Nytt Ljus Över YngreVästgötalagen de n b e st i ckande te or i n om Göran B. Ni l s s on e n me de lt i da lag st i f tn i ng s p roc e s s
s toc k h o l m 2 012 GRUNDAT AV GUSTAV OCH CARIN OL IN The Olin Foundation for Legal History INSTITUTET FÖR RÄTTSHI STORI SK FORSKNING
Oms lag &Gra f i sk Form: Pablo Sandoval Tryck &B i ndn i ng: Tallinna Raamatutrükikoda,Tallinn, Estland i s bn 978-91-86 645-04-5 i s sn 0534-2716 Den avbildade medaljen över Johan Stiernhöök är slagen av Svenska Akademien 1837. Den är graverad av C.M.Mellgren. Bokens illustrationer utgör en bearbetning av ornamentiken från en liljesten vid Leksbergs kyrka i Mariestad, Skara stift.
d i s t r i bu e ra s av j ur e ab band 69 RÄTT SH I S TOR I S KT B I B L I OTEK
till Carl Strandberg
Göran B. Ni l s s on
Nytt Ljus Över YngreVästgötalagen de n b e st i ckande te or i n om e n me de lt i da lag st i f tn i ng s p roc e s s
Praktisk inledning Teoretisk inledning En rätthistorisk forskning i västgötsk kris Den ortodoxa teorins kritiker Den osäkra kronologin Carl Strandbergs fruktbara förslag Empiriska belägg för Den Bestickande Teorin Även lagförslag ser ut som lagtexter Två skilda arbetssituationer Den slarvige Schlyter (a) och den vilsegångne Beckman (b) De världsliga lagtexterna (och en kyrklig) Förhandlingssituationens testningsimplikationer Det kronologiska postulatet Utdragna förhandlingar avspeglas i Laurentius texter Metodisk sammanfattning så långt Yttre prydlighet, inre stress I vilken kontext arbetade Laurentius? Laurentius bok och denYngre lagens Kyrkobalk (Kk) Lärda män är bättre jurister än lekta Exempel Q, R, S,T, U,V (o.s.v.) Sammanfattning Den Bestickande Teorin skickar stafetten vidare Slutsatser och iakttagelser som leder vidare På väg mot en fasteori YngreVästgötalagen var inte färdig Flera underutnyttjade fyndgruvor 1. 2. 3. 4. 5. 6. 7. 8. 9. 10. 11. 12. 1. 2. nyt t l j u s öve r yng re vä stgötalag e n 10 i n n e h å l l 17 22 30 32 35 36 37 37 38 38 43 43 45 46 50 52 53 55 58 62 63 63 65 65 66 67 70 72 kap i te l i Laurentius bok ochYngreVästgötalagen 29 kap i te l i i Fyra kyrkliga lagtexter 69 Medeltida kyrklig lagstiftning iVästergötland Fyra kyrkliga lagtexter
Biskop Brynolf spände bågen för högt? 1. Kraftigt sänkta bötesbelopp, alla till marker 2. Försvunna brott 3. Diverse lekmannavänliga förändringar Sammanfattning Allmän bakgrund s s 11: Biskop Brynolfs Synodalstatuter 7/7 1280 Två skilda hälfter? Intermezzo - två springande paragrafer i s s 12 Fas 0 Statuternas 7 översatta paragrafer (och 15 därtill) Sammanfattning Och nu till Latinbalken 1305 års privilegier 1304 års privilegier Sexualmoralisk upprustning? 1. Stadigvarande förbindelser 2. Tillfälliga förbindelser Sexuella förbindelser med andlig frände Hor − enkelt och dubbelt 1. 2. 1. 2. 3. 4. 5. a. b. a. I. II. III. IV. I. II. III. i nne hå l l 11 72 73 73 73 74 74 75 75 76 79 79 81 82 84 87 88 88 89 91 93 96 98 100 104 105 107 107 108 110 114 115 115 117 117 118 B i skop Brynol f s synodal statute r 7 j ul i 12 8 0 (s s 11) “Synodal statute r , antag l i g e n f r ån Brynol f s t i d” (s s 12) Lat i nbal ke n kap i te l i i i Laurentius bok och de kyrkliga lagtexterna 103 Sve n sk p ol i t i k och vä stgöt sk t lag st i f tn i ng sar b ete Et t s e l e k t i v t stud i um av Vä stgöt sk ky r kop ol i t i k i fas 2 Inledning De n s e na ky r k l i ga of f e n s i ve n. Laure nt i u s och Ky r kobal ke n i fas 2 Konung Birger Magnussons kyrkoprivilegier 1304 och 1305 återspeglade iVästergötland Fem versioner Latinbalken i hs B59 närmare besedd Sammanfattning så långt Självsvåld eller självständighet? Huvudtionde och Prästers arv − kyrka och lekmän i sen samverkan Även Latinbalken daterad post 1305 B i skop Brynol f s kung l i ga stadga av å r 12 81 (b b s)
Kyrkans krav på juridisk särbehandling Skarakyrkans krav på “privilegium fori” − med ett viktigt undantag b. Byarbyggning a. Brottsprästens biskopsböter c. Privilegium fori och biskopens domsrätt I Latinbalken råder privilegium fori både oinskränkt och inskränkt Landsdomaren, högre/högste domaren och land(skap)ets herre Tjuvabalkens radikalt reviderade gestalt 1. Sjutton nya, tidiga flockar 2. Och en sen flock,TjB § 58 En enda Förnämesbalk blir två Laurentius och Förnämesbalken Grus i förhandlingsmaskineriet drabbar Förnämesbalken Utgärdabalken en nödlösning Högre/högste domaren och Landskapets herre De lokala nämndemännen under press från ovan – och nedan? − en sammanfattning i förväg Edsöreslagstiftningen sent recipierad iVästergötland − liksom annan kunglig lagstiftning Slutord IV. I. II. b. 1. 2. a. b. 1. 2. 3. 4. i nne hå l l 12 119 121 121 123 124 126 126 128 134 135 135 135 138 140 142 143 145 147 147 148 148 151 152 155 158 159 160 161 163 164 165 167 169 170 173 Inledning En re lat i vk ronolog i sk stud i e av t re bal kar i yng re vä stgötalag e n Ce nt ralmak te n p å väg at t ta kont rol l öve r de n re g i onal lag sk i p n i ng e n, äve n ky r kan s kap i te l i v Laurentius bok och de världsliga balkarna Ce nt ralmak t och re g i onalmak t i vä ste rgöt land 2.1 2.2 2.3 2.4 “Sin”nämndeman − en (ur?)gammal regional förtroendeman Den lokale nämndemannens uppgifter iYngre lagen Den lokale nämndemannen mister med tiden makt Allmänna upplysningar om den lokale nämndemannen hos den sene Laurentius Den lokale nämndemannen i centralmaktens tjänst 133 Skattestadgan (VgLV [Appendix]) Den allmänna bakgrunden FalletVästergötland Kyrkan i fiskalt samarbete med centralmakten En misslyckad kyrklig framstöt “Sin” nämndeman, ansvarig för kronoskatterna Ett uppländskt exempel värt att efterfölja Om inte räfst så dock rättarting
