SKRIFTER UTGIVNAAV INSTITUTET FÖRRÄTTSHISTORISKFORSKNING GRUNDATAV GUSTAVOCH CARIN OLIN SERIENII • • RATTSHISTORISKA STUDIER FJORTONDEBANDET A.-B. NORDISKABOKHANDELN, STOCKHOLM 1 DISTRIBUTION
i
El
SKRIFTER UTGIVNA AV INSTITUTET FÖR RÄTTSHISTORISK FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAV OCH CARIN OLIN
nr ■■ » F = T*' .»• I" .: ‘
SKRIFTER UTGIVNA AV INSTITUTET FÖR RÄTTSHISTORISK FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAV OCH CARIN OLIN SERIEN II • • RATTSHISTORISKA STUDIER FJORTONDE BANDET A.-B. Ne')RDISKA BOKHANDF.l N, STOCKHOLM I DISI KlHirnoN
Redaktion: Rolf Nygren ISBN 91-85190-35-37 ISSN 0534-2724 Tryck: Bloms Boktryckeri AB Lund 1988 Den på titelbladet och omslaget avbildade medaljen över Johan Stiernhöök är slagen av Svenska Akademien 1837. Den är graverad av C. M. Malmgren.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING Förord Kjell Kumlien: Stadslag, statsmakt och tyskar i senmedeltidens Stockholm- några problem IngerDubeck: De nordiske lovboger 1683, 1687 og 1734 Dag Lindström; Våld, förtal och förlikningar i Stockholm1475-1625 .... 66 Per-Axel Wiktörssön: Ett bidrag till kännedomen omlandslagens ikraftträdande Per-Axel Wiktörssön: Beteckningar för lag i diplom. Appendix: Omnämnanden av lagar i svenska diplom framtill 1/7 1368 157 VII 1 53 125 142
'T : ; ^ > ■3 .. Å T-C. •k
FÖRORD Detta band av Rättshistoriska Studier innehåller bidrag av fyra forskare och ägnas helt problem rörande rättshistoria före 1734. Kjell Kumlien och Per-Axel Wiktorsson tar båda upp frågor, som bidrar till att öka kunskapen om de svenska lands- och stadslagarnas tillkomst och datering. Wiktorsson fixerar med hjälp av diplommaterial en endast årslång period, under vilken Magnus Erikssons landslag senast kommit i tillämpning. Kumlien interpreterar de svenska stadsrätternas utveckling mot bakgrund av motsättningar, somunder loppet av 1300-talet följde på den tyska merkantila och politiska expansionen. Författaren visar hur bevarade stadslagshandskrifter med hänsyn till datering och materiella rättsdetaljer passar in i tämligen olikartade politiska kontexter. Per-Axel Wiktorsson går i ett andra bidrag igenom den terminologi, som svenska diplom framtill slutet av 1360-talet använt för att beteckna begreppet lag eller med lag nära sammanhängande termer. I ett omfattande appendix förtecknas och kommenteras samtliga fall, där ordet lag eller med lagbegreppet nära sammanhängande uttryck brukats. Inger Dtibeck diskuterar i ett inlägg de danska, norska och svenska rikskodifikationernas rättsliga och politiska förutsättningar. Dag Lindström slutligen undersöker med hjälp av kvantitativ metod brottslighetens förändring i Stockholm, sådan denna kan fångas med hjälp av stadens tänkeböcker och saköreslängder från sent 1400-tal fram till 1620-talets mitt. Inte minst författarens metoddiskussion är av stort intresse. Det bör nämnas att Kumliens och Diibecks uppsatser förelåg färdiga redan 1984 men först nu kunnat publiceras. Uppsala sommaren 1988 RolfNygren
: * •r-* T « \ r I* 1 >• ■k ■rS' 'N f Wh--
Kjell Kumlien STADSLAG, STATSMAKT OCH TYSKAR I SENMEDELTIDENS STOCKHOLM - NÅGRA PROBLEM 1. Bakgrund och syfte Omfattande forskningar har ägnats åt de föreskrifter och lagar, somunder senmedeltiden började tillämpas i Sveriges städer. Grundvalar till ett närmare studium lades av Carl Johan Schlyter, vilkens forsknings- och utgivningsverksamhet kom att omfatta inte bara landskapslagar och landslag utan också bjärköarätt (1844) och stadslag (1865). Hans arbeten fortsattes särskilt av Natanael Beckman (1917, 1933), Åke Holmbäck och Elias Wessén, vilka två sistnämnda i nusvensk översättning och med rikhaltig kommentar utgav bjärköarätten (1946) och stadslagen (1966). Den sistnämnda tillkom- hur man än vill närmare datera den - under hansaförbundets genombrottstid, för Sverige innebärande så märkliga förändringar, befolkningsmässigt likaväl som handelspolitiskt. Främst de i lagen förekommande- delvis icke helt nya- bestämmelserna omtyskarna i Sveriges städer speglar läget. Märkligt och tydligtvis helt originellt är här stadgandet, att halva antalet rådsplatser skulle kunna besättas av tyskar. Uppmärksammad av tidigare forskning torde dock denna föreskrift mera än somhittills skett böra skärskådas mot rikspolitisk bakgrund. Föreliggande undersökning åsyftar därför att närmare diskutera förutsättningar för, uppkomst och tillämpning av stadslagens märkliga nationalitetsklausul men också hur denna under intryck av svensk folkopinion - inte minst i Stockholm- och rikspolitisk händelseutveckling avskaffats. Härvid har spörsmålen kring lagens tillkomsttid och utfärdare särskilt uppmärksammats. Lagar och därmed jämförliga publikationer har av eftervärlden inte sällan fått namn efter den monark, under vars regeringstid de utfärdats: Kristofer av Bajern, Gustav Vasa, Karl XI har blivit namngivare av det slaget. Det gäller också Magnus Eriksson. Men med vad rätt den till vår tid bevarade svenska medeltida stadslagen fått sitt namn efter honom skall här ur ovan anförda synpunkter närmare diskuteras. 2. Tyska gäster och invandrare i Sverige o. 1250- o. 1500 Alltifrån 1100-talets slut försiggick en märklig tvsk expansion norr- och österöver. Den nådde snart också Sverige. Alltifrån 1200-talets senare del påträffas i
2 stigande utsträckning tyska namn på svenska orter, i gruvtrakter men framför allt i städer: tidigast i Kalmar men därefter även i Lödöse, Nyköping, Västerås och Örebro men framför allt i Stockholm. Källorna är visserligen få och spröda och förblir så länge nog: de flesta svenska medeltida städers »böcker» är i behåll tidigast från 1400-talet. Men med visst utbyte låter sig dock det tunna svenska diplommaterialet sammanställas med samtida källor från nordtyska städer, inte minst med de rätt nyligen uppmärksammade borgartestamentena i Lvbeck från 1200- och 1300-tal.' Vi möter i här åsyftade källor namn på köpmän men också på andra yrkesutövare, vittnande om tyska besök eller tysk invandring. Godeke van Memel, Herman Thyning och Johan van Werden påträffas under 1280-talet somborgare i Stockholmmen hade tidigare varit det i Lybeck: tillnamnen på två av de tre vittnar om den rörliga tillvaro, dåtidens tyska köpmän förde.^ Andra och småningom tätare förekommande notiser ger oss ytterligare belägg. 