87 bett för honom, hade riskerat dödsstraff för detta våldsbrott. Efter 1520-talet tycks gillesfriden inte längre vara aktuell. Brott mot denna återfinns inte längre i källmaterialet. Däremot finns även i fortsättningen exempel på att våld på väg till kyrkan eller rådstugan eller inför rätten betraktades som mycket allvarligt. Inte heller julefriden fick brytas. I alla dessa fall blev straffet hårdare än om samma handling hade begåtts i ett annat sammanhang. Det vanligaste av dessa fridsbrott var dock hemgång, även ominte heller det var något vanligt brott. Det fanns även andra byggnader än hemmet som var fredade. Den 11 juli 1513 behandlades en tvist mellan Sten köpman ochJens skeppare på rådstugan i Stockholm. Sten hade i Danzig stuckit Jens i armen. Han dömdes också att betala böter för detta. Nu hade emellertidJens i sin tur gett sig på Sten. Detta hade skett på ett dass i staden. Jens hade där sökt upp Sten och slagit honomnär han försökte gå därifrån. Rådsturätten dömdeJens till höga böter för edsöresbrott. Därpå påbjöds frid mellan Jens och Sten.^° På 1550-talet kan innehållet i saköreslängder och tänkeböcker för första gången jämföras. Saköreslängderna 1553-56 visar att till synes triviala våldsbrott är vanliga även på 1550-talet. De absolut vanligaste våldsbrotten är pust och slagsmål. Det förekommer även att folk har dragit varandra i håret eller dragit kniv. För en pust betalades i allmänhet en eller ett par marker i böter. För slagsmål var böterna i regel något högre, i några fall tomavsevärt högre. Inga hemfridsbrott förekommer i dessa saköreslängder, men några personer har brutit mot julefriden. Böterna var emellertid inte exceptionellt höga i dessa fall. Några andra ”fridsbrott” förekommer inte heller. De brott, som redovisas i tänkeböckerna från första hälften av 1550-talet, skiljer sig markant från de som uppträder i 1550-talets saköreslängder. Våldsbrotten är i tänkeböckerna mycket få men i gengäld långt ifrån banala. Bland dessa brott finns två fall av så kallad hemgång, där våldsbrottet har begåtts i offrets hem. Även tämligen lindriga våldsbrott fick i detta sammanhang en ytterst allvarlig karaktär. Hans Henriksson anklagade sin svåger Lasse gammal för hemgång. Enligt tänkeboken ska det ha gått till på följande sätt. Hans och hans hustru hade sedan en längre tid varit osams. Hans medgav själv att han hade siagit sin hustru ”för hennes onyttige mun hon brukade emot honom.” Efteråt hade Hans lämnat huset. Medan han var borta skickade hustrun bud efter sin bror Lasse gammal. För honombeklagade hon sig över sin man och sade att han slog henne. När Hans sedan åter kom hem sade han åt sin hustru att gå till sängs. Hon svarade honom ”tredskt” och han slog henne återigen. Lasse hade tydligen hållit sig gömd men komnu fram och svor åt Hans och slog till honom. Hans tog då fram en dolk. Lasse var emellertid den starkare och lyckades avväpna Stb 1474-1483 s 262f. “ Stb 1504-1514 s 319f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=