i nne hå l l 13 Förhandlingsorganisationen Slutredigeringen av Kyrkobalken och avYngre lagens urversion Kyrkobalken och Latinbalken Inledning Den kraftfulle biskop Brynolf etap p 1 etap p 2 etap p 3 Tremarkersböterna till biskopen i Latinbalken Sammanfattning Latinbalken är klart äldre änYngre lagens Urbotamål Fas 4 inträder efter regimskftet 1319 och avslutas före 1335 Nytillskotten i Fas 4, en preliminär inventering Fortsatt men spårlös lagstiftning efter 1335 (Fas 5) Den regionala lagstiftningens sista suck i Fas 5 Och ändå inte helt spårlöst Handskriften K Handskriften G Centralister och regionalister etap p 1 etap p 2 En möjlig västgötsk motståndsrörelse a. Ländermännen b. De lokala nämndemännen Etapp 3 &4. DBTlägger sig ad acta 178 178 179 183 186 186 188 188 190 190 191 193 194 194 194 197 197 200 201 201 202 203 204 205 205 207 207 210 211 I. II. 1. 2. 3. 1. 2. 3. 4. 5. 6. 177 kap i te l v En utdragen lagstiftningsprocess Fas 0 , fas 1, fas 2 , och fas 3 Inledning Fas 4 , och fas 5 Inledning
i nne hå l l 14 Det omstridda tillägget i Kk § 8 Ett skiftande forskningsläge genom tiderna a. “Kirkiugarther” b. Den kanoniska rätten Om tionde Laurentius och tiondefrågorna, en komplettering Prostgåvan och falköpingsskäppan Om huvudtionde (Decima capitalis, H10) Inledning Sammanfattning så långt Laurentius bok 214 216 217 217 217 219 220 221 222 223 224 224 228 228 228 232 233 234 235 238 238 240 242 242 244 247 250 254 255 I. II. I. II. III. IV. V. a. b. a. Etap p 1 : Laure nt i u s talar var i ant 1. var i ant 2. var i ant 3. Laurentius text går hem i hs L men inte i Kyrkobalken Laurentius förslag bearbetas vidare i hs L och därefter i Kyrkobalken Laurentius går inte hem i hs L men väl i Kyrkobalken Etap p 2 : Laure nt i u s t i g e r kk § 1. Skall nöddöpt barn få arvsrätt? kk § 4 . Mjödet som torkade in Sammanfattning och en viktig slutsats i den relativa dateringsfrågan Exkur s: Den heliga kyrkogårdshägnaden kap i te l v i i Om tionde och huvudtionde 231 Inledning De n f ör s vunna stadgan f r ån skara och de n b evarade ä l dre vä stgötalag e n B i skop Brynol f s ( och magnu s ladul å s ) stadga 12 81 Systemf ör ändr i ng i yng re vä stgötalag e n Skaraky r kan l ägg e r h 10 t i l l r ä t ta i lat i nbal ke n Ep i log kap i te l v i i i Hur kunde det gå så snett? Inledning 253 Inledning Hs L jämförd medYngre lagens Kyrkobalk kap i te l v i Handskriften L 213 S p e c i al stud i e r
i nne hå l l 15 Latinbalken Bures blunder H S Collin (i allmänhet) och C J Schlyter (i synnerhet) griper in Schlyter står fast i sina gamla positioner Adolf Schück rör om i grytan Holmbäck ochWessén cementerar excerptteorin med retuscher Ett postscriptum av EliasWessén Den frånvarande politiken Additament nr Den excentriske Gösta Åqvist (1904 -1989) a. Laurentius bok b. Latinbalken c. YngreVästgötalagen över huvud taget Kort exkurs 255 256 257 262 263 267 270 271 272 274 274 275 275 276 279 285 288 b. 1. 2. 3. 4. 5. 6. 7. 8. E f te r sk r i f t Re f e re n s e r Sammanfattning och slutbetraktelser
p rak t i sk i nl e dn i ng 17 f te rvär lde n s anmärkningsvärt bristfälliga hantering av de s.k. E“Lydekini excerpter” har en vetenskaplig sida, som är ett huvudföremål för framställningen i denna bok. Den traditionella uppfattningen att sagda texthäfte om151 paragrafer (flockar) mestadels består av utdrag urYngreVästgötalagen är inte hållbar. Men bristfälligheten har också en praktisk sida, som även den tål att uppmärksamma. Jag syftar på de stora, hart när oöverstigliga svårigheter, som en specialintresserad forskare möter när det gäller att finna, ta del av och utnyttja “Lydekini excerpter”,en veritabel fyndgruva, som rätteligen bör heta laure nt i u s bok; så benämner den sig själv. Denna praktiska sida ska jag belysa genom att inledningsvis ställa fram ett idealtypiskt exempel, där en nutida forskare förutsätts hysa ett livligt intresse för medeltida skogsvård. Låt oss kalla honom Jerker, en nyss pensionerad jägmästare och historieintresserad amatör, som har blivit ombedd att skriva en artikel om västgötsk skogsvård genom tiderna för Västsvenska Skogsägares Årsbok. För att sätta sig in i ämnet lånar Jerker genom sitt kommunala bibliotek in Åke Holmbäcks och EliasWesséns populärutgåva av de medeltida Västgötalagarna.1 Där finner jägmästaren mycket riktigt en hel del intressanta lagtexter, bland annat följande flock (=paragraf) iYngreVästgötalagens Förnämesbalk. En svårfunnen, svåråtkomlig och svårutnyttjad fyndgruva 1 1946, 2 oför. uppl. 1979, citeras här HW. 2 HW: som får en tredjedel av böterna. § 44. Om någon avbarkar ållonträd på landets (=landskapets) allmänning Avbarkar någon ållonträd på landets allmänning eller häradets allmänning och blir tagen på bar gärning,må den som tager honom saklöst taga från honom yxa och kläder och allt det han har med sig och själv hava det. Råkar han också slå honom något slag, vare det ock saklöst. Kärar han [d.v.s. barkaren] sedan mot honom [d.v.s. fasttagaren] på tinget och brister åt käromålet böte han 16 örtugar 3 gånger, och den vare målsägande2 som tog honom på bar gärning.
