RB 69

laure nt i u s bok och de ky r k l i ga lag te xte rna 122 Detta traditionella avsteg från den kanoniska rättens krav på att klerk skulle dömas av klerk har Skarakyrkan ansett vara utsiktslöst att göra någonting åt vid förhandlingarna om den nya Kyrkobalken.112 Däremot kunde man bringa ordning och reda genom att nu få fastställt vad bondelagets världsliga sida, byarbyggningen, innebar i konkreta termer, en fråga som bör ha varit ett allmänt önskemål också med tanke på Äldre lagens knapphändiga föreskrifter. Redan detta var anledning nog att förbereda frågan vid ett prästmöte. Resultatet s s 12: 23 (B) medgav att en lekt nämndeman (næmpdarium laycum, obs! singularis) hade rätt och plikt att värja eller fälla (purgari vel conuinci) sockenpräst vad gällde byarbyggning, närmare bestämt “lidh, gartha, aslator, aplöghior, tiællrubruth, akernam”.Vidare föreskrevs (dock), att biskopen skulle erhålla den kungliga tredjedelen när större bötesbelopp utgick (3x16 örtugar); vid mindre tog häradshövdingen (prolocutor) allt.113 Stadgandet i ss 12: 23 (B) gick tämligen oförändrat genom lagförhandlingarna, så som framgår av Laurentius allra sista notat i fas 1, lyd 65. Här har dock tillkommit ytterligare två fall av straffbara förseelser vid byarbyggning, nämligen “broar” (bygge och underhåll av bro) och “ihalth fear” (hållande av egen boskap i annans gärde). I denna utvidgade form upphöjdes förslaget till världslig lag i Yngre Kk § 63 och bekräftades som kyrklig i Latinbalken § 33.114 Därmed var visserligen frågan inte helt utagerad, men jag hänvisar till kap4och nöjer mig här med att redovisa fortsättningen i en längre not.115 112 Samma avsteg möter i Upplandslagen (1296), G Inger 1961: 174. 113 Collin-Schlyters prisvärda glossarium har oftast förbisett förekomsten i Laurentius bok av termerna lidh = grind, garth =gärdesgård, aslator = slåtter på annans mark (CS 360), aplöghior =plöjning på annans mark,tiäldrobrott =brytande av råmärke (gränssten),akernam= intagande av annans kreatur, som man funnit på sin åker.Av dessa förseelser tar Äldre lagen, FS §6:2 upp endast den sistnämnda. - Med “næmpdarium laycum” avsågs den förVästergötland säregne lokale nämndemannen, mer därom i nästa kapitel. 114 I Kk §63tillades en avslutande mening om böter för brytande av råmärke (3 x 16 örtugar), vilket redan Laurentius − liksom senare Holmbäck ochWessén − fann onödigt, eftersom detta fanns stadgat i Äldre Jb § 19 och ånyo iYngre Jb § 44. − Det bör påpekas, att uppräkningen av förseelser i Latinbalken § 33 saknar fallet “akernam”, om av slarv eller av motvilja mot möjligheten att en präst skulle kunna tvingas avlägga ed på förbjuden dag (jfr. kap. 1, ex. A) låter jag vara osagt. 115 Överläggningar om innehåll, handläggning och bötesbelopp fortsatte senare, dock utan att som i andra landskap resultera i en Byggningabalk. En mycket intressant västgötsk Byggningabalk återfinns dock i hs K från 1400-1450, som kommer att uppmärksammas i kapitel V. − När handläggningen av mål om byarbyggning slutligen fastslogs generellt i Add 4:1 och Add 10 hade ytterligare två straffbara fall tillkommit,

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=