1315 påträffas exempelvis Arvidus Scholasticus Stockholmensis ungefär samtidigt somJohannes de Loon, monetarius på samma ort. I sitt testamente, uppsatt i Lybeck 1342, ihågkomCunegonde van Soest sin systerdotter Gheseke i Riseberga kloster och tjänsteflickan Jutta i Stockholm. Systrarna i Klara kloster, strax invid nämnda stad, mottog inte så sällan gåvor av stadsbor med tyska namn. Och till Tyskland — har det uppvisats — ledde inte mindre än sexton medlemmar av Uppsala domkapitel under 1200- och 1300-tal sin härstamning.' En i vart fall mycket stor del av de personförbindelser, det här är frågan om, gick under 1200- och 1300-talen mellan Lybeck och Stockholm. Ett exempel må åskådliggöra. Den 31 juli 1350 uppsattes av Lybeckborgaren Johan Castel ett testamente och han utfärdade sedermera ytterligare två aktstycken av samma slag - som tydligt visar hans anknytningar till Sverige och särskilt till Stockholm.' Brodern Fredrik fick inkomsterna av ett hus därstädes, svärmodern Alheyd, hennes make, Tideman Gustrow, och söner av svensk koppar liksomFrederik Tasche och brevutfärdarens syster Berta på Gotland, somdärjämte erhöll testamentariens övriga ägodelar på ön. Ihågkomna blev likaledes Godeke i Heiliger Geist i Stockholm liksom predikarbröderna därstädes och även minoritbröderna i samma stad, av vilka Tiderik Wipperworde erhöll två svenska mark, dubbelt så mycket somde andra. Herr Gerhard Svarte, Helgeandskyrkan och dess rektor i Stockholmfick också gåvor liksomLucia och den i hennes hus ' Kalmar uppvisar rester av stadsböcker från 1381 och 1384 men sammanhängande sådana först från 1400-talet, Stockholms bevarade stadsböcker börjar 1419, Arbogas 1451, Jönköpings 1456. Nva Lödöses och Söderköpings motsvarande uppteckningar är i behåll först från 1500-talet. - V’iktiga upplysningar också för Sveriges del ges i Regesten der Liibeckcr Biirgertestamente des Mittelalters, omfattande tiden 1278-1363: de utgavs i två volymer av A. von ’ Ahnlund 1953, s. 125 f. ' Jfr DS 1667, 2004, 2265 och A. von Brandt 1964, 224. Notisen omde sexton medlemmarna av Uppsala domkapitel har skriftligt meddelats mig av 'X ilhelm Koppe. Brandt 1964, 353 och 1973, 513 samt Koppe 1933, s. 24, 102 t. Brandt 1964 och 1973. ^ Jfr von
3 i samma stad boende Kristina Dennike, testators svärmors amma Cecilia och Katharina i Detlevs hus i Stockholm. Denna stad fick också mottaga 20 mark svenska och 2 sådana mark erhöll även herr Johan i Rode i Hammarby vid Stockholm, medan en ämbetsbroder, herr Johan Rostock fick nöja sig med halva nämnda summa. Ihågkomna med penningar blev också Henrik Bagge och Johan från Uppsala. Notiser sådana som dessa ger i all sin knapphet antydningar om de farande tyska köpmännens ursprungs- och uppehållsorter men också omderas anpassning i det svenska samhället: de möter där som köpmän och magistratsämbetsmän men också som präster och lärare. Bevarade källor vittnar också omatt det tyska befolkningselementet i Stockholm var starkt under hela den period, som här är föremål för vår uppmärksamhet. Det tyska inflytandet i Stockholm- och Sverige! - har rimligen ökat under Albrekts av Mecklenburg kvartssekellånga regeringstid i Sverige, och erhöll ett icke-borgerligt tillskott genom de tyskar somföljde honomunder denna den organiserade hansans första och framgångsrika tid. Det är säkert kännetecknande, att det var då, 1366, somStockholm befinnes representerat på en hansadag. Då Kalmarunionen mot seklets slut kom till stånd, inträdde härvidlag en reaktion, men också under unionsmonarkerna Margareta och Erik av Pommern torde stockholmarna med tysk anknytning efter vitaliebrödernas våldsdåd (jfr 3) ha i stort fått behålla sitt inflytande. Ambetsböckerna, i behåll från 1419, visar tyska namn på stadens borgerliga styresmän, medan det svenska elementet framträder alltifrån 1436: då visar sig svenska namn vid sidan av tyska i stadens högsta styrelse. Stadens svenska invånare ställde sig- somrimkrönikan så åskådligt skildrar - då på Engelbrekts sida, men under Kristofers regering tycks tyskarna i Stockholm ha stärkt sina positioner, även om det måste framhållas, att källmaterialet härvidlag inte alltid ger fullt klara anvisningar. Det har sålunda framhållits, att Lambrekt Westfal 1434—44 var tysk rådman i Stockholm men svensk sådan därstädes 1444-55: påpekas måste dock, att här kan vara tal om en nyinflyttad tysk fader och om hans son eller släkting med samma namn.^ Under Karl Knutsson spelade Stockholmuppenbarligen en viktig roll i det politiska spelet: kungen vågade, som Ahnlund (1953, s. 277 f.) påpekat, aldrig släppa sina personliga kontakter med huvudstaden: måhända karakteristiskt för den befolkningsmässiga och politiska utvecklingen är, att 1456 tillsattes där två borgmästare med svenska namn. En ny våg av tyskhet bröt visserligen in över staden under Kristian E-s sjuåriga kungatid, 1457—64, till stor del tillbragt i Stockholm. De erfarenheter, som härunder gjordes, torde ha gett ny fart åt svenskhetskänslan, resulterande i borttagandet 1471 av nationalitetsklausulen i stadslagen ()fr 6.4.). Förklarligt nog vart tyskarna i Sverige, besökare likaväl sommera bofasta, inte minst i krislägen föremål för uppmärksamhet från svenskt håll. Det visar sig i såväl litteratur som lagstiftning. Jfr Ahnluiul 1‘129, s. S f., s. 271,
4 3. Svensk-tyska motsättningar avspeglade i senmedeltida svensk litteratur Mötet mellan svenskt och utländskt försiggick under senmedeltiden inomolika samhällsgrupper. I mångt och mycket bör det ha förlöpt fredligt och ha haft positiva verkningar. Men motsatsen vart också fallet. Det var i städerna hemmaopinionen mot utlänningar främst kom till synes i skrift. Den visar sig, omvi får tro Erikskrönikan, redan mot 1200-talets slut och då riktad särskilt mot gunstlingar kring konung Magnus Birgersson. Tydligare tog sig aversionen mot främlingar i landet dock uttryck under följande århundrade, då Sverige genom stadsväsendets utveckling och den mecklenburgska regimen, såvitt man nu kan se, för första gången i sin historia ställdes inför verkliga inflyttarproblem. Ofta åberopad är den målande notis för året 1365, somVadstenadiariet meddelar i samband med Albrekts val till svensk konung: »Tunc aves rapaces preoccupaverant cacumina montium, nam Theutonici tyrannizaverunt in terra multis annis». Men helt följdriktig vart tydligen icke den politiska åsiktsbildningen i Vadstenaklostret, ty efter skildringen av händelserna 1389, då drottning Margaretas trupper besegrade och tillfångatog Albrekt, omtalas i dess diarium, att tyskarna nu lovprisades av landets invånare.' Under tiden för Magnus Erikssons fångenskap i Stockholm 1365-71, möter en märkig opinion i främlingsfrågan, känd numera blott tack vare återgivning i Olaus Petris krönika, utslungad av alla klerker och lekmän ovan Tiveden och Kolmården samt riktad till likställda, som bodde söder om dessa skogar. I och vi och all Sveriges allmoge, hette det här, har lidit våld och orätt, träldom och omildhet av tyske män, sedan hertigen av Mecklenburg och hans son Albrekt, »som wår konunger skulle wara», fick makten över oss. Klagomål hade ej hjälpt, och nu ville man ha tillbaka den ärlige och gode herren kung Magnus. Gärna tog man hjälp av riksens råd: ville de ej, vart skulden deras men skadan både deras och vår.“ Det är ett märkligt upprop, utgånget från de kungliga folkungarna. Det riktar sig mot Albrekt av Mecklenburg och demav hans tyska landsmän, somföljt honom till Sverige. Omkring två årtionden senare torde man ha fått anledning erinra sig denna maning, utslungad under Magnus’ senare år men då tydligtvis av ringa effekt. »En lustig liknelse omkonung Albrekt», versifierad och rätt utförlig, ger starka uttryck åt det missnöje med den tyska regim, sområdde i Sverige, hos dess bönder men kanske i ännu högre grad inomdess aristokrati. Svenska herrar och välborne män, hette det här, fick icke komma till tals »fore the starka thydiske tungo». Kung Albrekt lät svenska herrar mista både sadlar och hästar men tog SRS 1:1, s. 100, 103, 151. - Pcifallande är, hur kallsinnigt diariet ställer sig till F.ngelbrekts te)den. - ST 11, s. 426 f.
