102 att uppfylla vissa sociala normer, som har resulterat i dessa utomjudiciella men formaliserade och ritualiserade bestraffningar. Det kan t ex vara något ”fel” i relationen mellan man och hustru, sompå detta sätt har ”bestraffats”. Men även i fråga omregelrätt brottslighet har det funnits en rad till buds stående informella vägar vid sidan av domstolarnas formella bestraffningar. Inte minst har möjligheten att uppnå förlikningar varit betydelsefull. Det är naturligtvis omöjligt att ”mäta” betydelsen av sådana informella vägar för konfliktlösning och bestraffning. Det källmaterial som huvudsakligen har legat till grund för denna undersökning- tänkeböcker och saköreslängder - har producerats av stadens styrande organ. De är i första hand en källa till den rättskipning somhar ägt ruminomramen för de rättsinstanser somhar varit knutna till stadsstyrelsen: rådsturätten och kämnärsrätten. Källmaterialet är till sin natur sådant att konfliktlösning och beivrande av brott vid sidan av detta rättssystemknappast kan komma till synes annat än tillfälligtvis. Inte ens i den mån förlikningar har ingåtts inför rätten kan det förutsättas att de har registrerats i tänkeböckerna. Men samtidigt är tänkeböcker och saköreslängder i stort sett det enda källmaterial somöverhuvudtaget står till buds för att studera brottslighet, normöverträdelser och konflikter. Det står emellertid utom allt tvivel att förlikningar har förekommit i Stockholm under den period som har undersökts. Det går att finna många belägg i tänkeböckerna på att förlikningar har ingåtts i samband med förtal och våld. Kanske något förvånande gäller en hel del förlikningar dråp. Här kan det dock vara svårt att både formellt och i sak skilja mellan egentliga förlikningar och erläggande av böter för vådadråp. För målsäganden kunde det finnas ett direkt ekonomiskt intresse av att dråpet betraktades somvådadråp, då den dömde i så fall skulle erlägga böter till målsäganden. Men i många fall är det helt klart att förlikningar har kommit till stånd efter regelrätta dråp. Den 8 januari 1588 anklagades Hans Månsson, i målsägandes frånvaro, för att ha slagit guldsmedsgesällen Anders Larsson i huvudet med en tång så att han senare dog. Rätten ansåg sig inte kunna utdöma något annat straff än dödsstraff, men beslöt att Hans skulle hållas fängslad i väntan på målsägandens ankomst. Notisen avslutas så med det korta konstaterandet att Hans Månsson förliktes med målsäganden den 9 mars.'’° Här framgår alltså inte hur själva förlikningen kom till. Någon enstaka gång redogörs dock i tänkeböckerna för förhandlingar som bl a gäller penningersättning till målsäganden. Den 12 april 1513 ingicks en förlikning på Stockholms rådstuga. Peter Rudhe stod anklagad för att ha slagit ihjäl Claus Lydke. Flera personer, bl a två bröder i gråbrödraklostret, hade tidigare intygat att Claus Lydke beskyllt Peter Rudhe 109 Beattie 1986 s 39, Bowsky 1967 s 12f, Castan 1983, Ingram 1977 s 1261, Lenman & Parker 1980, Ruff 1984 s 48f, Seip 1942 s 53ff, Sharpe 1980 s 107ff, Sharpe 1983a s 1771, Sharpe 1983b s 175ff, Soman 1980 s 13ff. Stb 1584-1588 s 403. 109
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=