12 aman lova, att han åtminstone 1 sex år skulle gentemot byamännen iakttaga stadslagens bud.” Här är fråga oms.V.. femöresborgare, utan fast egendomi staden. Uppenbarligen ges i svensk forskning tidigare icke utnyttjat källmaterial vid handen, att sådana kortvariga burskap, varom här är fråga, ofta nog gavs åtskillig tid före stadslagens tillkomst. Man kunde vara borgare i den ena staden efter den andra inom den nordtyska köpenskapens vidsträckta intresseområde. Godeka de Memmelo, Herman Thyring och Johan de Werden vart borgare i Lybeck 1259 för att senare, på 1280-talet, återfinnas som borgare i Stockholm (jfr ovan). Johan Castels testamente (jfr ovan) är typiskt för det samband, som här kan spåras. Ett typiskt exempel på »burskapsväxling» erbjuder Johan Gismar, vilken 1337 omtalas som borgare i Lybeck efter att tidigare ha varit det i Stockholm. Omdenna de nordtyska köpmännens rörlighet får vi en påminnelse också i Godeke Langes testamente av den 12 september 1350: han var son till Stockholmsborgaren Henikin Lange, vart själv borgare i Nyköping och förvärvade i februari 1341 lybsk medborgarrätt.'^ Bestämmelserna omde s.k. femöresborgarna är, somAhnlund (1953, s. 183) framhöll, inte lätt att tolka. Härmed tycks, menade han, ha åsyftats »ogifta och obesuttna köpsvenner med borgares ställning». Nära till hands ligger emellertid också att i demse ett slags rättsskyddade »stipendiater», verksamma inomlybsk köpenskap, somefter att ha tjänat ut sin tid i Sverige kunde kvarstanna där eller söka sin bärgning på annat håll. Här anförda omständigheter talar alla för att det i hs B58 bevarade exemplaret av bjärköarätten ingalunda är fullständigt.'"’ Flera regler, än somdär ges, krävde förvisso de omfattande förändringar inomsvensk utrikeshandel, somförsiggick under tiden från 1200-talets mitt till 1300-talets - låt vara att åtskilligt kunde inrymmas i de för olika städer utfärdade enskilda pnvilegiebreven. Märklig ter sig i detta sammanhang särskilt Magnus Birgerssons regeringstid, kännetecknad av ökad export, särskilt av metaller, liksomav tätare tysk inflyttning. Sannolikt har från omkring 1280 en nationalitetsuppdelning av magistraten i Stockholm börjat tillämpas och bjärköarättens regler, gamla och nytillkomna då börjat sammanföras. DS 2413. - Holmbäck (1925, s. 47 tf.) antog gissningsvis, att stadslagen hämtat sitt stadgande om nationalitetsuppdelning av stadens råd från Söderköpingsrätten. Häromvet vi, som Holmbäck själv påpekar ingenting med full säkerhet: nationalitetsuppdelning kan |u också ha förefunmts i nu förlorat avsnitt av den Stockholmska bjärköarätten. " Vill noghor byaman vardha i stadhen nuw gester eller byamanz swen. lägge framffor foghatan ok borghamestart7<t fem öra päninga. mz t/iemgöris äptir gamblum stadhga. han skal hafua borghamän for sik. at han skal vara ath minzsto siex aar byaman oc allan stadz räät vppe halda vidher sin byaman eptir sinne magho i alla thy stadhenuw kan henda». Efter hs B; väsentligen samma utformning i C och A. - Omfemöresborgare jfr SGL 11, s. 22 f., H. Hildebrand 1879, s. 388 f.; A. Schiick 1938, s. 147 f.; S. Ljung i KI.NM IV (1959), s. 218. DS 3274, 4618; Koppe 1933, s. 104; v. Brandt 1973, s. 379 a. '' Varken Schlyter (jfr SGl, 6, S. XXX) eller Wessén, knappast heller Holmbäck, tycks pa allvar ha beaktat denna möjlighet.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=