22 tvivel, huruvida densamma skulle lösas efter »then älsta» eller den »medelste lagen». Under diskussioner, somnärmast gällde första paragrafen i ärvdabalken, framhålls, att enligt den äldsta lagen, »som somliga nu kalla »Björkölagen», arvsrätten innefattade brorsbarn och systerbarn, under det att den »medelsta» lagen utsträckte arvsrätten »allt in till fempte man». Fullt klargörande är icke brevets redogörelse för frågan, somdock nu löstes i enlighet med vad »medelste lagen» ansågs stadga.^ De i detta brev använda formuleringarna har väckt undran. Här var väl icke tal om stad utan om landsbygd - Ture Jönsson var ju lagman i Västergötland; Schlyter antog också, att ordet Bjärkölagen här felaktigt använts omtvå varianter av landslagen, uppvisande en kortare och en längre version av det textställe, varomhär är tal. Dombrevet av 1507 talar ju uppenbarligen omtre olika lagversioner: den äldsta, »som somliga nu kalla Björkölagen» och »den medelsta lagen», vilket uttryck förutsättes, att där också funnits en tredje lag (som man dock i detta fall uppenbarligen icke ansåg sig skyldig att följa). Det ligger nära till hands att identifiera denna tredje lag med Kristofers landslag, den andra med vad som brukat kallas Magnus Erikssons och den första, Björkölagen, med vad som dessförinnan fanns. Benämningar kan under tidens lopp skifta eller vidga sin innebörd. Det ligger nära till hands att antaga, att så skett här, och inte minst genom lärdomshistoriskt intressant påverkan. Sedan prosakrönikan nedskrivits och Rimberts Vita Anskarii med sina uppgifter omdet gamla Birka översatts till svenska samt kännedom om dessa verk ungefär från mitten av 1400-talet alltmer börjat spridas, ville man ofta nog härleda all svensk lag från den märkliga handelsorten i Mälaren. Utsagor av Olaus Petri, Johannes Messenius och Johan Hadorph - kan, har det påpekats, ha gått ut på att inte bara stadslagen utan också landslagen härstammat från Birka: dombrevet av 1507 (jfr ovan) är härvidlag talande nog. Det var en koppling, som inte sällan kom att skymma tidsmässigt blygsammare sammanhang. 5.3. De äldsta svenska stadslagsdateringarnas ursprung och spridning, jämförda med motsvarande frågor rörande Norges stadslag Problemkomplexet kring bjärköarätt och stadslag - och därinominte minst frågan omstadslagens datering - har ansetts nära bero på tolkningen av kungabreven 1349, 1357 och 1365 (jfr ovan). Brevet av 1357, riktat mot eventuella upprorsmän, hör emellertid tydligt nog icke med i det sammanhang, varom här är fråga, sedan det visats, att hs A, där det på två ställen refererats, tillkommit först på 1400-talet och att det dessförinnan åberopats endast i en av bevarade laghandskrifter, nämligen i hs C, tillkommen under 1300-talets allra sista år (jfr 5.1). Intresset inriktar sig därför i föreliggande fall på breven av 1349 och Brevet, refererat och kommenterat av Schlyter i VHAAH 18, s. 198-224, tr. i BSH 5, s. 227 I.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=