5 väl emot tyskar, även omderas fäder var skinnare och smeder. Hans dåliga tyska rådgivare slogs omsvenska herrars gods och beskattade dem, fördärvade vad de kom över i bondens hus, tyska legodrängar tilltvang sig i stugorna under dryckenskap och skrål både höns och ägg. Hade Albrekt lyssnat på bondens klagan och lytt välborne män, hade han varit i Sverige än.^ Denna märkliga »liknelse» är odaterad men bör vara skriven inte alltför lång tid efter det att Albrekt under vårvintern 1389 tillfångatagits och för alltid upphört att regera i Sverige. Men i hans ställe ville åtskilliga av hans landsmän göra det. Under den tid somföljde efter hans nederlag, förövades i eller invid Stockholm de s.k. Käpplingemorden, åskådliggjorda i en på sitt sätt ensamstående skildring, ett slags thriller frestas man säga, i 1300-talsmiljö. Tyskarna (i Stockholm), heter det i denna på svenska avfattade, utförliga relation, hade förgäves föreslagit kung Albrekt, att sjuttiosex av stadens mest framstående män skulle avlivas. Sedan Albrekt tagits till fånga, bildade då »thse i Stockholme» ett sällskap, kallat hättebröderna, som under ledning av Alf Greverode efter en tid tog makten och småningom ingrep mot »förrädarna» i staden, som i båt fördes över till ett hus på Käpplingen ( =Blasieholmen) och där brändes inne. Det hände 1389 på Helga Lekamens dag, somdå inföll dagen efter S:t Eskils dag."* Så berättas - men långt utförligare- i handskriften C2 (UUB) omhändelsen. Denna omtalas också, i en enda mening, i en annal, bevarad i en avskrift av 1706 (E 146, UUB). Här heter det, att 1389 vart »providiores viri oppidi Stockholmensis incolae», alltså de mera betydande av stadens invånare, olagligen genom den avskyvärde konungen förvandlade till aska, ett skurkstreck av stadens tyska invånare, nämnde konung Albrekts vänner och gynnare. Dessa båda källor, så olika till omfattningen, åsyftar samma händelse. Den utförligare av dem har troligen nedtecknats ej alltför långt efteråt — handskriften i övrigt innehåller sådant, som har samband med Konstanzkonciliet 1414-18 - medan den andra utskrivits mera än trehundra år efter händelsen och från förlaga av o. 1550, vilken i sin tur bygger på excerpter från 1400-talets slut. Annalens ^ Dikten återges i hs D4 (KB) och är där nedskriven av samma hand som Annales 916-1430. Johannes Messenius var den förste, som - 1616 - tryckte den, - sedermera har den utgivits och kommenterats av Klemming 1865, s. 207 ff., 1867, 68, s. 273 f. samt i Medeltids dikter och rim, 1881-83, s. 177 ff. - Hithörande frågor har berörts av Erslev 1882, Strecker 1913, Nordmann 1938, Toldberg och Tägil 1962. Jfr Lundholm i HT 1973, s. 254. Jfr häromAhnlund 1929, s. 26 ff., Kumlien 1947, s. 21 ff. och C. Weibull 1964, s. 1 ff. - C2 är en Vadstenahandskrift, bunden efter 1402, med prydlig piktur från 1300-talets slut eller 1400-talets förra hälft och med en pappersstämpel, f.f.g. påträffad 1392. Utskriften visar nästan inga rättelser. En sådan finns dock, avseende antalet tilltänkta mordoffer, vilka före 1389 skulle ha uppsatts på lista. Den ursprungliga siffran LXX har här, med mörkare bläck, ändrats till CLXX. - Ett brottstycke av relationen återges även i C 62, UUB, nedskrivet tidigast ca 1520. - Om C2 och C62 se även Margareta Andersson-Schmitt 1970, s. 87. ^ Relationen anger som offer för dådet endast tre personer, i övrigt föga kända, annalen säger, att ogärningen drabbade »providiores vin iippidi Stockholmiensis ineohr». aven
6 uppgifter stämmer heller inte helt med relationens,'’ men båda anger samma årtal för händelsen.'* Den utförligare av dem ger också närmare tidsbestämning: »annan dagher epter S. Eskilli dagh» vilken - sägs det - nämnda år inföll på Helga Lekamens dag. Denna uppgift är emellertid oriktig: festen ifråga inföll 1389 först den 17 juni, medan de båda »dagarna», Eskils och Helga Lekamens, däremot sammanföll 1392. Detta årtal passar utmärkt i ett tidssammanhang, som osökt ger sig även i andra källor. Nordeuropas fruktade sjörövare, vitalianerna, som började hemsöka Stockholm först 1390, bör sommaren 1392 ha haft särskild anledning att där överta makten, eftersom det då blev känt, att den fångne Albrekt - somde från början arbetat för - nu visat sig villig lämna Stockholmåt Margareta mot att återfå sin frihet. Den stockholmska lokaltraditionens hättebröder visar sig sålunda vara identiska med vitaliebröderna, den vanliga benämningen på de då så fruktade nordtyska piraterna.^ Naturligtvis kan de ha haft sina anhängare även bland bofasta Stockholmstyskar.^ Men att huvudansvaret för morden icke åvilar stades tyskättade köpmän är tydligt framför allt därför, att vår enda någorlunda samtida källa av urkundskaraktär bestämt talar däremot. Den 29 september 1395 - sedan hättebrödernas makt upphört i Stockholm - omtalar nämligen en av de där då nytillsatta militärbefälhavarna, att 300 eller flera av de stockholmska borgare, sominte höll på Albrekt, under de just tilländalupna krigsåren uppmanats, tydligen av tyskarna i Stockholm, att lämna staden och också gjort det: de skulle nu få återvända.