nyt t l j u s öve r yng re vä stgötalag e n 18 Som framgår av citatet har Jerker också tagit del avHWs kommentarer till paragrafen. I notapparaten på s. 363ger Holmbäck ochWessén även andra användbara upplysningar och hänvisningar, däribland en, som dock förefaller helt ointressant: “Bestämmelserna i fl. 44 återfinnas även i VgL III: 58.”3 Vad kanVgL III vara? Men strunt i det, samma flock två gånger, det kan ju kvitta! Så skulle Jerker nu kunna resonera. Men han är mera ambitiös än så, och genom en noggrann läsning av HWs inledning får han i en parentes på s. XIV-XVsin belöning:medVgL III avses “ett häfte med Lydekini anteckningar, mestadels excerpter ur VgL II”. Så bra, dessa anteckningar har den vetgirige Jerker redan noterat som tryckta på sidorna 404-414 i HWs översättning till modern svenska. På sidan 404 väntar emellertid en besvikelse för jägmästaren. “lyde k i n i e xc e rp te r ur YngreVästgötalagen och andra källor” inleds nämligen där med nummer 67, och det var ju nummer 58,4 som Jerker hade tänkt studera. Dock finner han tröst i den finstilta inledningen på samma sida, där Holmbäck ochWessén lovar att kompensera frånvaron av §§ 1-65:“I de fall, där Lydekini text avviker från handskrifterna av VgL II eller eljest erbjuder något av intresse, är detta anmärkt i vår kommentar.” Jerker återvänder för säkerhets skull till HWs kommentar till FörnB § 44, där han än en gång i not 67, s. 363 konstaterar: “Bestämmelserna i fl. 44återfinnas även i VgL III:58.” Ingen avvikelse här alltså, inte heller något annat som erbjuder något av intresse. I 99 fall av100skulle därmed inte bara jägmästare Jerker utan även majoriteten av hans mera professionella specialistkolleger avstå från vidare efterforskning. Men låt oss anta att Jerker är det hundrade fallet, en ovanligt ambitiös, rigid och misstänksam sort. För att riktigt vara på den säkra sidan lånar Jerker sålunda inH S Collins ochC J Schlyters5 utgåva avVästgötalagarna från år 1827 (som visserligen inte levereras till landsorten som fjärrlån, men omtrycket i facsimilutgåvan från 1976 duger ju lika bra). Och mot alla odds får Jerker napp (visserligen ett bottennapp).Ty på sidan 264 meddelar CS följande fornsvenska text i VgL III. 3 “Fl.” betyder flock. Den medeltida termen flock ersätts i denna bok oftast med den nutida termen paragraf (§). Observera att sentida utgivare har finfördelat omfångsrika flockar i moment, som inleds med paragraftecken. 4 Citeras här lyd 58. 5 Citeras här CS.
p rak t i sk i nl e dn i ng 19 Med någon möda och med hjälp av CS avslutande Glossarium och kommunbibliotekets mångkunniga personal lyckas jägmästare Jerker översätta texten till begriplig nusvenska: Aja − säger Jerker − baja, Holmbäck ochWessén!Visserligen förefaller de grundläggande idéerna vara desamma här som iYngre lagens Förnämesbalk § 44. Men hos Lydekinus får fasttagaren inte “råka” slå något slag, inte heller någon del i barkarens böter.Vidare framgår det inte, att det är fasttagaren som får lägga beslag på barkarens tillhörigheter (“det han far med”); däremot preciseras dessa i FörnB §44som“yxa och kläder och allt det han har med sig”. Slutligen sägs i lyd 58inget om (den påstådde) barkarens möjligheter att fria sig på tinget. Obestridligen, konkluderar den envetne Jerker, föreligger här en mer kortfattad och annorlunda version än den som återfinns i YngreVästgötalagen. Men vadan då denna skillnad, och varför har Holmbäck ochWessén ansett att Lydekinus inte avviker och/eller att avvikelsen är ointressant? För att finna ett svar på den frågan återgår jägmästare Jerker till att studera HWs inledning, där utgivarna instämmer med en äldre forskare, Natanael Beckman. Alla tre är ense om att excerpisten i VgL III (Lydekinus eller Laurentius?) har gått till väga så här: han har jämfört ÄldreVästgötalagen (enligt hs B59a) med “en handskrift av vårYngreVästgötalag och antecknat vad som var nytt”.Detta i syfte att föra den Äldre lagen à jour och därmed göra dess föråldrade text brukbar även i fortsättningen.7 Jodå, säger Jerker, men blev nyheten verkligen brukbar i detta fall? Nyheten föreligger ju i två klart skilda versioner. Har Lydekinus månne excerperat ur en annan handskrift avYngre lagen än den som återges i HW? Ja, därom har Holmbäck ochWessén inget att förtälja, när de återkommer till Lydekinus excerpter i en svårtuggad text på s. XLIII. Och här måste Jerker trots allt ge upp. Dels får han ingen hjälp av tre svårbestridliga auktoriteter, professorerna Beckman, Holmbäck ochWes6 Fortsättningen handlar om rätt skäppa och besman. 7 HWs. XV. lyd 58 Flar man allen withu a lanzalmenninge eller hæraz wærther takin with misti thæt han met far oc böte .III. XVI. örtogher en han flaz [CS =falz] firi a thinge ...6 Barkar någon [CS:] ‘fruktbärande ek, eller tilläventyrs fruktbärande träd i allmänhet’ på landskapets eller häradets allmänning och blir tagen därvid, miste han det han far med och böte 3 x 16 örtugar, om han fälls för det vid tinget.
nyt t l j u s öve r yng re vä stgötalag e n 20 sén, dels har redaktören för Västsvenska Skogsägares Årsbok hört av sig och påmint jägmästaren om snar leverans av en populär artikel, där djuplodande resonemang och fotnoter undanbedes. I detta ansträngda läge väljer Jerker förståeligt nog att lägga Lydekinus åt sidan och hålla sig till den mera färgstarka varianten iYngreVästgötalagen. “Råkar han också slå honom något slag, vare det ock saklöst”. Den satt bra, det var bättre förr. Så långt amatören Jerker (ett alias för mig själv). Men på samma törnbeströdda bildningsväg har även jägmästarens mer professionella kolleger att vandra, även om de har större möjligheter att konsultera levande akademiker och att i fotnoter dokumentera hur de och andra specialintresserade forskare har löst sina problem. Någon utförlig redovisning av hur det har skett genom tiderna kommer inte i fråga här. Generellt sett är den normala lösningen, att forskaren behandlar Äldre Västgötalagen för sig men klumpar ihop resten till en heterogen massa,“Västgötalagens yngre texter”. Detta går för sig när det är fråga om likheter,men det blir problematiskt när det gäller skillnader. Då får forskaren antingen ta en försiktig ställning eller också överlämna valet åt läsaren. Ett enda exempel ska ges; det är hämtat från den nyss citerade, samvetsgranne agrarhistorikern Folke Dovring. I sin numera klassiska undersökning av “De stående skatterna på jord1400-1600” säger Dovring:“En skatt vid namn allmänningsöre omtalas på flera ställen i Yngre Västgötalagen och dess senare [!] tillägg. Ett av ställena synes [!] visa att skatten troligen [!] utgjort 1 öre per bonde.”8 Här möter en traditionell uppfattning av kronologin och en berömvärd vetenskaplig försiktighet, som dock resulterar i näst intill ovetskap.9 Så illa är det alltså beställt med den praktiska hanteringen av Lydekini excerpter/Laurentius bok. Textmassan är svårfunnen, svåråtkomlig och svårutnyttjad.Vad gäller svåråtkomligheten kommer situationen lyckligtvis att förändras till det bättre genom Per-AxelWiktorssons utgåva av den 8 1951, s. 41, mina klamrar. 9 Till de yngre texterna räknar Dovring (not 96) inte baraVgL III (= Lydekini excerpter) utan ocksåVgLV (CS beteckning), en kunglig skattestadga nedtecknad 1384, som jag återkommer till i kapitel IV. − Ett mindre problem är att Lydekini excerpter har återgivits lite slarvigt av Collin och Schlyter; min text återgår på den mera tillförlitliga utgåvan av G E Klemming i hans bok “Småstycken på forn svenska”, Sth 1868-1881: 179-216.
