7 ningen (6.3). Händelsen omhändertogs också av - säkerligen välbefogad - propaganda för svenskheten i staden, somdelvis gav den andra proportioner, än den i verkligheten haft."’ Berättelserna om främlingars framfart i Sverige under 1300-talet, vittnar om en vaksamhet gentemot utländskt, somfick allt starkare förankring hos svenska folket. Den skärptes under loppet av 1400-talet, då landet fick underordna sig inte mindre än fem utländska regenter. Motviljan mot demtog sig flera olikartade litterära uttryck. Biskop Thomas, i yngre år kansler åt unionsmonarken men mot sin levnads slut uppehållande motsvarande befattning i Sverige, gav form åt en nationalkänsla och åt en åskådning, som åsyftade kyrklig och världslig självständighet för det egna landet men ingalunda innebar hämningsfritt hat mot utlänningar. Frihetssången tillkom 1439, en tidpunkt, då ett återknytande av unionsbanden var aktuellt men under för Sverige betryggande garantier. Danskarna angreps därför inte heller i frihetssången och knappast heller tyskarna, ty den påtänkte unionsmonarken var tysk. I annan miljö och med annan syftning tillkom Karlskrönikan, etappvis nedskriven, på 1430-talet, omkring 1440 och 1450 samt skildrande svensk historia alltifrån 1389, utförligare dock från omkring 1434. Ett äldre, »rättat» avsnitt av den återgår på en ursprunglig Engelbrektskrönika, som i hög grad riktar sig mot utländskt styre i Sverige, men större delen av den är tillkommen i den svenska aristokratiens och särskilt i Karl Knutssons, riksfö- ** Den datering och tolkning av Käpplingemorden, som här framlagts, är i huvudsak samma, som jag i en undersökning 1947 framlade. Mot denna publicerade Curt Weibull i Scandia 1964 ett inlägg. Notisen omhändelsen i E 146 var, menade han, självständig och pålitlig, med ett källvärde »näppeligen mindre än ’Berättelsen’ ( =C2). Denna vore objektiv och trovärdig samt visade, att d.ädet framgått ur rådslag mellan hättebröder, borgmästare och slottshövitsmän. Tyngst föll ansvaret på hättebröderna, identiska med stadens tyska köpmän och icke att förväxla med vitaliebröderna, som slog sig ner i Stockholm först 1392. Morden förövades 1389 av huvudstadens tyskar. Det är en helt vilseledande tolkning av källorna. Vad notisen i E 146, nedskriven över 300 år efter händelsen, meddelar, är oriktigt eller obestyrkt (jfr ovan). Relationen ger icki\ som V(’. vill hävda, vid handen, att slottshövitsmän och magistrat spontant deltagit i förberedelserna till massmordet: den säger oss också, att icke blott tyskar utan också svenskar under orosdagarna gick väpnade i staden. Och framfor allt: det ovan omtalade brevet, skrivet redan 1395 av en neutral iakttagare, visar, att en fredlig lösning på motsättningarna prövats och genomförts genom utvisning av mera än 300 svensksinnade stockholmare, som måste haföreskrivits av tyskarna i stadens ledning. Det omöjliggör antagandet, att en huvuddel av Stockholms svenskar skulle ha mördats av dess tyskar; de namngivna offren för den mordgärning, som ändå måste ha begåtts, uppger relationen också, kännetecknande nog, endast till tre. - Käpplingemorden uppfattas av Weibull som en intern stockholmsk angelägenhet utan samband med vitahebrödernas verksamhet: det är en konstgjord, föga trovärdig åtskillnad. Inför tliskrepansen mellan dagsdateringoch årtal i C2, valde han årtalet somdet rätta, trots utförligheten i dagsdateringen, vilken placerad under sitt »rätta» år dessutom på ett märkligt sätt stöds av vad man i övrigt vet om tidens händelser. Godtar man det ar, som dagsuppgiften i C2 oundvikligen leder fram till, nämligen 1392, blir den Iruktansvärda händelsen insatt i övertygande tidssammanhang. Den måste för att förstås betraktas mot bakgrunden av hela Östersjöområdets dåtida historia. I'ör litteratur om här as\ ttade skritter - biskop Thomas’ frihetssång. Karlskrönikan, Eörbin delsedikten, I-.ncus Cälai, Sturekriimkan - se hänvisningar i Rosen 1978, passim.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=