* Härmed stämmer ju gott, att berättelsen ommordet namnger i övrigt föga kända personer och endast tre till antalet som offer för mordgärningen. Slotthövitsmannens rapport kan betecknas som den enda säkert samtida och även neutrala källa som berör frågan om Käpplingemorden. Den ger vid handen, att 300 eller flera stockholmska borgare— säkerligen medfamiljer — icke varit i staden, då ogärningen förövats. Det är en med tanke på dåtida befolkningstal jämförelsevis hög siffra. Den visar, att en okrigisk uppgörelse kommit till stånd mellan Albrekts och Margaretas anhängare i Stockholm, medan relationen och annalen talar om en annan, mera våldsam sådan, som uppenbarligen mträffat, då ett stort antal av de mera betydande Stockholmssvenskarna inte fanns kvar i staden. Men det som hände vid Helga Lekamens dag 1392 i Stockholm var ett övergrepp, som man där länge mindes och somockså satte spår i lagstift- * Identifikationen ligger nära till hands och antyddes, om också tveksamt, av E. M. Fant 1828, s. 118, not p, av H. Reuterdahl 1863, s. 18 f. och av K. F. Söderwall 1884-1918, s. 568. ^ En huvudaktör i morddramat, Alf Greverode, bar ett i Stockholmmen också i hela den hanseatiska världen väl känt efternamn. Möjligen var han frände till den - uppenbarligen mycket äldre - Stockholmsborgmästaren med samma namn, omtalad 1367. Jfr härom Kumlien 1947, s. 31 t. och Weibull 1964, s. 14. ** Jfr Stvffe 2, n. 7 och HR 1:4, s. 296. - Åtminstone en av dåtidens mest kända »svenska» stockholmare, nämligen Peter Ålänning, som enligt relationen spelade en roll under de konflikter den skildrar, var även i början av 1400-talet verksami Stockholm. Se exempelvis SD 454. — Herbert Konigsmark och Lydike Rvdz, båda nämnda i berättelsen om morden, hade tidigare vant i kung Albrekts tjänst.
7 ningen (6.3). Händelsen omhändertogs också av - säkerligen välbefogad - propaganda för svenskheten i staden, somdelvis gav den andra proportioner, än den i verkligheten haft."’ Berättelserna om främlingars framfart i Sverige under 1300-talet, vittnar om en vaksamhet gentemot utländskt, somfick allt starkare förankring hos svenska folket. Den skärptes under loppet av 1400-talet, då landet fick underordna sig inte mindre än fem utländska regenter. Motviljan mot demtog sig flera olikartade litterära uttryck. Biskop Thomas, i yngre år kansler åt unionsmonarken men mot sin levnads slut uppehållande motsvarande befattning i Sverige, gav form åt en nationalkänsla och åt en åskådning, som åsyftade kyrklig och världslig självständighet för det egna landet men ingalunda innebar hämningsfritt hat mot utlänningar. Frihetssången tillkom 1439, en tidpunkt, då ett återknytande av unionsbanden var aktuellt men under för Sverige betryggande garantier. Danskarna angreps därför inte heller i frihetssången och knappast heller tyskarna, ty den påtänkte unionsmonarken var tysk. I annan miljö och med annan syftning tillkom Karlskrönikan, etappvis nedskriven, på 1430-talet, omkring 1440 och 1450 samt skildrande svensk historia alltifrån 1389, utförligare dock från omkring 1434. Ett äldre, »rättat» avsnitt av den återgår på en ursprunglig Engelbrektskrönika, som i hög grad riktar sig mot utländskt styre i Sverige, men större delen av den är tillkommen i den svenska aristokratiens och särskilt i Karl Knutssons, riksfö- ** Den datering och tolkning av Käpplingemorden, som här framlagts, är i huvudsak samma, som jag i en undersökning 1947 framlade. Mot denna publicerade Curt Weibull i Scandia 1964 ett inlägg. Notisen omhändelsen i E 146 var, menade han, självständig och pålitlig, med ett källvärde »näppeligen mindre än ’Berättelsen’ ( =C2). Denna vore objektiv och trovärdig samt visade, att d.ädet framgått ur rådslag mellan hättebröder, borgmästare och slottshövitsmän. Tyngst föll ansvaret på hättebröderna, identiska med stadens tyska köpmän och icke att förväxla med vitaliebröderna, som slog sig ner i Stockholm först 1392. Morden förövades 1389 av huvudstadens tyskar. Det är en helt vilseledande tolkning av källorna. Vad notisen i E 146, nedskriven över 300 år efter händelsen, meddelar, är oriktigt eller obestyrkt (jfr ovan). Relationen ger icki\ som V(’. vill hävda, vid handen, att slottshövitsmän och magistrat spontant deltagit i förberedelserna till massmordet: den säger oss också, att icke blott tyskar utan också svenskar under orosdagarna gick väpnade i staden. Och framfor allt: det ovan omtalade brevet, skrivet redan 1395 av en neutral iakttagare, visar, att en fredlig lösning på motsättningarna prövats och genomförts genom utvisning av mera än 300 svensksinnade stockholmare, som måste haföreskrivits av tyskarna i stadens ledning. Det omöjliggör antagandet, att en huvuddel av Stockholms svenskar skulle ha mördats av dess tyskar; de namngivna offren för den mordgärning, som ändå måste ha begåtts, uppger relationen också, kännetecknande nog, endast till tre. - Käpplingemorden uppfattas av Weibull som en intern stockholmsk angelägenhet utan samband med vitahebrödernas verksamhet: det är en konstgjord, föga trovärdig åtskillnad. Inför tliskrepansen mellan dagsdateringoch årtal i C2, valde han årtalet somdet rätta, trots utförligheten i dagsdateringen, vilken placerad under sitt »rätta» år dessutom på ett märkligt sätt stöds av vad man i övrigt vet om tidens händelser. Godtar man det ar, som dagsuppgiften i C2 oundvikligen leder fram till, nämligen 1392, blir den Iruktansvärda händelsen insatt i övertygande tidssammanhang. Den måste för att förstås betraktas mot bakgrunden av hela Östersjöområdets dåtida historia. I'ör litteratur om här as\ ttade skritter - biskop Thomas’ frihetssång. Karlskrönikan, Eörbin delsedikten, I-.ncus Cälai, Sturekriimkan - se hänvisningar i Rosen 1978, passim.
