14 tysk.’^ Här måste också erinras om att påbudet från början och i första hand gällt Stockholm och fördenskull ingalunda överallt behövt följas: enligt första paragrafen i ifrågakommande flock kunde bestämmelserna omnationalitetsfördelningen ändras, om befolkningsförhållandena så påfordrade men bara till svenskarnas förmån.'** Stadslagens nationalitetsklausul tog främst sikte på 1300-talets Stockholm och dess viktiga uppgift att förmedla handelsutbyte med utlandet, besörjt främst av stadens svensk-tyska borgerskap och av lybska köpmän. Den var först och främst praktiskt betingad. På »svensk» plats i stadsstyrelsen har kunnat sättas en person med tyskt namn under förutsättning, att han kunde svenska. Födelseorten var i många fall avgörande. Men det är förklarligt, att Sveriges viktigaste exportort under hansaförbundets genombrottstid hade bruk av tyskspråkigt liksomav svenskspråkigt folk för att upprätthålla förbindelserna såväl med utländska köpstäder som Inländska produktionsområden. Fast anknytning till orten var likafullt viktig: för att där kunna bli rådman eller borgmästare krävdes eget »arv» i staden.'*^ Stipulationen, icke helt klar till sin innebörd, är förvisso att se som ett uttryck för stadslagens föga »demokratiska» karaktär, samtidigt som den visar anpassning till mhemsk tradition. Nationalitetsklausulens innebörd sammanhänger med frågan, hur stadslagen i sin helhet sammanställts. Den har senast besvarats så, att omkring 1/3 av densamma tagits ur landslagen, vid pass 1/6 från bjärköarätten och ungefär hälften nyskrivits (HW1966, s. XLIX). Man har härvid tydligen utgått från att den enda utförliga, i hs B58 (KB) bevarade texten till bjärköarätten utgjort enfullständig återgivning av en nu förlorad förlaga av samma omfattning. Så kan emellertid knappast ha varit fallet: bjärköarätten, sådan vi nu känner den, kan ingalunda ha återgett allt, somrimligen måste ha varit med i en korrekt uppteckning av dåtida svenska stadsrättsregler (jfr ovan 4.2). Den kan därför ha haft större andel i vad somkommit att kallas Magnus Erikssons stadslag, än vad som nu låter sig fastställas. Bakom stadslagens föreskrifter rörande svenskt och tyskt i Stockholmspåras olika intressegrupper: de mestadels tyska eller tyskbördiga köpmän, som på 1300-talet drev utrikeshandel över Stockholm, den svenskbördiga- och svensktalande — delen av stadens befolkning men också svensk statsmakt, närmast företrädd av slottsfogden. Stadslagen gav, som nyss nämndes, åt de tvskspråkiga inomstaden stora möjA. Schiick 1926, s. 302 f. ).imtört med kritisk invändning .tv Ahnlund 1927, s. 462. De bestämmelser om nationell tudelmng av rådet, somkan ha funnits i den fragmentariskt bevarade Söderköpmgsrätten, torde e| sällan ha överträtts eller kringgåtts. 1 Arboga hnns, i bevarat källmaterial, inga spår av nagon rådets nationella tudelning. Jfr Ljung 1949 a, s. 131 tt.; 1949 b, s. 147, 157 ff., 171. Formuleringen är likadan i hs A, B, C och 127 a, hs D har hithörande blad borta, hs F och S uppvisar obetvdhgt varierad formulering. Se SGL 13 (1877), s. 33 f. (art. Arf) och ff'X’ 1966, s. 4, 25.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=