145 Det finns också några geografiska benämningar för respektive lags giltighetsområde, sominte sammanfaller med lagsagans namn. Följande fall kan nämnas: 1)30/9 1299 secundumleges legiferatus Wärendie (DS nr 1287, Tiohärads lagsaga).^ Brevet gäller försäljning av gods i Uppvidingehärad i Värend. Först 1340 (DS nr 3512) kallas »Smålandslagen» (SmL) uttryckligen Tiohärads lag men redan i vårt exempel från 1299 torde Tiohärads lag (lagen för Njudung, Finnveden och Värend) avses. Värendborna har här knutit lagen närmare till sitt eget folkland med den snävare beteckningen Wärendie, eftersom den gällde också där. 2) 25/2 1325 secundum censuram legum Vallensium (DS nr 2496, Västmänlands lagsaga). Termen censura ’sätt att döma’ är påfallande (jfr Glossarium). Brevet gäller en jordtvist men den s.k. Dalalagen (DL) har inga explicita bestämmelser om sådant, vilket däremot (den Yngre) Västmannalagen (YVmL) har. Tydligen avses här den senare, vilken dalkarlarna har knutit närmare till sitt område genom att här använda den snävare beteckningen Vallensium ’Dalarnas’, eftersom ju lagen gällde också där. 3) 25/4 1345 secundumleges Angarmannie (DS nr 3940, Hälsingland - som i judiciellt avseende vid denna tid inbegrep också det övriga Norrland). Brevet avser ett byte av jord i Uppland och Ångermanland. Det utfärdas av prästen i Gudmundrå i Ångermanland. Han var tydligen mån om att framhålla att den lag som gällde i Ångermanland — HL — här skulle följas i motsats till UpL och betecknar den förra med den snäva benämningen leges Angarmannie. 4) 9/5 1345 secundum iura et leges terre Hanlandie (DS nr 3948,^ Halland - där man dömde efter SkL). Brevet gäller en morgongåva bestående av gårdar i Halland och given i närvaro av kung Magnus. Troligen ville man markera ett visst mått av oberoende, kanske både gentemot Skåne och övriga Sverige, genom att använda den snävare beteckningen Hanlandie (fel för Hallandie). 5) 19/2 1363 medh allo thy somwarom Vplensk lag til sigia (DS nr 6772, Hälsingland). Brevet är utfärdat i Njutångers socken i Hälsingland och gäller upplåtande av jord i Uppland på grund av dråp på en man från Uppland. Upplåtandet ägde rummed åtta fastar. HL JB 4 stadgade just åtta fastar, medan UpL JB 4:pr föreskrev 12—24 fastar. Eftersom brevet anger antalet fastar till åtta, måste det vara HL som avses med ordet Vplensk. Denna benämning på lagen kanske helt enkelt hänger samman med att brevutfärdaren kan ha varit från Uppland.^ Sammanfattningsvis kan sägas att en snäv geografisk benämning inte behöver tolkas så, att det har funnits en särskild lag för just det snävare området. Den är endast att se som en variantbenämning för den lag somgällde i lagsagan. Något liknande får anses föreligga, när man från 1350-talet bevisligen dömde efter den rikstäckande MELL men betecknade den med den mindreenhetens, den enskilda lagsagans, namn, exempelvis 21/7 1366 medh fastom / oc Sudhermann^e laghum (DS nr 7384, Södermanlands lagsaga), där )ord i Södermanland upplåts med två vedervaromän och 12 fastar, såsom MELL stadgade. Se nedan.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=