8 reståndarens, sedermera konungens, intresse. Inte minst skildringen av vad som på Engelbrekts tid tilldrog sig i eller invid den svenska huvudstaden låter oss dock skymta även något av den problematik, somföljde av att där inrymdes såväl svensk- som tyskbördiga invånare och som i krigstid kunde bli skarpare än eljest (jfr 6.3). Avoghet mot främlingar liksom ett utpräglat aristokratiskt betraktelsesätt kommer till synes också i den s.k. förbindelsedikt, som avsåg att utfylla den mellan Eriks- och Karlskrönikorna befintliga »luckan» för åren 1319—89 och skriven — liksom åtskilligt annat vid 1400-talets mitt — på uppdrag av Karl Knutsson. Redan under hans första kungaperiod hade sannolikt Uppsalakaniken Ericus Olai påbörjat sin Chronica regni gothorum. Kanske var det de på en gång lärda och patriotiska önskemålen hos ärkebiskop Nicolaus Ragvaldi, han ville förverkliga, då han, troligen på 1450-talet, grep sig an med sitt stora verk, sannolikt därtill manad av Karl Knutsson? Säkert är, att han snart nog fick tillgång till viktiga källor, såväl urkunder som rimkrönikan och även den här nyss diskuterade berättelsen om Käpplingemorden, den sistnämnda karakteristiskt nog återgiven med viss skärpning av där lämnade uppgifter." Ty Ericus Olai, sannolikt av folkligt, uppländskt ursprung, var nationalistisk. Tyskar, som framträtt i Sverige under Magnus Ladulås’ och hans sonsons regeringstider tog han i skarpt ögonsikte, ogillade, att Albrekt hade tyska rådgivare och kritiserade Margareta för att hon, trots löften om motsatsen, anförtrodde slott och ämbeten i Sverige åt danskar och tyskar, samt härvidlag gynnade också italienare och tyskar. Erik av Pommern var lösaktig och fåfäng, hade dragning åt kätteri och anförtrodde Sveriges slott åt utlänningar. På snarlikt sätt felade också Kristofer, somi alltför hög grad gynnade sina tyska landsmän.’' Engelbrekts frihetskrig och Karl Knutssons nationella kungadöme medförde skärpt hållning mot utländska män, antingen de var unionskungar, frälsemän eller borgare. Den kommer till synes i Sturekrönikan, inte minst i dess hatiska skildring av den första oldenburgaren i Norden, Kristian I. Stämningsläget då motsättningarna kändes som ettrigast, kan studeras i den lilla stridsskriften Danske kong Christians handel, tillkommen under det oroliga 1460-talet. Klagomålen är här bittra och många. Alla staden Stockholms ämbeten tillföll tyskar, hette det, snart var bara bödelsyxan förbehållen svenskar. Hårt bedömdes kungen själv, han som icke aktade för rov att anställa räfst med kung Karls kansler, Nicolaus Ryting, med svenska frälsemän och med Stockholms borgare och vars gemål, drottning Dorothea, inte var en bit bättre än Isebel i Gamla Testamentet. " Antalet på hättebrödernas proskriptionslista upptagna »svenska» stockholmare angav han till 170, medan relationen i C2 från början har 70, och de tyska borgmästarna, som enligt relationen passivt gav vika för hättebröderna, framställer han som ledare för dessa. Jfr ovan not 9. jfr om Ericus Olai SRS 11:1, s. 62, 103, 112, 117 ff., 124, 152 och .även SBL XXI, s. 582 ff. HSH 5, s. 3-17; SK, w. 45 ff., 1065 ff., 2167 ff., 2281 ff., 2474 ff., 3450 ff., 3619 ff.
9 Sammanfattningsvis kan sägas, att utlänningen - och inte bara tysken - under svensk senmedeltid vart föremål för en allt noggrannare observation och en allt starkare kritik. Men denna senare var av olika valör och inriktning. Den mecklenburgska invasionen, som kom med Albrekt av Mecklenburg på 1360-talet och fick en så våldsam fortsättning, då vitalianerna huserade i och invid nordiska farvatten, avsatte spår i rimdikter och prosaberättelser, som dock i första hand icke riktade sig mot den mera bofasta befolkningen av tyskt ursprung i svenska städer. Under 1400-talets lopp vart så vakthållningen kring det inhemska ånnu tydligare, åven omden uppvisar olikartade inslag. Biskop Thomas’ frihetssång riktar sig inte i så hög grad mot sådana främlingar i landet, som det skulle ha legat närmast till hands att angripa, d.v.s. danskar och tyskar, men mer mot andra folk vid Östersjön; på ett märkligt sätt förenas här nationellt frihetspatos med kyrklig internationalism. Ericus Olai visar som krönikör en patriotism av svenskt och folkligt kynne. I rimkrönikan, sådan den vid 1400-talets mitt sammanställdes, spåras skilda inflytelser: Engelbrektstidens revolutionära kampstämningar liksom de synpunkter på utvecklingen, som kännetecknade Karl Knutsson (Bonde), hans anhängare och aristokratiska ståndsbröder. Konflikter i orostider mellan svenskt, tyskt och danskt i främst Stockholm speglas i de berättande källor, som här nämnts - i liknelsen om kung Albrekt liksom i Käpplingemordsberättelsen och danske kung Kristians handel. Men brytning mellan svenskt och tyskt, liksom samarbete mellan riksstyrelse och köpmannaintressen, spåras också på annat håll, främst i andra flocken av stadslagens konungabalk, som gav regler för styrelsen i svensk stad. 4. Borgerlig svensk-tysk kontakt enligt Sveriges traktater och lagar. 4.1. Birger Jarls föreskrifter Tysk handelsexpansion, tyska gäster och inflyttare nödvändiggjorde bestämmelser utöver landskapslagarnas påbud. Tidigast möter oss sådana i Birger Jarls privilegier för Lybeck och Hamburg, i förra fallet delvis återgående på - nu förlorad — förlaga från 1100-talets slut och sedermera åberopade 1267, 1292, 1336, och 1344. De båda nordtyska städerna, på 1200-talet energiskt samverkande åt skilda håll, erhöll nu i stort sett lika förmåner: skydd för sin handel, tullfrihet och — på vissa villkor - befrielse från strandrätt, medgivande ifråga om kvarstad och arvsrått efter sina i Sverige avlidna medborgare.' Nytillkommen var tydli- ' Sc Kumllcn 1949, s. 68 It., HT 19S4, s. 68 tt., s.init von Br.indt HT 1953, s. 282 ff., vilken .insåg möjligt, att Hamburg erhöll några särskilt tor sig avsedda förmåner. - I en 1978 utkommen avhandling om Kalmar upptog Nils Blomkvist hår avhandlade tragor men tydligen under delvis oriktiga förutsåttningar: han trodde, att Birger larl ingatt bara cn traktat med Lybeck, att tullfrihet före o. 1250 icke alls getts åt tyskar i Sverige och beaktade tvdhgen inte heller, att jarlen såvitt vi vet, beviljade tullfrihet endast åt 1 \ beck oeli Hamlniig.
