91 re. En gesäll som arbetade hos en oärlig mästare var en oärlig gesäll. Eftersom Casper hade arbetat hos en oärlig mästare borde han följaktligen inte heller förundra sig över det inträffade. Gesällerna hade uppenbarligen en mycket klar uppfattning omvilka mästare somvar ärliga och vilka som var oärliga. De kunde peka ut ärliga och oärliga mästare, inte bara i Stockholm, utan även i andra svenska städer. Mästarnas ”oärlighet” bestod i att de inte rättade sig efter ”hantverksbruket”. De fem gesällerna som hade undertecknat smädesskriften dömdes till böter för skällsord. De två gesällerna somhade slagit Kasper dömdes till mycket höga böter med hänvisning till bl a edsöresbalkens första kapitel. Gesällerna har tydligen uppfattat sitt handlande som både brukligt och legitimt. De var i sin fulla rätt att attackera och smäda en ”oärlig” gesäll. Uppenbarligen betraktade rätten däremot deras handlande, inte bara somillegalt, utan tomsomett mycket allvarligt brott. Detta är det enda påtagliga exemplet jag har funnit där uppfattningar omlegitimt våld och smädande på ett så tydligt sätt skiljer sig åt. Gesällerna förnekade inte de handlingar somde anklagades för, men ansåg sig inte ha gjort något orätt. Det går att i tänkeböcker och saköreslängder finna exempel på personer som har dömts för en hel rad våldsbrott. Men dessa exempel är mycket fåtaliga. Det är ovanligt att samma person gång på gång dyker upp i samband med våldsbrott. Den ”typiske våldsbrottslingen” tycks inte bara ha varit en ”vanlig” invånare i staden sombegick sitt brott ensam, han tycks också ha varit en ”engångsförbrytare”.De flesta våldsbrotten är, åtminstone till synes, resultat av mer kortvariga personliga konflikter. Bland våldsbrotten återfinns två kategorier sominte faller in i den gängse typen av våldshandlingar, som löper från det mest triviala över slagsmål och misshandel till dråp. Det rör sig om barnamord och våldtäkter. De var på ett helt annat sätt än de övriga våldsbrotten tabubelagda. Inget av dessa brott synes heller ha varit särskilt vanligt. Under hela undersökningsperioden återfinns inte mer än sammanlagt ett tiotal fall av barnamord. Detta är ett brott somkvinnor har dömts för. I många fall frågade rätten också ut kvinnan om vem somvar far till barnet och omhan hade varit delaktig i brottet. Men ingen man dömdes enligt tänkeböckerna för delaktighet i barnamord. Det finns också exempel på anklagelser för barnamord som inte ledde till någon fällande dom. Barnamord betraktades uppenbarligen som ett mycket allvarligt brott. De kvinnor somförklarades skyldiga till barnamord dömdes i allmänhet till döden, antingen genom halshuggning eller genom att brännas på bål.^' I många fall hade de också själva bekänt sin skuld. OmkvinJämför också Samaha 1974 s 22f, Sharpe 1977 s 97, Österberg 1986 s 21, Österberg 1987 s 489. Jämför MEStL Högmålsbalken 2 för detta brott. , somstadgar att män ska steglas och kvinnor brännas på bål
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=