p rak t i sk i nl e dn i ng 21 berömda handskriften B59 a+b (KB), varvid Lydekini excerpter i B59 b bestås med en modern översättning i sin helhet. Och vad gäller utnyttjandet av denna fyndgruva avser boken “Nytt ljus överYngreVästgötalagen” att öppna helt nya möjligheter genom en radikal omvärdering av de s.k. Lydekini excerpter från (sena) utdrag urYngreVästgötalagen till (tidiga) förslag till lagtexter, avsedda att införas i Yngre lagen. Resultaten av denna grundläggande omvärdering byggs i boken ut till en mer omfattande teori, som jag ursprungligen kallade för Den KorrektaTeorin. Denna halvt skämtsamma beteckning har, sedan anspråken efter hand blivit större men samtidigt svårare att uppfylla för en medeltidsamatör, ersatts med den blygsammare benämningen Den Bestickande Teorin (DBT). Det ovan diskuterade exemplet frånYngre lagens Förnämesbalk § 44 ingår inte i bokens bevisföring för Den Bestickande Teorins grundläggande påstående: att Lydekini excerpter består av minnesanteckningar förda av klerken Laurentius i samband med organiserade förhandlingar rörande tillskapandet avYngreVästgötalagen, där särskilt tre balkar, Kyrkobalken, Förnämesbalken och Tjuvabalken blev föremål för en omfattande och genomgripande revision, modernisering och nylagstiftning. Som ett belägg för denna tes skulle även det aktuella exemplet lyd 58 - FörnB44 kunna anföras. Den kortfattade texten i lyd 58 kan sålunda förmodas avspegla ett inledande principbeslut i barkningsfrågan, som senare har försetts med diverse kompletteringar. I samband därmed har redaktionen blivit sämre, vilket har nödgat de sentida kommentatorerna Holmbäck ochWessén att förtydliga innebörden på ett par oklara punkter (jfr citatklamrarna i den slutliga lagtexten ovan rörande barkaren, fasttagaren och tredjedelen av böterna). Men när Den Bestickande Teorin lanserar sin tolkning i kapitel 1 sker detta med en rad mera kraftfulla belägg i särskilt utvalda flockar (= paragrafer). Samtidigt ska understrykas, att det idealtypiska exemplet från Yngre Västgötalagens Förnämesbalk § 44 inte är unikt utan tvärtom representativt för en lång rad andra lagtexter i första hälften av Laurentius bok, f. d. Lydekini excerpter. I Yngre lagen har de alla sina motsvarigheter (betecknas här med tecknet ≈).Men de avviker oftast i sakligt avseende från YngreVästgötalagen, som alltså inte ska ses som en förlaga utan som ett facit. Om avvikelserna i dessa flockar – t.ex. Förnb § 44 - inte alltid har bedömts användbara som positiva belägg för DBT:s giltighet, har de dock alla
nyt t l j u s öve r yng re vä stgötalag e n 22 e n p rak t i ska inledningen riktade sig till envar som av någon Danledning, likgiltigt vilken, är intresserad av att skaffa sig kunskap omYngreVästgötalagen. Om ett sådant intresse i allmänhet kan påstås, att det länge har varit ljumt.YngreVästgötalagen har hamnat i skuggan av sin (alltför) berömda föregångare; här är det ju bara fråga om en“bearbetning”av ÄldreVästgötalagen (C J Schlyter, jfr Gösta Åqvists snäva behandling i artikeln “Västgötalagarna”, KLNM). Men samma ensidiga koncentration till ÄldreVästgötalagen kännetecknar även åtskilliga regionalpatrioter, som även de har förbisett faktum attYngreVästgötalagen i viktiga delar är en självständig, väsentligt utvidgad och nyskapad lagsamling. Här adresserar jag i stället frågan om vilken typ eller vilka typer av kunskapsbehov som boken närmast avser att tillfredsställa. Det ursprungliga och genomgående syftet utgår från min höga uppskattning av källkritik och min allmänna prioritering av dynamisk historieskrivning. Dess koncentration till studiet av förändringar och deras orsaker drar en möjligen teoretisk och i varje fall praktisk skiljelinje mot en samhällsvetenskap med generalistiska och därmed svårundvikligt statiska ambitioner. En sådan fokusering till historisk dynamik (ofta avfärdad som“händelsehistoria”) har jag därför markerat med en särskild term, retrospektiv processanalys. A och O för en processanalys är att man kan fastställa helst en absolut men åtminstone en relativ kronologisk ordning mellan händelserna eller rättare sagt mellan de källor som möjliggör tidfästandet av historiska händelser och skeenden.På den punkten ställer källfattiga perioder som svensk högmedeltid till med svåra problem. Desto mer spännande har det då varit att med utgångspunkt från bokens initiala omvärdering av de s.k. “Lydekini excerpter” från excerpter till förarbeten kunna något så när bena upp kronologin i det rikliga men hopplöst hopklumpade källmaterialet tillYngreVästgötalagens förhistoria. Teoretisk inledning sitt värde som en mängd negativa belägg. Eller för att använda ett favorituttryck inom den källfattiga medeltidsforskningen:“ingenting hindrar antagandet” av Den Bestickande Teorin.
