73 Samtidigt bör det ha funnits ett starkt intresse av att göra rätten till en offentlig angelägenhet, eller åtminstone till en angelägenhet för någon formav överhet. Under medeltiden var rätten att döma och att uppbära böter på många håll utskiftad till den lokale feodalherren, något som kunde vara mycket inkomstbringande för denne.Georg Rusche och Otto Kirchheimer menar att möjligheten att profitera på rättssystemet var en av de viktigaste drivkrafterna bakom en förändring av rätten från en privat uppgörelse till en offentlig angelägenhet. Efter hand accepterades inte längre privata uppgörelser.^^ Det är inte bara förekomsten av privata förlikningar somär betydelsefull. Det är också viktigt att beröra frågan omdet har funnits mer eller mindre informella rättsinstanser och rättssystem, som har varit parallella till eller konkurrerande med rådsturätten och stadslagen. Det mest uppenbara och kanske viktigaste av sådana parallella rättssystemryms inomskråväsendet. Av de skråordningar som utfärdades i Stockholm under 1400- och 1500-talen framgår att skråna hade rätt att uppbära böter för olika förseelser. Skrånas rätt till böter sträckte sig långt utanför de rena yrkesbestämmelserna. Skråordningarna stadgar omböter även för t ex våldshandlingar, förtal och okvädanden inomskråna.Det är vanskligt att uttala sig om utsträckningen av den interna jurisdiktionen inom skråväsendet. Att skråna inte bara hade rätt att uppbära böter utan även hade rätt att själva utdöma straff framgår dock av t ex skråordningen för Stockholms smeder från 1479. Även inomgillen utövades en sådan intern jurisdiktion. Den 15 december 1483 omnämns i Stockholms tänkebok en bagare som hade blivit sakfälld efter gillesordningen för S:ta Barbaras gille. Att skrånas interna jurisdiktion hade auktoritet även i rådsturättens ögon framgår av ett fall somrefereras i 1478 års tänkebok. En skräddare dömdes detta år till dryga böter på rådstugan för att han hade tilltalat en annan skräddare angående ett ärende som redan var förlikt i skrået. Den interna jurisdiktion som utövades inomskrån (och även gillen) fick inte inkräkta på stadens rätt till böter. I skråordningarna inskärptes gång på gång att skråna inte fick undanhålla stadens sakören. När barberarskrået 1514 tog emot sin nya skråordning på rådstugan, svor skråets företrädare en ed att aldrig undanhålla stadens sakören. Stadsstyrelsen var uppenbarligen mycket mån om att bevaka sin rätt till bötesintäkter. Detta synes ha varit viktigare än att i alla lägen själv utöva jurisdiktionen. Betydelsen av att inkassera sakören framgår också tydligt av Stockholms saköreslängder. Saköresintäkterna var långt ifrån försumbara och delar av stadens förvaltning finansierades direkt genom dessa inkomster. Duby 1981 s 183ff, Hilton 1983 s 217ff, Lindkvist 1979 s 34f, Reynolds 1984 s 45. Rusche & Kirchheimer 1939 s lOff. Skråordningar i Klemming 1856 och Klemming 1868-81. Stb 1483-1492 s 26. ” Stb 1474-1483 s 174 (8/6 1478). Stb 1514-1520 s 31 (18/12 1514).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=