88 Hans och slog honom sedan så att han fick två blånader. Sedan lämnade han huset tillsammans med sin syster.^* Detta rättsfall är intressant på flera sätt. Att det förekom att män slog sina hustrur på 1500-talet, är kanske inte direkt överraskande. Det intressanta i just detta sammanhang är hur oerhört allvarligt det var att slå någon i dennes hem. Det ser knappast ut att ha varit någon extremt grov misshandel somLasse gammal hade gjort sig skyldig till och Hans själv hade sannerligen inte uppträtt särskilt fredligt. Han drog tomkniv mot Lasse. Men rätten konstaterade att Lasse hade gjort sig skyldig till hemgång och därmed brutit edsöret. Därför riskerade han ett mycket strängt straff, i värsta fall tomdödsdom. Lasse försökte försvara sig med att han inte hade kommit till Hans’ hus i avsikt att skada honom, utan för att söka medla mellan makarna. Detta avfärdade rätten emellertid med hänvisning till att han hade gömt sig för Hans, vilket var ett tecken på hans onda avsikter. Antalet fall av hemgång tycks öka under början av 1600-talet. I saköreslängderna 1607—11 återfinns åtta fall, vilket kan jämföras med endast två fall i de bevarade tänkeböckerna och saköreslängderna från 1550-talet och fyra fall från 1570-talet. Generellt tycks även tänkeböckerna från 1600-talets första fjärdedel innehålla en större mängd av mer brutala våldsbrott än de gjorde under 1400och 1500-talen. Det finns givetvis en risk att tänkeböckernas större utförlighet och de mer ingående vittnesmålen kan vara förledande. Samma grova misshandel kan synas mer brutal om den beskrivs ingående av flera vittnen än omden bara karakteriseras som ”slagsmål” eller ”blånader”. Här utgör dock den ökade mängden av registrerade hemgångsbrott, av samtiden betraktat som ett av de grövsta våldsbrotten, en indikation på att de mer brutala våldsbrotten verkligen ökade. Försöker man komma åt frågan omvilka sombegick våldsbrotten, visar det sig att dessa inte går att koppla till någon vare sig ”marginell” eller ”kriminaliserad” grupp. På grund av namnskicket är det visserligen ofta svårt att säkert identifiera de personer, somdyker upp i tänkeböckerna och saköreslängderna.^^ Men våldsbrotten tycks ändå i stor utsträckning ha begåtts av ”vanliga” invånare i staden: köpmän, hantverkare och deras tjänstefolk. Materialet domineras av personer som sannolikt har tillhört stadens någorlunda fasta befolkning, men Stb 1549-1553 s 138f (8/8 1551). Ofta identifieras en person genom sitt förnamn plus ett patronymikon (t ex Andersson eller Larsson). Ibland används en yrkesbeteckning (snickare, bagare o dyl) eller någon annan identifikation (östgöte, långe, gamle o dyl) somkomplement eller ersättning för patronymikon. Vissa personer har också haft ett släktnamn. Många namn, som t ex Anders Larsson, Lars Svensson och Lars Persson är mycket vanliga. Omt ex Anders Larsson flera gånger har dömts för våldsbrott kan det vara samma person somhar begått flera brott, men det kan också vara flera olika personer somhar begått brotten. Samma person identifieras inte heller nödvändigtvis konsekvent pä samma sätt vid olika tillfällen. Detta gör att t ex Magnus Svensson, Magnus snickare, Magnus Svensson snickare och unge Magnus snickare kan vara en och samma person men också fyra olika personer.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=