laure nt i u s bok och yng re vä stgötalag e n 42 Mer än det inklamrade behöver väl inte sägas, men för säkerhets skull skall jag tillägga, att Beckman inte penetrerar paragrafen närmare än så. Han diskuterar inte hur excerpistens förlägg har sett ut och ställer inte ens den näraliggande frågan: vad var fordom alltid stadgat i Skara? Då hade Beckman kanske upptäckt att Laurentius har åsyftat en äldre version än Biskop Brynolfs Stadga av år 1281. Därmed är granskningen av excerptteoretikernas konkreta, empiriska belägg för sin teori avslutad med resultatet 2-0 till Den BestickandeTeorin. Jag kan följaktligen med gott samvete övergå till en fortsatt redovisning avDBTs positiva belägg, även om de är alltför många för att vart och ett ska kunna ägnas en ingående behandling. Å andra sidan är det efter den föregående uppgörelsen med excerptteorin möjligt att spara på utrymme genom att i fortsättningen släppa den tyngande barlasten av försvunna lagar och försvunna privata rättsböcker från de mest skiftande tider. Därtill är följande att säga. Det är rimligt och klarlagt, att den västgötska lagstiftningen genom lagman och landsting har varit rullande, d.v.s. att ändringar och tillägg (“nymälen”) har tillkommit efterhand som behov har uppstått. Detta framgår redan av en jämförelse mellan “det norska fragmentet” av Äldre lagen (B 193) och dess yngre huvudhandskrift (i B59 a). Och den västgötska lagmanskrönikan (troligen från 1240-talet) anser det helt i sin ordning, att Eskils efterföljare, lagmännen Gustaf och Folke hade rensat ut många hedniska bruk ur lagen och därtill befriat frillobarn från arvsrätt. Det är därför tänkbart och möjligt att stadgandena i Laurentius bok (VgL III i B59b) ochYngreVästgötalagen (B58och B6) till viss del upprepar redan antagen lag. Men därom veta vi intet. Vad vi däremot – numera – vet, är att Laurentius bok ochYngreVästgötalagen (B58, B6) inte har varit beroende av (minst) två olika varianter avYngre lagen. Detta antagande har – jämte förekomsten av de många samma ordning som vår textkodex av balken.Men efter flock54finner man följande:vm howod tiondä skal stande,sum formär ä war stat i scarum oc thettä legiä til. Därefter följer § 2av flock72[som dock avviker en del frånYngre lagens version; den efterföljs dessutom av en rad splitt nya och innehållsrika moment, §§ 3 -5].” “Stället kan icke missförstås [!]. Excerpisten i Liber Laurentii,‘quem scripsit Lydekinus’, har haft för sig en kodex, somi cke innehållit detta stadgande, men ur annan skriftlig eller muntlig källa har han vetat att det skal l stå på det sättet [!]. En del av § 72 var alltså [!] bliven lag under den tid, som förgått mellan nedskrivandet av Laurentiusbokens förlägg och excerperingen av densamma.”
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=