6 uppgifter stämmer heller inte helt med relationens,'’ men båda anger samma årtal för händelsen.'* Den utförligare av dem ger också närmare tidsbestämning: »annan dagher epter S. Eskilli dagh» vilken - sägs det - nämnda år inföll på Helga Lekamens dag. Denna uppgift är emellertid oriktig: festen ifråga inföll 1389 först den 17 juni, medan de båda »dagarna», Eskils och Helga Lekamens, däremot sammanföll 1392. Detta årtal passar utmärkt i ett tidssammanhang, som osökt ger sig även i andra källor. Nordeuropas fruktade sjörövare, vitalianerna, som började hemsöka Stockholm först 1390, bör sommaren 1392 ha haft särskild anledning att där överta makten, eftersom det då blev känt, att den fångne Albrekt - somde från början arbetat för - nu visat sig villig lämna Stockholmåt Margareta mot att återfå sin frihet. Den stockholmska lokaltraditionens hättebröder visar sig sålunda vara identiska med vitaliebröderna, den vanliga benämningen på de då så fruktade nordtyska piraterna.^ Naturligtvis kan de ha haft sina anhängare även bland bofasta Stockholmstyskar.^ Men att huvudansvaret för morden icke åvilar stades tyskättade köpmän är tydligt framför allt därför, att vår enda någorlunda samtida källa av urkundskaraktär bestämt talar däremot. Den 29 september 1395 - sedan hättebrödernas makt upphört i Stockholm - omtalar nämligen en av de där då nytillsatta militärbefälhavarna, att 300 eller flera av de stockholmska borgare, sominte höll på Albrekt, under de just tilländalupna krigsåren uppmanats, tydligen av tyskarna i Stockholm, att lämna staden och också gjort det: de skulle nu få återvända.* Härmed stämmer ju gott, att berättelsen ommordet namnger i övrigt föga kända personer och endast tre till antalet som offer för mordgärningen. Slotthövitsmannens rapport kan betecknas som den enda säkert samtida och även neutrala källa som berör frågan om Käpplingemorden. Den ger vid handen, att 300 eller flera stockholmska borgare— säkerligen medfamiljer — icke varit i staden, då ogärningen förövats. Det är en med tanke på dåtida befolkningstal jämförelsevis hög siffra. Den visar, att en okrigisk uppgörelse kommit till stånd mellan Albrekts och Margaretas anhängare i Stockholm, medan relationen och annalen talar om en annan, mera våldsam sådan, som uppenbarligen mträffat, då ett stort antal av de mera betydande Stockholmssvenskarna inte fanns kvar i staden. Men det som hände vid Helga Lekamens dag 1392 i Stockholm var ett övergrepp, som man där länge mindes och somockså satte spår i lagstift- * Identifikationen ligger nära till hands och antyddes, om också tveksamt, av E. M. Fant 1828, s. 118, not p, av H. Reuterdahl 1863, s. 18 f. och av K. F. Söderwall 1884-1918, s. 568. ^ En huvudaktör i morddramat, Alf Greverode, bar ett i Stockholmmen också i hela den hanseatiska världen väl känt efternamn. Möjligen var han frände till den - uppenbarligen mycket äldre - Stockholmsborgmästaren med samma namn, omtalad 1367. Jfr härom Kumlien 1947, s. 31 t. och Weibull 1964, s. 14. ** Jfr Stvffe 2, n. 7 och HR 1:4, s. 296. - Åtminstone en av dåtidens mest kända »svenska» stockholmare, nämligen Peter Ålänning, som enligt relationen spelade en roll under de konflikter den skildrar, var även i början av 1400-talet verksami Stockholm. Se exempelvis SD 454. — Herbert Konigsmark och Lydike Rvdz, båda nämnda i berättelsen om morden, hade tidigare vant i kung Albrekts tjänst.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=