37 ling» 1 en ny »upplaga» av stadslagen, sanktionerad av den nytillträdande unionskungamakten. En i flockarna 18 och 22 av konungabalken i hs C införd ändring kunde styrka trovärdigheten i en sådan förklaring. Medan hs B, som, av nuvarande källäge att döma, här återger stadslagens äldsta kända utformning och föreskrev, att rådmännen och staden skulle dela inkomsterna av vågen, saköret och klädeshuset, stadgades i hs C, att sagda inkomster skulle fördelas mellan konung och stad. Det stämmer gott med att unionskungamakten i 1390-talets sista år tog makten i Stockholmoch i Sverige. Den karakteristiska ändringen i hs C är härvidlag talande. Föreskriften liksom den betydelsfulla ordningsstadgan från 1357 låg i statsmaktens intresse. De återkom båda i hs A av stadslagen, somför att rätt förstås, också den, bör ses mot bakgrunden av Sveriges och särskilt Stockholms historia under 1430- och 1440-talen. Den av Engelbrekt inledda resningen mot unionskungen fick en för många oväntad fortsättning. Man prövade en kompromiss, planerad på möte i Halmstad maj 1435, på sommaren därpå garanterad av slottshövitsmannen Hans Kröpelin samt av magistraten i Stockholmoch på hösten där fastställd på möte med kung Erik. Men avtalet komatt skärpa motsättningarna i stället för att utjämna dem. Rimkrönikan, som )ust här torde ha återgett en med händelserna nära samtidig versberättelse omtalar, hur stadens tyska borgmästare sköts åt sidan, då den svenska krigarskara, som i början av 1436 brutit upp från Arboga, genom södra stadsporten tog sig in i staden. Stockholms »fattiga menighet», säger krönikan, välkomnade den svenska krigshären. I Vårfrugillestugan utsågs den 17 januari en ny stadsstyrelse i enlighet med stadslagens föreskrift, och senare under året beseglades framgången - visserligen icke fullständig förrän även slottet i november s.å. uppgavs — genomett pnvilegiebrev för Stockholms stad, det första bevarade utfärdat av riksens råd och män. Men fortsättningen vart likafullt kompromissernas tid, ett upplivande av unionen på visserligen nya villkor. Karl Knutsson, först jämte Engelbrekt rikshövitsman och därpå - sedan denne och Erik Puke röjts ur vägen - under några år riksföreståndare, fick vika för Kristofer, den nye unionskonungen. Förvisso kan diskuteras, huru man bör betrakta dennes kortvariga regering i Sverige. Här må endast ur vårt ämnes synpunkt dryftas, vad somdå åtgjordes ifråga omlandets lagar och privilegierna för rikets viktigaste stad. Intresset inriktar sig då på en alldeles bestämd tidpunkt. Den 2 maj 1442 utfärdade konung Kristofer en »reviderad upplaga» av landslagen och endast några dagar senare, den 7. i samma månad ett skyddsbrev för Stockholm, som bekräftade de förmåner staden erhållit av tidigare konungar i Sverige, visserligen med några tillägg. Men hur var det då med stadslagen? Vart den inte under dessa vårdagar i Stockholm föremål för samma omsorger som landslagen? Hittillsvarande forskning har ingenting haft att säga härom. Låt oss söka svaret genom att något närmare sammanställa vad som då hände i Stockholm med vad bevarade laghandskritter har att säga.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=