4 3. Svensk-tyska motsättningar avspeglade i senmedeltida svensk litteratur Mötet mellan svenskt och utländskt försiggick under senmedeltiden inomolika samhällsgrupper. I mångt och mycket bör det ha förlöpt fredligt och ha haft positiva verkningar. Men motsatsen vart också fallet. Det var i städerna hemmaopinionen mot utlänningar främst kom till synes i skrift. Den visar sig, omvi får tro Erikskrönikan, redan mot 1200-talets slut och då riktad särskilt mot gunstlingar kring konung Magnus Birgersson. Tydligare tog sig aversionen mot främlingar i landet dock uttryck under följande århundrade, då Sverige genom stadsväsendets utveckling och den mecklenburgska regimen, såvitt man nu kan se, för första gången i sin historia ställdes inför verkliga inflyttarproblem. Ofta åberopad är den målande notis för året 1365, somVadstenadiariet meddelar i samband med Albrekts val till svensk konung: »Tunc aves rapaces preoccupaverant cacumina montium, nam Theutonici tyrannizaverunt in terra multis annis». Men helt följdriktig vart tydligen icke den politiska åsiktsbildningen i Vadstenaklostret, ty efter skildringen av händelserna 1389, då drottning Margaretas trupper besegrade och tillfångatog Albrekt, omtalas i dess diarium, att tyskarna nu lovprisades av landets invånare.' Under tiden för Magnus Erikssons fångenskap i Stockholm 1365-71, möter en märkig opinion i främlingsfrågan, känd numera blott tack vare återgivning i Olaus Petris krönika, utslungad av alla klerker och lekmän ovan Tiveden och Kolmården samt riktad till likställda, som bodde söder om dessa skogar. I och vi och all Sveriges allmoge, hette det här, har lidit våld och orätt, träldom och omildhet av tyske män, sedan hertigen av Mecklenburg och hans son Albrekt, »som wår konunger skulle wara», fick makten över oss. Klagomål hade ej hjälpt, och nu ville man ha tillbaka den ärlige och gode herren kung Magnus. Gärna tog man hjälp av riksens råd: ville de ej, vart skulden deras men skadan både deras och vår.“ Det är ett märkligt upprop, utgånget från de kungliga folkungarna. Det riktar sig mot Albrekt av Mecklenburg och demav hans tyska landsmän, somföljt honom till Sverige. Omkring två årtionden senare torde man ha fått anledning erinra sig denna maning, utslungad under Magnus’ senare år men då tydligtvis av ringa effekt. »En lustig liknelse omkonung Albrekt», versifierad och rätt utförlig, ger starka uttryck åt det missnöje med den tyska regim, sområdde i Sverige, hos dess bönder men kanske i ännu högre grad inomdess aristokrati. Svenska herrar och välborne män, hette det här, fick icke komma till tals »fore the starka thydiske tungo». Kung Albrekt lät svenska herrar mista både sadlar och hästar men tog SRS 1:1, s. 100, 103, 151. - Pcifallande är, hur kallsinnigt diariet ställer sig till F.ngelbrekts te)den. - ST 11, s. 426 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=