RB 69

laure nt i u s bok och de ky r k l i ga lag te xte rna 128 Som vi sett saknades inte konflikter, när det gällde att fylla den grundläggande kompromissen mellan krona och kyrka med sakligt innehåll. I detta förlopp betecknar Latinbalken den intressanta händelsekedjans slutpunkt. Här har kyrkan inte tvekat att realisera sina krav till max, d.v.s. t.o.m. utöver de uttryckliga medgivanden som redan erhållits iYngre lagens Kyrkobalk. Men när har detta skett? Den frågan kan än så länge bara besvaras med ett ungefärligt men välgrundat påstående: Latinbalkens innehåll har tillkommit senare än Kyrkobalkens och efter kyrkans sena offensiv 13051306. Jag återkommer till denna intrikata fråga i ett sammanfattande kapitel 5. Ett viktigt steg på vägen dit ska dock tas redan här med en avslutande utredning av det terminologiska virrvarr, som råder i källmaterialet beträffande vem som skulle utöva centralmaktens domsrätt i högsta instans. Numera − efter Den Bestickande Teorins kronologiska landvinningar − synes det möjligt att här frilägga ett utvecklingsförlopp. Rubricerade personer har naturligtvis uppmärksammats av tidigare forskare. Dit hör C G Malmström, som i sin magistrala och fortfarande relevanta utredning “Om Centralisation, Embetsmän och Län i Sverige under Medeltiden” (TfL1851: 276 f) menade, att samtliga var av kungen tillfälligt befullmäktigade myndighetsutövare liksom “folklandsherren”, landsherrens motsvarighet i Upplandslagen. I viss opposition mot Malmström framhöll K GWestman 1904 möjligheten av att befattningarna inte hade utövats på tillfälligt uppdrag av kungen utan haft permanenta innehavare under Birger Magnussons förmyndarregering (1290 -1302).122 Dessa och andra traditionalistiska forskare handikappades av ett dåligt utgångsläge vad gäller kronologin, t.ex. tron attYngreVästgötalagen hade antagits redan på 1290-talet. Den BestickandeTeorin står därvidlag bättre rustad för en låt vara skissartad granskning av hur de moderna feodala lärorna har tillämpats på det juridiska planet iVästergötland. Landsdomarenär enligt Schlyters glossarier en stormannatitel som endast förekommer en gång i västgötska lagsammanhang, nämligen i den sene Laurentius bok (Fas 2). Där föreslås han i lyd 105som delmottagare medel mot domaren.Den missnöjde slog vad med domaren om domens riktighet, varvid vardera kontrahenten erlade en vadepenning som insats.” 122 K GWestman: Svenska Rådets Historia till år 1306, 1904:134 f., 144. Schlyters glossarier och HWs. LIXf utgår från att det rör sig om av kungen tillsatta funktionärer. 2. Landsdomaren, högre/högste domaren och land(skap)ets herre

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=