te oret i sk i nl e dn i ng 23 Detta är det dominerande syftet i kapitlen1 och2. Resultaten där gör det möjligt att skapa en för Norden unik inblick i en medeltida lagstiftningsprocess.10 Sporrad av den ständigt återkommande glädjen över nya bitar som mer eller mindre villigt fallit på plats har jag inte kunna motstå frestelsen att i kapitel 3och4företa utvikningar in på sakområden, där jag som modernhistoriker är föga hemtam. Den relativa frånvaron av systematik i dessa utvikningar härleder sig från att de ursprungligen var nödvändiga inslag i det kronologiska utredningsarbetet. Där har alla iakttagna sakliga skillnader mellan de olika källtexterna varit i princip lika viktiga, även när det har rört sig om småsaker. Ett (enda) konkret exempel ska tas från lagtexternas stadganden om betalning till prästen i samband med bondhustruns s.k. kyrktagning efter barnsbörd. Här påpekas i Handskriften L att västgötsk sed kräver ett pund ost.Men osten saknas både i de föregående och efterföljande motsvarigheterna i Laurentius bok respektiveYngre lagens kyrkobalk § 53, vilka dessutom avviker från varandra i annat avseende. Mera därom i kap 6 om Handskriften L (där avvikelsen blir ett av bevisen för att hs L representerar en något äldre version avYngre lagens kyrkobalk). Här är poängen den att tolkningen av skillnaderna underlättas av kännedom om den kanoniska rätten, som har en del att säga om huruvida och på vilket sätt goda lokala seder bör uppmuntras. Inte lätt för en medeltidsamatör att veta och ta reda på, om man inte som jag har haft specialisten professor Bertil Nilsson som uppmuntrande mentor från början till slut. Men även om jag med samma (och andras) välvilliga hjälp numera kan skryta med att jag behärskar medeltidslatin bättre än en genomsnittlig svensk doktorand, måste jag understryka att min sakliga bildning överlag är av fernisskaraktär, anskaffad ad hoc och med Kulturhistoriskt Lexikon för nordisk medeltid (KLNM) och äldre litteratur som grundläggande referensram.11 10 Min allmänna syn på den medeltida lagstiftningsprocessen överensstämmer nära med den som Per Andersen för till torgs i “Lærd ret og værdslig lovgivning.Retlig kommunikation og udvikling i middelalderens Danmark”, 2006. För metoderna vad beträffar problemsökning, problemidentifiering och källanalys hänvisar jag till mina teoretiska skrifter (se litteraturförteckningen) samt till diverse konkreta studier i främst 1800-talets lagstiftning, t.ex. i biografin över A OWallenberg (I-III 1984-1994). För ingående analyser av odaterat handskriftsmaterial, se fr. a. Den samhällsbevarande representationereformen (Scandia 1969) och R Axelsson m.fl.: Partiliv i ståndsriksdagen (1977). 11 Min tacksamhetsskuld till andra välvilliga medeltidsspecialister m.fl. kloka män och kvinnor preciserar och betygar jag i bokens Efterskrift.
nyt t l j u s öve r yng re vä stgötalag e n 24 Icke desto mindre har jag funnit det angeläget att i kapitel 3 och 4 söka jämna väg och påvisa nya möjligheter för framtida forskning i viktiga frågor. Till skillnad från många dogmatiker i och utanförVästergötland men i likhet med den österrikisk-engelske vetenskapsfilosofen Karl R Popper ser jag till och med fram mot kritik i stort och i smått (åtminstone i princip). Emellertid förutsätter dynamisk historieskrivning inte bara en solid kännedom om statisk lägeshistoria utan också en värdering av vad som ska anses viktig(as)t att studera i myllret av förflutna situationer och skeenden. Därvidlag utgår boken från en konventionell syn på det svenska samhällets förändring i stort under folkungatiden, som i grunden inte skiljer sig från den som företräddes av professorerna Åke Holmbäck och EliasWessén: “Den tid som träder oss till mötes i landskapslagarna, är en av de viktigaste brytningstider, vårt folk har gått igenom. Kyrka och konungamakt voro verksamma för att omgestalta det samhällsliv, som funnits av ålder. Båda ha sökt verka mildrande på gamla seder och rättsbud... Kyrkans missionärer hade lyckats undantränga den gamla hedniska religionen; nu sökte den avsöndra sina präster till en särskild samhällsklass och bygga upp en maktställning grundad på jordagods och skattefrihet för kyrkans egendom och tjänare (det sistnämnda det s.k. andliga frälset). De kraftfulla folkungarna, som nu regerade Sverige − särskilt Birger jarl (†1266) och Magnus Ladulås (1275-1290) − och som genom edsöreslagstiftningen ville skapa ett mera fredligt tillstånd, sökte sammansluta riket till en enhet och höja konungens makt... I stället sökte konungamakten skapa ett starkt rytteri genom att lämna skattefrihet åt dem, som ville tjäna till häst (det s.k. världsliga frälset). Därigenom uppkom ännu en samhällsklass, som i det inträngande riddarväsendet fann sitt kanske främsta uttryck... Ett studium av landskapslagarna, belysta av de urkunder, som i övrigt bevarats från1200-talet, ger närmare kännedom om huru kyrka och konungamakt grepo in i samhällslivet. Därvid gåvo de på mången punkt uttryck åt tankar, som hade utländskt ursprung. Kyrkan sökte naturligtvis giva hemul åt sina egna lagbud, den kanoniska rätten, vilken i mångt gick tillbaka på den rättsordning, som en gång gällt i romerska riket. Konungamakten synes ha hämtat idén till åtskilliga av de förändringar, den sökte genomföra, från vårt södra grannland... I detta samhälle ägde landskapen (“landen”) betydande självständighet... Mest utpräglat visade sig självständigheten i fråga om rättsordningen. Bevarandet av de rättsbud som funnits av ålder eller som folket självt hade godkänt, stod för det medeltida svenska landskapet som en av dess viktigaste omsorger... i stort äro landskapens rättsregler uttryck för en självständig, icke från annat håll påverkad rättsutveckling å områden, där det svenska folket under århundraden varit bosatt. Jämte de tidigaste danska, norska och isländs-
