi få anledning att senare återkomma till detta problem, emedan det blev aktuellt i flera sammanhang under 1800-talet. Genom Gustav III:s brev till landets samtliga landshövdingar av den 27 augusti 1772 förbjöds visserligen i upplysningstidens anda tortyr och pinliga förhör och befalldes landshövdingarna att se till att alla pinorum förstördes och urståndsattes, men därmed försvann icke föreskrifterna i rättegångsbalken om svårare fängelse i samband med rannsakning.^” Kvar stod också möjligheten att internera en för grovt brott misstänkt person, som nekade till brottet trots att alla indicier voro emot honom. Med kungligt tillstånd kunde man sätta in vederbörande på bekännelse på någon fästning. Receptionen av den legala bevisteorien i svensk rätt medförde, såsom ovan framhållits, dels införandet av institutet »lämnande åt framtiden» eller »ställande under Guds dom», d.v.s. institutet absolutio ab instantia, Kungl. br., Svea hovrätts arkiv, RA. Backman, Ny lagsamling, h. 5, s. 508; S. af Ugglas, Samling af Kongl. Maj:ts brev, IV, s. 130 f.; H. Munktell, Tortyren i svensk rättshistoria, 1940, s. 161; E. Anners, Humanitet och rationalism, 1965, s. 186 ff.; R. G. Modée, Utdrag . . ., X, s. 34 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=