8 reståndarens, sedermera konungens, intresse. Inte minst skildringen av vad som på Engelbrekts tid tilldrog sig i eller invid den svenska huvudstaden låter oss dock skymta även något av den problematik, somföljde av att där inrymdes såväl svensk- som tyskbördiga invånare och som i krigstid kunde bli skarpare än eljest (jfr 6.3). Avoghet mot främlingar liksom ett utpräglat aristokratiskt betraktelsesätt kommer till synes också i den s.k. förbindelsedikt, som avsåg att utfylla den mellan Eriks- och Karlskrönikorna befintliga »luckan» för åren 1319—89 och skriven — liksom åtskilligt annat vid 1400-talets mitt — på uppdrag av Karl Knutsson. Redan under hans första kungaperiod hade sannolikt Uppsalakaniken Ericus Olai påbörjat sin Chronica regni gothorum. Kanske var det de på en gång lärda och patriotiska önskemålen hos ärkebiskop Nicolaus Ragvaldi, han ville förverkliga, då han, troligen på 1450-talet, grep sig an med sitt stora verk, sannolikt därtill manad av Karl Knutsson? Säkert är, att han snart nog fick tillgång till viktiga källor, såväl urkunder som rimkrönikan och även den här nyss diskuterade berättelsen om Käpplingemorden, den sistnämnda karakteristiskt nog återgiven med viss skärpning av där lämnade uppgifter." Ty Ericus Olai, sannolikt av folkligt, uppländskt ursprung, var nationalistisk. Tyskar, som framträtt i Sverige under Magnus Ladulås’ och hans sonsons regeringstider tog han i skarpt ögonsikte, ogillade, att Albrekt hade tyska rådgivare och kritiserade Margareta för att hon, trots löften om motsatsen, anförtrodde slott och ämbeten i Sverige åt danskar och tyskar, samt härvidlag gynnade också italienare och tyskar. Erik av Pommern var lösaktig och fåfäng, hade dragning åt kätteri och anförtrodde Sveriges slott åt utlänningar. På snarlikt sätt felade också Kristofer, somi alltför hög grad gynnade sina tyska landsmän.’' Engelbrekts frihetskrig och Karl Knutssons nationella kungadöme medförde skärpt hållning mot utländska män, antingen de var unionskungar, frälsemän eller borgare. Den kommer till synes i Sturekrönikan, inte minst i dess hatiska skildring av den första oldenburgaren i Norden, Kristian I. Stämningsläget då motsättningarna kändes som ettrigast, kan studeras i den lilla stridsskriften Danske kong Christians handel, tillkommen under det oroliga 1460-talet. Klagomålen är här bittra och många. Alla staden Stockholms ämbeten tillföll tyskar, hette det, snart var bara bödelsyxan förbehållen svenskar. Hårt bedömdes kungen själv, han som icke aktade för rov att anställa räfst med kung Karls kansler, Nicolaus Ryting, med svenska frälsemän och med Stockholms borgare och vars gemål, drottning Dorothea, inte var en bit bättre än Isebel i Gamla Testamentet. " Antalet på hättebrödernas proskriptionslista upptagna »svenska» stockholmare angav han till 170, medan relationen i C2 från början har 70, och de tyska borgmästarna, som enligt relationen passivt gav vika för hättebröderna, framställer han som ledare för dessa. Jfr ovan not 9. jfr om Ericus Olai SRS 11:1, s. 62, 103, 112, 117 ff., 124, 152 och .även SBL XXI, s. 582 ff. HSH 5, s. 3-17; SK, w. 45 ff., 1065 ff., 2167 ff., 2281 ff., 2474 ff., 3450 ff., 3619 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=