te oret i sk i nl e dn i ng 25 Den sista meningens proklamation har förvisso en viss bismak av tidstypiskt rastänkande. Och även i övrigt kan Holmbäcks ochWesséns sammanfattande syn på saken framstå som föråldrad, daterad och ute. Den bärs upp av ett högstämt nationalistiskt etos och patos, som hävdar att till och med svensk efterblivenhet är något att vara stolt över (“mera ursprunglig ståndpunkt”). Och trots att det är fråga om en av de viktigaste brytningstiderna för “vårt folk” tonas de därmed implicerade och oundvikliga konflikterna inom detta folk ned till förmån för skildringen av en politisk och social idyll. Inte så konstigt, eftersom detta nationalromantiska synsätt hade gamla konservativa anor sedan 1800-talet och åter skulle bli högaktuellt för svensk del efter 1933, då Holmbäck &Wessén publicerade första bandet i sin folkbildande serie Svenska Landskapslagar (HW1, 1933, citat från ss. XII -XV). Och dock. Även jag befinner mig av födsel och ohejdad vana i ett relativt gammalt och välbevarat Sverige, det geografiska område där jag oftast befinner mig fysiskt och där jag − bland annat − har grundlagsgaranterade möjligheter till fri politisk verksamhet i vid mening. Sveriges fortfarande existerande materiella och andliga minnen från mer eller mindre fornstora dar motiverar och legitimerar mitt och andra svenska medborgares intresse av att bli mera hemmastadd här utan att för den skull behöva hemfalla åt en trångsynt eller överdriven nationalism, som vägrar att ta itu med obehagliga fakta eller globala problem. Historieskrivning gör här praktisk, existentiell nytta, i synnerhet om man kan misstänka att den är sann. Holmbäcks ochWesséns synsätt framstår alltså djupast sett som i grunden fortfarande gångbart vad gäller den övergripande dynamiska problembilden. Men denna behöver i hög grad kompletteras med diverse nya perspektiv som öppnats av senare forskning, som lägger betydligt större tonvikt på den ekonomiska och sociala sidan av förändringsproblematiken. Framför allt har det synts mig nödvändigt att anlägga ett systematiskt makt- och konfliktperspektiv på den medeltida lagstiftningsprocessen. Dock inte med samma överdrivna kraft som har kännetecknat Elsa Sjöholm i hennes radikala uppgörelser med traditionell rättshistorisk forskning. Lagom synes mig vara bäst.12 ka rättskällorna visa våra landskapslagar en germansk kultur på en mera ålderdomlig, mera ursprunglig ståndpunkt än man träffar den någonstädes i övrigt.” 12 E Sjöholm: Rättshistorisk teori och metodbildning, Scandia 1978: 229-256, Sveriges medeltidslagar,1988. Den andra huvudpunkten på Sjöholms program, hennes ersättan-
nyt t l j u s öve r yng re vä stgötalag e n 26 På liknande sätt motiveras och legitimeras mitt intresse för justVästergötlands historia. Därmed aktualiseras på köpet en motsättning mellan mina två grundläggande kunskapsintressen. Denna konflikt mellan centralt och regionalt har inte ägnats särskilt stor uppmärksamhet i forskningen sedan mitten av1800-talet, då frågan om en kraftigt utvidgad kommunal och regional självstyrelse stod högt på den tidiga liberalismens dagordning. I en magistral uppsats belyste den unge C G Malmström år 1851hur den regionala självstyrelsen vad beträffar lagstiftning och rättskipning försvann i och med det medeltida riksenandet, som för senare, konservativa forskare blev den överskuggande huvudsaken. I våra dagar borde dock den kvistiga frågan om harmonisering av en spretande lagstiftning och rättskipning återkomma på den medeltida forskningsfronten, sedan problemet aktualiserats på en högre nivå efter Sveriges anslutning till Europeiska Unionen.13 Motsättningen mellancentralism och regionalismi den västgötska lagstiftningsprocessen fungerar i boken som det ena av två enkla analysinstrument vad gäller tolkningen av lagtexterna och förslagen till lagtexter. Den andra genomgående analysmodellen nöjer sig med en lika enkel uppdelning mellankyrkans män och lekmännen. De två modellerna har valts i syfte att fokusera på de två dynamiska krafter, som i Sverige omkring 1300 var på trosviss frammarsch vad beträffande lagstiftning och rättskipning, kungen och kyrkan. Båda gjorde anspråk på större makt över lagens formande och tillämpning i egenskap av Guds ställföreträdare på jorden.Vad gäller kyrkan befann sig ställföreträdaren som bekant i Rom (Avignon), varifrån den kanoniska rättens bud utgick även till Skara stift.Vad gäller kungamakten befann sig ställföreträdaren under den oroliga perioden1290-1335 däremot sällan på plats (tronen) i reell mening; jag har därför ersatt termen “kungamakt” med “centralmakt”, som tillåter exempelvis hertig Erik att företräda de kungliga anspråken på att vara högsta rättsinstans i Västergötland under riksdelningens år, 1310-1318. de av den urgamla germanska rätten med den urgamla mosaiska rätten angår endast perifert föreliggande framställning. För förståelsen av Sjöholms egen dogmatik (för en dogmatiker är svaren alltför givna på förhand och diskussion med meningsmotståndare meningslös), se särskilt Sveriges medeltidslagar s.252ff. (“Det teokratiska systemet fortlever i dagens Sverige. Medborgarna är undersåtar. Individen har ingen erkänd sektor i sitt liv, han står inte som en självständig enhet gentemot staten.”) Etcetera. 13 Här ska en vändning till det bättre noteras i Gabriela Bjarne Larssons avhandling “Stadgelagstiftning i senmedeltidens Sverige”, 1994. Där understryker författarinnan landskapspartikularismens roll i maktkampen kring sekelskiftet 1300, s. 20 (jfr 32); fallet Västergötland faller dock utanför ramen för hennes undersökning.
te oret i sk i nl e dn i ng 27 Jag återkommer vid behov till ovan berörda frågor längre fram, när både läsaren och jag har blivit klokare och då särskilt i kapitel 8. “Hur kunde det gå så snett?” är en historiografisk och metodisk studie av ett förbryllande fenomen: ett par allvarliga brister i den traditionella forskningens elementära källkritik, som godtogs i sekler och inte påtalades på allvar förrän år 1967, då rättshistorikern Carl Strandberg lade fram sin docentavhandling i Uppsala. Kapitel 5diskuterar och sammanfattar bokens resultat; här sätts en slutpunkt med biskop Brynolfs död i början av år 1317, dåYngreVästgötalagen troligen har förelegat i sin urversion liksom kyrkans egen lagbok, Latinbalken. Sakligt sett betecknar detta årtal emellertid ingen definitiv slutpunkt för arbetet på en nyVästgötalag. Lagförhandlingarna hade dessvärre råkat i långdrag efter en lovande och väl organiserad inledning.Men från år 1304 och femton år framåt drogs Västergötland in i en period av inrikespolitisk och utrikespolitisk turbulens (milt talat), som startade med hertigarna Eriks ochValdemars uppror och inte kom till ro förrän med rikets enande 1319. Att turbulensen skulle sätta sina spår i ett tämligen illa redigerat, preliminärt slutresultat är inte förvånande. Inget hindrar antagandet av år 1317som en lämplig slutpunkt för en allt mer emeriterad modernhistorikers inhopp på den medeltida arenan. Icke desto mindre har jag fallit för frestelsen att fylla på med en lös frihandsteckning av fortsättningen fram till omkring 1350, då det annorlundaVästergötland fortfarande gjorde sig påmint i Magnus Erikssons allmänna landslag.
