43 som ättlingar till tyska invandrare på sedvanligt vis efter någon eller ett par generationer ansåg sig - och ansågs - somsvenskar. Så vart kontakten mellan särskilt Stockholmoch tyska städer härvidlag småningomförändrad. Även det kan bidraga till att förklara lagändringen. 7. Sammanfattning Vad jag här sökt framställa kan sammanfattas sålunda. Senmedeltidens tyska expansion norröver medförde en allt livligare svensktysk kontakt, som satte spår såväl i propagandalitteratur som i lagstiftning. Berättelsen om käpplingemorden visar reaktionen i inhemska folkgrupper — talrikare än vad bevarade källor tycks ge vid handen - mot vitalianernas »Machtiibernahme» i 1390-talets Stockholm. Men de alltmer ökande kontakterna särskilt med nordtyska städer —vid denna tid främst med Lybeck — avspeglas i nya lagbud, ursprungligen säkerligen återgivna eller åberopade i ett rikare källmaterial, än det som nu står till buds. 1349 påbjöd Magnus Eriksson för Jönköping rättsregler, »by^erker^ett», redan gällande i Stockholm, och 1365 gav hans systerson och efterträdare Albrekt invånarana i Ulvsby rätt att använda den av Magnus nyligen utgivna »Bijarkö lagh». Närmast till hands ligger här antagandet, att i de nära samtida breven åsyftas en och samma lag, ungefär samtidigt — som bevarade fragment visar — spridd till andra svenska städer. Säkerligen i högre grad än vad som nu är möjligt fastställa kom denna bjärköarätt, blott ofullständigt bevarad, att ingå i vad som kommit att kallas Magnus Erikssons stadslag. Denna benämning vart emellertid bruklig först under 1800-talet och åtskilligt kan därjämte anföras, som talar mot dess historiska trovärdighet. Urkundligt styrkt är, som vi funnit, att kung Magnus vid 1300-talets mitt utgav en av flera svenska städer antagen lag, kallad bjärköarätt men icke att han - endast några år senare — skulle ha utgivit ännu en svensk stadslag eller en ny »edition» av en sådan, identisk med den till vår tid bevarade: urkunder lika lite som äldre svensk historisk tradition har någonting att säga härom. »Magnus Erikssons stadslag» är dessutom i utskrifter känd först från 1300-talets slut — dess tidigast daterade utskrift bär årtalet 1387 — en anmärkningsvärd omständighet, även omman betänker, hur mycket historiskt material av detta slag, som måste ha gått förlorat. Att Magnus efter krig med Lybeck — Sveriges viktigaste kontaktpunkt på kontinenten under den hanseatiska expansionens genombrottstid - aldrig med denna stad slöt formlig fred, stämmer illa med att han, under stark orostid inomSverige, skulle ha utfärdat eller velat bekräfta eller återinföra den föreskrift i stadslagen, som medgav tysk representation i svensk stadsstyrelse (även om en sådan representation tidigare ställvis funnits under en tid, då tyskinflytandet likväl ännu inte var så starkt, som det sedermera blev.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=