37 May:t eller til then hans Öfwer-Commendo och dom i wärio hafwer».^^ 1707 däremot överfördes själva avgörandet om målen skulle lämnas åt framtiden till konungen. I 1734 års lag reglerades instansordningen genom föreskrifterna i Rättegångsbalken. Enligt RB 5: 1 ägde kämnersrätterna i städerna som regel rannsaka och döma i alla tvister och i sådana brottmål, som ej hörde till någon annan rätt. Om saken gick å liv eller ära, ägde kämnersrätten blott rannsaka men icke döma. Rannsakningshandlingarna skulle sedan genast sändas till respektive rådhusrätt. För Stockholms del gällde emellertid andra bestämmelser. Där skulle kämnersrätten döma även i mål, där saken gick å liv eller ära och därefter genast sända domen till hovrätten för »skärskådan». För övriga städer utomStockholmgällde, att rådhusrätterna skulle döma i de mål, som tidigare blivit rannsakade av kämnersrätterna (RB 6:1), och fanns det ingen kämnersrätt skulle respektive rådhusrätt fungera som första instans (RB 6: 4). Enligt RB 25: 5 skulle emellertid det straff icke verkställas, som underrätt utdömt i grövre brott, förrän rannsakningen och domen granskats och prövats av respektive hovrätt. Denna regel gällde även de svårare brottmål, där mer än halvt bevis förelåg emot den anklagade, men där den anklagade nekade till gärningen, och domaren därför enligt föreskrifterna i RB 17: 32 beslöt lämna saken till framtiden, då den kunde varda uppenbar. I fråga om dessa mål, som avsågos i RB 17: 32, d.v.s. svårare brottmål, där det förelåg mer än halvt bevis, men där den anklagade nekade till brottet, utfärdades nya bestämmelser genom leuterationsförordningen den 12 april 1753.^- I denna föreskrevs, att överdomaren, d.v.s. hovrätten, skulle göra hemställan till Kungl. Maj:t, när saken för mörker och tvivelaktiga omständigheters skull komme att lämnas till framtiden. Detta innebar, att man förnyade bestämmelserna i 1707 års brev till Svea hovrätt. I det kungl. brevet till Svea hovrätt av den 11 november 1756 stadgades så bl.a., att hovrätten skulle referera sådana mål till Kungl. Maj:t, där överdomaren fann, att en för brott anklagad person borde hållas i häkte på fästning för kortare eller längre tid, innan slutlig domfälldes.-'’^ I båda dessa kungl. brev av år 1753 och 1756 föreskrevs emellertid också, att om straffet i ett till någon hovrätt och därefter till konungen hänskjutet mål efter konungens gottfinnande borde skärpas, så skulle det icke nämnas i utslaget, att det skett enligt konungens beslut.^^ Att denna föreskrift åtminstone sedermera ansågs gälla även insättandet pä bekänSchmedeman, Kongl. Stadgar . . s. 837. J. A. Flintberg, Lagfarenhets-bibliotek, IV, s. 148 f.; Naumann, Tortur, s. 617. Kungl. br., Svea hovrätts arkiv, RA. Punkt 5 i 1753 års brev o. punkt 5 i 1756 års brev. — Nehrman-Ehrenstråle, Inl. . . . Proc. Crim., s. 249, § 22.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=