kap i te l i Laurentius bok & YngreVästgötalagen 29
laure nt i u s bok och yng re vä stgötalag e n 30 or skn i ng e n rörandeYngreVästgötalagen hade i slutet av 1980talet hamnat i ett dödläge. Detta fick t.o.m. den stridbara docenten Elsa Sjöholm att kasta in handduken i sin generaluppgörelse med all ortodox rättshistorisk forskning i “Sveriges medeltidslagar” (1988: 27 f.):“Men för vissa lagar, framför allt västgötalagarna gäller att det är så stora problem med deras tillkomsthistoria, att de inte kan behandlas inom ramen för denna undersökning”. En huvudroll för uppkomsten av detta problematiska läge har spelats av en tätpräntad textmassa på fornsvenska om knappt åtta foliosidor, som har häftats in i den berömda handskriften B59 (KB). Originalet saknar inledande rubrik; rubriken anländer först med de avslutande orden:“Explicit liber Laurencii quem scripsit Lydekinus” (Här slutar Laurentius bok, som Lydekinus skrev). laure nt i u s bok fick emellertid en helt annan titel, när den utgavs 1827av Hans Samuel Collin och Carl Johan Schlyter i Sveriges gamla lagar (SGL, I), nämligen “Lydekini excerpter och antekningar”. Utgivarna (CS) ingrep av praktiska skäl även i texten genom att fördela den i 151 (delvis tveksamt) numrerade “kapitel” (citeras lyd 1-151).14 I sin egenhändiga rubriksättning anknöt CStill en gammal tanklös tradition från omkring sekelskiftet 1600, då en lärd amatör (J Bureus enligt G EKlemming) hade försett textmassan med rubriken “Extract urWestg. Lagen nyare”.Mer ödesdigert var att Collin och Schlyter i sin kortfattade analys utan minsta tvekan påstod, att det här verkligen rörde sig om excerpter urYngreVästgötalagen. Detta gällde undantagslöst för de 65 första kapitlen (här benämnda kategori A, eller den tidige Laurentius): 1. En rättshistorisk forskning i västgötsk kris F “Dessa anteckningar, vilka troligen äro skrivna omkring år 1300, hava, såsom man genom jämförelse lätt kan finna, uppkommit på det sätt, att någon som haft 14 CS numrering överensstämmer oftast men inte alltid med den indelning som markeras med kustoder (tecknet ¶) i Lydekinus text. Ibland sammanför Lydekinus och/eller CS två eller tre stadganden som är mer eller mindre disparata. lyd 145 borde t ex ha
kap i te l i 31 Den höga rösten hos Collin och Schlyter kompenserade frånvaron av goda argument för ett hugskott. För det första är det sålunda inte alls lätt att finna, att skrivaren har skrivit av sådana stycken iYngre lagen, som saknades i Äldre lagen. Däremot är det lätt att finna, att skrivaren har missat en mängd nyheter iYngre lagen (trots att han enligt CS hade båda lagarna bredvid sig). För att bara ta Kyrkobalken (Kk), som Laurentius ägnar stort intresse, så saknas noteringar i hans bok rörande Yngre lagens (sakliga) nyheter i elva av Äldre lagens kyrkbalksflockar (Kk §§ 1, 4, 5, 6, 8, 11, 17, 21, 22, 25, 30). Dessutom lyser tolv av Kyrkobalkens helt nya flockar med sin totala frånvaro i de s. k. Lydekini excerpter (Kk §§7,10, 23, 24, 40 -42, 44 -46, 66och den avslutande § 73). En ovanligt usel excerpist, måste man säga, men det gör inte Collin och Schlyter, inte heller någon av deras många eftersägare. För det andra borde Collin och Schlyter ha redovisat fler myror i huvudet vad beträffar lyd 67-151 (här benämnd Laurentius bok, kategori B; gränsflocken §66utgörs av ett notat på latin om vad kanonisk rätt, d.v.s. Gratiani dekret och Liber Extra, har att säga om vanhelgande av kyrka). Inte bara de många “obekanta källorna” ställer här till ett svårlöst problem utan också den mindre del av “excerpterna” (16notater enligt CS, bör vara 18), som faktiskt har motstycken iYngre lagen; hur kunde detta komma sig? Men − för det tredje − hur ser motsvarigheterna till Yngre lagen egentligen ut i Laurentius bok? Inte med ett ord berörde Collin och Schlyter faktum, att denYngreVästgötalag, som Laurentius skulle ha excerperat, i åtskilliga små och stora stycken skiljer sig från denYngreVästgötalag, som de själva noggrant återgav efter sina huvudhandskrifter (B58; och B 6för Kyrkobalken, som troligen avlägsnats ur B58).Av t.ex. Kyrkobalkens 73 flockar är endast åtta (sakligt) likalydande i “excerpterna”.15 differentierats med lyd 145 a+b+c; så sker här vid behov. Alternativt kunde CS ha ökat antalet “kapitel” i Lydekini excerpter från 151 till 168 (eller rentav 176). 15 Dessa åtta sakliga identiteter återfinns samtliga i kategori A (lyd 1 -65), vilket omöjliggör hypotesen, att Laurentius/ Lydekinus här skulle ha haft syftet att åstadkomma reformer i den redan existerandeYngre lagens kyrkobalk − varför i så fall upprepa redan fixade flockar?Vad gäller kategori B hade ett liknande syfte däremot blivit högaktuellt för Laurentius, vilket kommer att demonstreras i följande två kapitel. framför sig både den äldre och yngre codex avVästgötalagen, genomgått dem båda, och ur den senare avskrivit sådana stycken, som ej funnos i den förra. Detta är i allmänhet förhållandet med de 65första kapitlen. Därefter följa andra anteckningar, vilka till största delen äro tagna ur obekanta källor.” (CS s. VIII, kurs. här)
laure nt i u s bok och yng re vä stgötalag e n 32 Likväl framgår utgivarnas (under)medvetenhet om ovansagda problematiska förhållanden av deras gärningar. Bland annat återgav Collin och Schlyter stora delar av Laurentius bok in extenso under beteckningenVgL III (eller hs C),varibland hela 26flockar ur lyd 1 - 65.Detta hade ju inte behövts, om det hade förelegat nära överensstämmelse mellan texterna i Laurentius bok och i handskrifterna B 58 och B 6. Men det gjorde det alltså inte, och även bland övriga flockar i lyd 1 - 65 möter sakliga skillnader gentemotYngre lagen (i 25 fall av 39). Den tunga auktoriteten Carl Johan Schlyter stod fast vid sin kortfattade mening om“Lydekini excerpter och antekningar” ännu år 1879 (Juridiska afhandlingar, I, s.134).Mera ägnat att förvåna är att samma lättvindiga analys upprepades ännu 1946 av Åke Holmbäck och EliasWessén i deras populärutgåva av Yngre Västgötalagen (oförändrad upplaga 1979, citeras HW). Hur problemet Laurentius bok här lämnas åt sitt öde studeras enklast i utgivarnas kommentarer, där de (s. 404) lovar att anmärka alla avvikelser och intressanta skillnader i första hälften av Lydekinus text, kategori A ( lyd 1 - 65), som inte bestods med någon översättning i HolmbäckWesséns utgåva. Detta löfte har utgivarna ofta glömt bort, men även i de fall avvikelser faktiskt noteras eller rentav citeras, föranleder detta ingen kommentar från kommentatorernas