10 gen föreskriften, att de besökare, som ville varaktigare uppehålla sig i Sverige, skulle nyttja och styras av landets lagar och i övrigt kallas svenskar (. . . tunc volumus, ut patrie nostre legibus utantur et regantur et Sweui de cetero appellentur»). Den visar, att svensk statsledning vid 1200-talets mitt sökt tillvarata sina intressen i en uppenbarligen ny situation och velat göra det genom att i viss mening nationalisera de lybeckare och hamburgare, somville bosätta sig i Sverige. A. von Brandt har påvisat, att vad som här föreskrivs, har viss motsvanghet i vad som ungefär samtidigt på annat håll inträffade inom det hanseatiska intresseområdet; den som någon längre tid, hette det, ville uppehålla sig i London eller Lybeck - en lybeckare i London eller Londonbo i Lybeck - måste skaffa sig burskap på orten. Det är här, bör tillfogas, visserligen icke fråga om någon fullständig parallell. I Birger jarls brev nämns på tal omSverige icke ordet stad eller namnet på någon sådan. Vad det där använda uttrycket »landets lagar» syftar på är därför icke klart: troligen är här först och främst fråga om landskapslagarna. De privilegier, jarlen här gav, gäller endast Hamburg och Lybeck. Men snart vidgades och intensifierades Sveriges handelsförbindelser med utlandet, och en starkare inflyttning tog vid, vanligen till orter, som började kallas städer. Och snart nog krävdes då nya eller kompletterande regler.’ 4.2. Stockholms bjärköarätt, spridd till andra svenska städer o. 1345, berör i sin bevarade, troligen ofullständiga version, invandrarfrågan Bevarade brev ger glimtvis notiser, som antyder, hur behovet tillgodosetts. De talar om en rätt innanför Stockholms murar 1288 och om »jus civile et leges terför Stockholm 1297, om »civitatis jus et consuetudinem» 1335 för Uppsala, om »leges civiles» i Skänninge 1324, om »iura et statuta civilia ibidemantiquitus inolita» 1345 i Linköping. Borgerliga funktionärer omtalas. Rättsregler, »bjärköarätt», avsedda för stadssamhällen, har jämte kringliggande landsbygds tilllämpats i svenska städer före stadslagens antagande. Linköping, Uppsala och Västerås har troligen haft egna lagböcker och Söderköping en rätt, som i fragmentariska utdrag upptecknats av Johannes Buraeus. Men den enda, mera omfattande samling lagbud för svensk stad, somuppspårats före Magnus Erikssons stadslag återfinns i hs B58 (KB). Häri ingår vad som enligt inledningsorden utgör »hjierköa r^tta^r», sammanlagt 41 »kapitel». Början av samma bjärköarätt återges även på ett blad i hs B53 (KB) och, fragmentariskt, på några pergamentremsor i hs C16 (UUB) Notiserna i B53 och C16 har förslagsvis ansetts gälla någon sörmländsk, respektive östgötsk stad, de i B58 däremot Lödöse: den sistnämnda är tydligen en osjälvständigt återgiven avskrift efter en nu förlorad förlaga, avsedd för Stockholm. Alla dessa tre är nedtecknade inemot 1300-talets ’ Jfr V. Brandt 1953, Kumlien 1953, 1954. ^ Se Schlyter 6 (1844), s. XXX ff., 11 (1865), ,s. 1. XXI; HW1946, s. Cl; A. Schiick 1946 p.is.sini; Ljung 1949 a, s. 78 ff.; Kumlien 1953, s. 220 ff. ■' Återgivningen i hs B53 utgcir d.ir komplement till Södermannalagen, nedtecknad 1327. re»
11 mitt. Då möter oss termen bjärköarätt också i två kungabrev, det ena utfärdat 1349 av Magnus Eriksson för Jönköping, det andra av hans systerson Albrekt 1365 för Ulvsby i Finland.^ Adolf Schuck har framhållit, hur svårt det är att rätt bedöma bjärköarätten, sådan den framträder i svenska källor.^ Vad som av den finns kvar, är återgivningen i hs B58 (jfr ovan) - övriga belägg är fragmentariska-och däri ingår kriminal-, handels- och sjörätt samt politibestämmelser liksom — visserligen knapphändigt — familje- och förmögenhetsrätt. Men den saknar, sådan den möter i B58, vissa för sitt syfte viktiga föreskrifter. Av dessa återfinns troligen nägra i landskapslagarna: det har också antagits, att den i flera fall supplerats med uppländsk rätt.^ Annat - såsom stadgandet i B58 om lika arvsrätt för män och kvinnor - stämmer icke överens med svenska landskapslagar utan med de regler, som gällde i Hamburg och Lybeck.*^ Och flera för en stad nödvändiga lagbud finnes inte med i B58. Några regler för stadens styrelse och för gästande utländska köpmäns verksamheter ges icke.^ I förra fallet kan visserligen - sä som visas av föreskrifterna omstadsstyrelsen för Jönköping av 1288 - ett kungabrev länge nog ha varit tdlfyllest. Men kvar står, att bjärköarätten, sådan vi känner den, underlåter att nämna åtskilligt, som efter vad vi vet, borde ha tillhört dess intresseområde. Där nämns icke ett ord om tyskarna i Sveriges städer, föremål för uppmärksamhet - såvitt vi nu kan se - i den fragmentariskt kända Söderköpingsrättcn och utförligt nog i de första bevarade exemplaren av stadslagen, vars stadgande om nationalitetsdelningen i stadsstyrelsen uppenbarligen funnits tidigare: ett ofta åberopat vittnesbörd frän 1323 är härvidlag tydligt nog.’° Andra stipulationer i samma lag borde också rimligen ha funnits redan hos dess föregångare eller därmed sidoställda aktstycken. Det borde exempelvis gälla flock 15 i Konungabalken, som rörde icke blott borgarsöner utan även gäster. Här fastställdes, att om någon ville bli borgare i stad, en gäst eller en »byamanz swen», skulle han för fogde och borgmästare lägga framfemöre penningar, med vilka skulle förfaras efter gammal stadga. Därjämte skulle han själv och en by- ^ Bjiirkö.irättcn enligt B 58, tr. i SGL 6, återgavs i facs, i Corpus codicumSuecicorummedii .rvi (1946) och 1 översättning till nusvenska jämte forskningsöversikt i HW 1946, s. XXXVIII, XL, XCII ff., 451 ff. - Breven för Jönköping och Ulvsbv tr. DS4483, 7138; det senare av demär bevarat i kopia, som enligt meddelande av J. Liedgren är utskriven av Lars Persson Edström(omdenne se Fnedländer 1971, s. 46 ff.). 1946, s. XIX ff. - I motsats till andra svenska forskare har Gösta Åquist (1979) antagit, att bjärköarätten inlånats till Sverige frän Norge, där ordet förekommer långt tidigare än i Sverige och där Biarkey är namnet pä en ort långt i norr, återgivet av Snorre. Andra norska städer bör, menade han, ha haft lika benämnda rättsregler, sä Kungahälla, förstört 1 135 och som handelsort efterträtt av I.ödöse. För denna stad skulle biärkiiarätten, sädan den möter i hs B58,/nöi början ha varit avsedd, vilket skulle framgå även av de i densamma nämnda ortnamnen. ^ HW 1946, s. XCVll. Jfr Ahnlund 1953, s. 144 t. Här mä dock erinras om ett i b|öt koat ätten mgaende stadgande om hur det skulle förfaras, när en man dtir, »vars Iränilet äro tjätran»; |ti SGl n, s. 138 och HVC 1946, s. 464, 490.
