105 låg däri ett erkännande av att stadgandet i 1803 års kungl. brev vilade på oriktig grund. Sedan tolv personer yttrat sig över ärendet, skred kammaren till omröstning, varvid utskottets utlåtande avvisades och Bovins motion vann med siffrorna 69—58. Utskottets hemställan om upphävande av sista momentet i RB 17:37 bifölls. När frågan togs upp till behandling i riksdagens första kammare, talade von Gegerfelt för sin reservation och nämnde härvid, att frågan om bekännelsefångarna hade aktualiserats genom justitierådet Chr. Naumanns artiklar därom i hans juridiska tidskrift, von Gegerfelt hänvisade även till lagkommittéens lagförslag, som stöd för sin åsikt. Han tyckte sig också kunna tolka bestämmelsen i 1803 års brev om att hovrätterna icke finge ange, att det var på kungl. Maj:ts beslut, som vederbörande blivit insatt på bekännelse, som ett tecken på att Kungl. Maj:t haft ont samvete och därför icke ville stå i ansvar för sitt beslut, von Gegerfelt påpekade också, att visserligen innehöll lagen bestämmelser om legal bevisprövning men i praxis hade den fria bevisprövningen redan börjat göra sig gällande och slå igenom. Bland von Gegerfelts meningsfränder kan man notera justitieombudsmannen N. A. Fröman, vilken med bland annat statistiska uppgifter sökte bevisa, att den aktuella fängelsereformen icke hade fått avsedd effekt i fråga ombekännelse. Justitieombudsmannens statistiska uppgifter äro utomordentligt intresSanta och kunna sägas spegla hela institutets såväl effektivitet som ineffektivitet. Sedan 1856 hade enligt JO Fröman ingen bekännelsefånge hållits inspärrad längre än två år, vilken ordning tydligen blivit känd av fångarna, så att de blivit mindre benägna att bekänna i hopp om att få slippa ut ur fängelset efter sedvanliga två år. Sedan 1864 hade ingen bekännelsefånge avlagt bekännelse. Från 1832 till februari månad 1865 hade 82 fångar varit insatta på bekännelse, varav 43 bekänt, 11 blivit utsläppta utan att ha avlagt bekännelse, 21 avlidit och 7 voro kvarsittande. För åren 1832—1842 hade 6 av 24 bekänt, för åren 1842—1852 17 av 26 och för åren 1852—1864 20 av 32. De utsläppta hade suttit på bekännelse från 1 ända upp till 12 år. Av de avlidna hade en suttit 12 år medan 4 avlidit under första året. De sju kvarsittande hade sedermera alla blivit frisläppta utan att ha avlagt bekännelse. 1868 fanns blott en enda bekännelsefånge. JO Fröman ansåg, att det andra ändamålet med insättandet på bekännelse, nämligen att skydda samhället för samhällsfarliga individer, borde kunna lösas på ett annat sätt, t.ex. genom bestämmelserna rörande de
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=