sida. Ovanstående och andra gåtfulla förhållningssätt till Laurentius bok i den traditionella rättshistoriska forskningen kommer att redovisas och analyseras närmare i det historiografiska kapitlet 8:“Hur kunde det gå så snett?” Mellan första och andra upplagan av Holmbäcks ochWesséns populärutgåva hade det emellertid börjat mullra uti den västgötska rättens krater. Den ortodoxa teorin hade sålunda ifrågasatts genom skilda forskningsinsatser i avhandlingar av Carl Strandberg (1967) och Gösta Åqvist (1968, jfr 1989). Deras kritiska granskningar av kejsarens nya kläder led emellertid av en betydelsefull gemensam svaghet: kritikerna kunde inte − lika litet som deras föregångare Natanel Beckman (1910) − helt frigöra sig från det traditionella grundantagandet att Lydekini excerpter var just excerpter. Låt mig belysa denna generella svaghet hos excerptteoretikerna med ett konkret men representativt exempel frånYngreVästgötalagens kyrkobalk (Kk). Det handlar om det nyinförda förbudet att avlägga eder på heliga dagar, och de var inte så få. Den ortodoxa teorins kritiker
kap i te l i 33 Denna och andra avvikelser hos Lydekinus är inte så lätt att finna fram till.Ty om man konsulterar Collin-Schlyter (CS, SGL I, s.258), återges flocken i Laurentius version (hs C, VgL III) kort men inte gott så här:“.Vide II. KirkB. .” (=seYngre lagens Kyrkobalk § 49). Här ser det ut som om Laurentius bok hade identiskt samma text somYngre Kk 49.16 Att det inte ligger så enkelt till uppenbaras först om läsaren tar sig tillbaka till CS s. 97 f., där Yngre Kks text återges efter utgivarnas huvudhandskrift G (=hs B6). Här som annars förekommer åtskilliga fotnoter, i vilka Collin och Schlyter sorgfälligt redogör för avvikelser i övriga handskrifter. De som förekommer i hs K, L och M i det aktuella fallet visar sig vara sakligt betydelselösa (stavning, ordval, ordföljd). Icke så vad gäller hs C (=Lydekini excerpter), vilket framgår av not 5, s. 98: Så var det alltså med den “likheten”,men en annan fråga är hur den ska tolkas; skillnaden mellan texterna iYngre lagen och Laurentius bok är ju uppenbar? Lika klart är det, att Yngre lagen förhindrar en alltför sträng sanktion, vilket kunde behövas, eftersom mened ur kyrkans synpunkt var ett svårt brott som krävde botgöring och helst böter därtill. Collin-Schlyter lämnar här ingen användbar vägledning. Enligt deras bifogade handskriftsträd (Tabula II r) går både lyd ochYngre lagen tillbaka på en enda gemensam förlaga (i bästa fall, d.v.s. enligt texten i hs L). Detta är omöjligt, så vida man inte antar förekomsten av fusk i avskrifterna av denna gemensamma förlaga, d.v.s. antingen har Laurentius/ Lydekinus självsvåldigt tagit bort (eller förbisett) Yngre lagens mildrande bud, eller så harYngre lagens avskrivare i hs B 6 självsvåldigt lagt till en mildring av lagens stränga bud. 16 Så har jag trott, och så har E G Geijer och C Strandberg trott, måhända även Å Holmbäck och EWessén. Mera därom i kapitel VIII. (Äldre lagens Kk saknar edförbud). ‘Den man som går ed i advent och före åttonde dagen efter trettondedag jul eller inom nioveckorsfastan eller i påskhelgen eller på andra dagar, då det ej är tillåtet att gå ed, böte 16 örtugar 3 gånger, en till biskopen, den andra till konungen, den tredje till häradet. Och det skall kallas olaga ed och icke mened.’ “5) C. om. ok − meenethar.” (=lyd [10] utesluter “och - mened.”) lyd 10 har samma text men saknar den fetstilta meningen. yng re Kk § 49 (HWs övers.)
laure nt i u s bok och yng re vä stgötalag e n 34 Ja, detta kan väl vara tänkbart i ett enstaka fall men omöjligen så för alla de29+25=54förekomsterna av sakliga skillnader mellanYngreVästgötalagen (B58, B6) och Laurentius bok (kategori A, lyd 1 -65). Hur man har sökt lösa detta problem i tidigare rättshistorisk forskning – om man har sett det – ska jag behandla utförligt i kapitel 8. Här redovisar jag bara de två alternativa metoder som främst kommit i fråga. Alternativ är det rimligaste, och innebär att man förutsätter att Laurentius notater återgår på ett äldre men tyvärr försvunnet mellanstadium (eller flera) i den västgötska lagstiftningen.Det är ur denna “MellerstaVästgötalag”, som Laurentius/Lydekinus har excerperat.Natanel Beckman var inne på denna tankegång redan på 1910-talet i sin stora artikelserie om Västgötalagtexterna i Arkiv för nordisk filologi, och Carl Strandberg påpekade 1967 detta alternativ 1 som en logisk möjlighet. Hans idé fullföljdes av Gösta Åqvist 1968 - 69 i dennes doktorsavhandling “Frieden und Eidschwur” men dessvärre på ett mycket otillfredsställande sätt.17 Alternativ till problemets lösning har varit betydligt vanligare och innebär att man har harmoniserat de två delvis avvikande eller rentav motstridande källorna. Detta blir möjligt, om man antar att det fanns flera (konkurrerande?) rättstraditioner i det medeltida Västergötland. De har upptecknats i skilda, nu försvunna, privata rättsböcker från skilda tider, som lagmän och andra lagkunniga hade fört för bättre minnes skull. Både t.ex. Lydekinus (10) ochYngre Kk (§ 49) har därför rätt – och fel! I vilket tid-rum kan dock tyvärr inte avgöras. Jag upprepar att det ovan givna exemplet om förbjuden edgång inte bara är konkret utan också representativt för en lång rad liknande fall, och läsaren inser att tolkningsläget är synnerligen trassligt. Och det blir ännu trassligare, om man i diskussionen drar in de cirka 50flockar i lyd 67-151 (kategori B), somsaknar motsvarigheter iYngre lagen och i annat västgötskt lagmaterial.Varför har de försvunnit i Yngre lagen? Det är en fråga som framställer en formidabel utmaning för excerptteoretikerna och då även 17 För N Beckman se nedan s.41f. C Strandberg: Zur Frage desVeräusserungsverbotes im kirchlichen und weltlichen Recht des Mittelalters, 1967: 26. I G Åqvists avhandling (tryckt 1968, framlagd 1969) ses “Lydekini bok” som en redovisning av den nylagstiftning efter ÄldreVästgötalagen, som senare upptogs (tillsammans med andra tillägg och marginalanteckningar i B59) i den föga intressantaYngreVästgötalagen, som endast innebar en formell bearbetning och systematisering.Trots att Åqvist var medveten om att “Lydekini bok” bara delvis (“teilweise”) återkom iYngre lagen utsatte han den för en empirisk jämförelse medYngre lagen endast vad beträffar lyd 34 -36(s.154). Gösta Åqvists alltför djärva teser redovisas, granskas och avförs i kapitel VIII (“Hur kunde det gå så snett?”).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=