12 aman lova, att han åtminstone 1 sex år skulle gentemot byamännen iakttaga stadslagens bud.” Här är fråga oms.V.. femöresborgare, utan fast egendomi staden. Uppenbarligen ges i svensk forskning tidigare icke utnyttjat källmaterial vid handen, att sådana kortvariga burskap, varom här är fråga, ofta nog gavs åtskillig tid före stadslagens tillkomst. Man kunde vara borgare i den ena staden efter den andra inom den nordtyska köpenskapens vidsträckta intresseområde. Godeka de Memmelo, Herman Thyring och Johan de Werden vart borgare i Lybeck 1259 för att senare, på 1280-talet, återfinnas som borgare i Stockholm (jfr ovan). Johan Castels testamente (jfr ovan) är typiskt för det samband, som här kan spåras. Ett typiskt exempel på »burskapsväxling» erbjuder Johan Gismar, vilken 1337 omtalas som borgare i Lybeck efter att tidigare ha varit det i Stockholm. Omdenna de nordtyska köpmännens rörlighet får vi en påminnelse också i Godeke Langes testamente av den 12 september 1350: han var son till Stockholmsborgaren Henikin Lange, vart själv borgare i Nyköping och förvärvade i februari 1341 lybsk medborgarrätt.'^ Bestämmelserna omde s.k. femöresborgarna är, somAhnlund (1953, s. 183) framhöll, inte lätt att tolka. Härmed tycks, menade han, ha åsyftats »ogifta och obesuttna köpsvenner med borgares ställning». Nära till hands ligger emellertid också att i demse ett slags rättsskyddade »stipendiater», verksamma inomlybsk köpenskap, somefter att ha tjänat ut sin tid i Sverige kunde kvarstanna där eller söka sin bärgning på annat håll. Här anförda omständigheter talar alla för att det i hs B58 bevarade exemplaret av bjärköarätten ingalunda är fullständigt.'"’ Flera regler, än somdär ges, krävde förvisso de omfattande förändringar inomsvensk utrikeshandel, somförsiggick under tiden från 1200-talets mitt till 1300-talets - låt vara att åtskilligt kunde inrymmas i de för olika städer utfärdade enskilda pnvilegiebreven. Märklig ter sig i detta sammanhang särskilt Magnus Birgerssons regeringstid, kännetecknad av ökad export, särskilt av metaller, liksomav tätare tysk inflyttning. Sannolikt har från omkring 1280 en nationalitetsuppdelning av magistraten i Stockholm börjat tillämpas och bjärköarättens regler, gamla och nytillkomna då börjat sammanföras. DS 2413. - Holmbäck (1925, s. 47 tf.) antog gissningsvis, att stadslagen hämtat sitt stadgande om nationalitetsuppdelning av stadens råd från Söderköpingsrätten. Häromvet vi, som Holmbäck själv påpekar ingenting med full säkerhet: nationalitetsuppdelning kan |u också ha förefunmts i nu förlorat avsnitt av den Stockholmska bjärköarätten. " Vill noghor byaman vardha i stadhen nuw gester eller byamanz swen. lägge framffor foghatan ok borghamestart7<t fem öra päninga. mz t/iemgöris äptir gamblum stadhga. han skal hafua borghamän for sik. at han skal vara ath minzsto siex aar byaman oc allan stadz räät vppe halda vidher sin byaman eptir sinne magho i alla thy stadhenuw kan henda». Efter hs B; väsentligen samma utformning i C och A. - Omfemöresborgare jfr SGL 11, s. 22 f., H. Hildebrand 1879, s. 388 f.; A. Schiick 1938, s. 147 f.; S. Ljung i KI.NM IV (1959), s. 218. DS 3274, 4618; Koppe 1933, s. 104; v. Brandt 1973, s. 379 a. '' Varken Schlyter (jfr SGl, 6, S. XXX) eller Wessén, knappast heller Holmbäck, tycks pa allvar ha beaktat denna möjlighet.
13 4.3 Svenskt och tyskt i svenska städer enligt stadslagen och andra källor Bjärköarätten föregår den rikslag för Sveriges städer, som i nyare forskning genomgående betecknats som Magnus Erikssons stadslag. Denna föreligger icke i »original» men blott i av- eller utskrifter: av dessa har den - fortfarande - väl mest representativa, hs A. avsedd för Stockholm, i senare tid omdaterats från 1300- till 1400-tal (jfr nedan 5.3), en omflyttning dock utan betydelse i detta avsnitt av mm undersökning, där vi inriktar uppmärksamheten på de i alla tidigare handskrifter av lagen införda bestämmelserna om tyskarna i Sveriges städer. De ger ett livligt intryck av samhällen, som besökts och även bebotts av tyskar.''* Vi får här noggranna uppgifter om gästens skyldigheter vid såväl ankomst som avresa. Övervintrade han, så måste han erlägga avgift som bofast och vara underställd svensk rätt. Sådan skall skipas, heter det i flock 30 av köpmålabalken, åt alla gäster och byamän av en konungens rådsherre, biträdd, då så krävdes, av en domkapitelsledamot från Uppsala (eller annan stiftsstad), varpå tillfogas, att så må varje biskop göra, var och en i sitt stift. Gäster från Flandern, Tyskland, Gotland och andra orter skall, heter det i samma balks sista flock, driva hande'1 med köpstadsmän men icke med bönder eller andra. — Föreskrifter ges också om sådana tyskar, somvaraktigt bodde eller ämnade bosätta sig i staden. En av dessa föreskrifter gällde, hur man skulle förfara vid eldsvådor. Byggningabalken föreskrev för sådana fall, att i var och en av stadens fyra fjärdingar skulle vart år, samtidigt med rådmansvalen, tillsättas två hövitsmän, en svensk och en tysk, somhade till uppgift hjälpa folket rädda sin egendom. Vi möter här samma jämna fördelning mellan svenskt och tysk*-, som då det gällde den viktigare frågan om stadens styrelse.'^ Fiärom föreskrev stadslagen, att borgmästarna skulle vara sex till antalet, tre svenska och tre tyska och att tvä av dem, en av var nationalitet, skulle fungera vart år. Rådmännen, inalles trettio, skulle likaledes vara delade i två hälfter. Hade borgmästare eller rådman svensk fader, räknades han som svensk men som tysk, om fadern var det.'*” Den jämna uppdelning av rådsplatserna mellan svenskar och »tyskar», som här kan iakttas, och som från början främst gällde Stockholm, var Sverige under detta skede ensamt om att söka genomföra: en likadan föreskrift möter ingen annanstans. Men den är mte bara originell. Den är till sm innebörd också dunkel, framför allt beroende på svårigheten att här rätt förstå, vad sommenats med Sedan lis A visats ha tillkuniniit under 1400-talet låter sig främlingsproblemet i lagen säkrast studeras I den till september l.ä87 häntörbara utskrilt av stadslagen, som avsetts för Söderköping: den återger säkerligen de villkor, som taligast gällde lör Stockholm. Jfr omhär antydda föreskrilter SGI 1 I, s, löl t. (B\ ggningabalken XXII) och s. 209 ff. (Köpmålabalken XXX-XXXIV) samt Ahnlund 195.4, s. 178 ft.; Kumhen 1953, s. 224 ff.; HW1966 passim. SGI, 1 1 s. 7 fl. och Wessén 1971, s. 3.
14 tysk.’^ Här måste också erinras om att påbudet från början och i första hand gällt Stockholm och fördenskull ingalunda överallt behövt följas: enligt första paragrafen i ifrågakommande flock kunde bestämmelserna omnationalitetsfördelningen ändras, om befolkningsförhållandena så påfordrade men bara till svenskarnas förmån.'** Stadslagens nationalitetsklausul tog främst sikte på 1300-talets Stockholm och dess viktiga uppgift att förmedla handelsutbyte med utlandet, besörjt främst av stadens svensk-tyska borgerskap och av lybska köpmän. Den var först och främst praktiskt betingad. På »svensk» plats i stadsstyrelsen har kunnat sättas en person med tyskt namn under förutsättning, att han kunde svenska. Födelseorten var i många fall avgörande. Men det är förklarligt, att Sveriges viktigaste exportort under hansaförbundets genombrottstid hade bruk av tyskspråkigt liksomav svenskspråkigt folk för att upprätthålla förbindelserna såväl med utländska köpstäder som Inländska produktionsområden. Fast anknytning till orten var likafullt viktig: för att där kunna bli rådman eller borgmästare krävdes eget »arv» i staden.'*^ Stipulationen, icke helt klar till sin innebörd, är förvisso att se som ett uttryck för stadslagens föga »demokratiska» karaktär, samtidigt som den visar anpassning till mhemsk tradition. Nationalitetsklausulens innebörd sammanhänger med frågan, hur stadslagen i sin helhet sammanställts. Den har senast besvarats så, att omkring 1/3 av densamma tagits ur landslagen, vid pass 1/6 från bjärköarätten och ungefär hälften nyskrivits (HW1966, s. XLIX). Man har härvid tydligen utgått från att den enda utförliga, i hs B58 (KB) bevarade texten till bjärköarätten utgjort enfullständig återgivning av en nu förlorad förlaga av samma omfattning. Så kan emellertid knappast ha varit fallet: bjärköarätten, sådan vi nu känner den, kan ingalunda ha återgett allt, somrimligen måste ha varit med i en korrekt uppteckning av dåtida svenska stadsrättsregler (jfr ovan 4.2). Den kan därför ha haft större andel i vad somkommit att kallas Magnus Erikssons stadslag, än vad som nu låter sig fastställas. Bakom stadslagens föreskrifter rörande svenskt och tyskt i Stockholmspåras olika intressegrupper: de mestadels tyska eller tyskbördiga köpmän, som på 1300-talet drev utrikeshandel över Stockholm, den svenskbördiga- och svensktalande — delen av stadens befolkning men också svensk statsmakt, närmast företrädd av slottsfogden. Stadslagen gav, som nyss nämndes, åt de tvskspråkiga inomstaden stora möjA. Schiick 1926, s. 302 f. ).imtört med kritisk invändning .tv Ahnlund 1927, s. 462. De bestämmelser om nationell tudelmng av rådet, somkan ha funnits i den fragmentariskt bevarade Söderköpmgsrätten, torde e| sällan ha överträtts eller kringgåtts. 1 Arboga hnns, i bevarat källmaterial, inga spår av nagon rådets nationella tudelning. Jfr Ljung 1949 a, s. 131 tt.; 1949 b, s. 147, 157 ff., 171. Formuleringen är likadan i hs A, B, C och 127 a, hs D har hithörande blad borta, hs F och S uppvisar obetvdhgt varierad formulering. Se SGL 13 (1877), s. 33 f. (art. Arf) och ff'X’ 1966, s. 4, 25.
15 ligheter, stort inflytande. Kännetecknande var föreskriften, att halva rådet skulle utgöras av tyskar. Andra källor ger besked i samma riktning. De visserligen i sitt slag ganska ensamstående räkenskaperna för åren 1368-69 ger intrycket, att tyskar då dominerade Stockholms utrikeshandel, ännu övervägande inriktad på Lybeck. I slutet av 1363 hyllade Stockholm Albrekt, just ditkommen från Mecklenburg för att efterträda sin morbror som svensk konung. Och tre år senare framträder Stockholm- visserligen för enda gången - som hansastad. Det tyska inflytandet måste m.a.o. ha varit påfallande starkt och har också uppfattats så i sentida, auktoritativ forskning. Så kunde E. Daenell 1905 i sin berömda »Die Bliitezeit der deutschen Hanse» (I, s. 25) skriva sålunda: »In den fiinfziger Jahren des 14. Jahrhunderts aber setzte König Magnus fiir die Verfassungen aller schwedischen Städte die wichtige rechtliche Gleichstellung des deutschen Elements in Schweden mit dem schwedischen fest, die Hälfte ihrer Biirgermeister und Ratsherren sollte aus Deutschen bestehen.» Den store historikern, som här tveklöst låter kung Magnus stå för stadslagen och dess nationalitetsstadgande, har här gjort ett i viss mån vilseledande uttalande, eftersom det tyska inflytandet av stadslagen ändå hölls inom bestämda gränser. Tudelningen svenskt-tyskt av magistraten kunde tillämpas blott då nationalitetsförhållandena j staden så medgav. För att bli borgmästare eller rådman krävdes dessutom som nyss nämndes, eget arv ( =egendom) i staden. Svensk skulle enligt konungabalkens sjätte flock lagens främste uttolkare, stadens skrivare, vara. I brydsamma lägen tillerkändes åt den kungliga slottsfogden stort inflytande: vart det svårlöst tvist om valet av borgmästare eller rådmän - vilket praktiskt ombesörjdes av magistraten — blev det han, som fällde utslaget. Och majoritet i stadens råd tilläts tyskarna aldrig inneha. Men stadslagens bud var ofta icke helt klargörande. De har, jämte svensk propagandalitteratur bidragit till att något vilseleda eftervärldens bedömning av förhållandet mellan svenskt och tyskt i 1300-talets Stockholm. Obestridligen förstod de tyska handelsmännen att tidigare än de nordiska utnyttja skrivkonsten i sin affärsverksamhet: typisk är härvidlag skillnaden mellan gutar och tyskar inomden från och på Gotland drivna affärsverksamheten. De svenskspråkiga vittnesbörden är till en början få jämfört med de latinska och tyska. Men det vore oriktigt att på grund härav dra slutsatser om storleken av städernas svenska och tyska folkgrupper. Tyskarna har i det senmedeltida Norden genomgående utgjort en mindre del av stadsbefolkningen än vad tillgängliga skriftkällor tycks visa. Härmed kan sammanställas nyare forskningsresultat på besläktade ämnesområden: de gäller invånare i senmedeltidens städer i mellaneuropa. Det har visat sig, att de lägre - vanligen icke registrerade - befolkningsgrupperna där varit långt större än vad de hittills mest utnyttjade källorna gett vid handen — källor, vilkas begränsning hgger däri, aft de återger ekonomiska transaktioner huvudsakligen välbeställt folk emellan. Så har man exempelvis funnit, att omkring
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=