laure nt i u s bok och de vä r l d s l i ga bal karna 148 tilldelades rätten att kalla till extra tingutöver årets fyra ordinarie (2räfsteting, 2 häradsting).148 Den följande undersökningen blir med nödvändighet omfångsrik och kommer att företas i flera steg. För att underlätta tillägnandet för läsaren inleder jag därför framställningen med en sammanfattning av resultatet: en djärv men bestickande teori, som alltså återstår att bevisa eller åtminstone att troliggöra (“ingenting hindrar att”) i fortsättningen. Den Bestickande Teorin hävdar, att Västergötland sedan en längre tid tillbaka hyste ett juridiskt överskikt bland bönderna, ett över landskapet spunnet nät av folkvalda, lokala nämndemän. Dessa förtroendemän tilldelades i Yngre lagen viktiga uppgifter, i ett par fall rentav som domare. Emellertid råkade de lokala nämndemännen under förhandlingarnas gång i motvind, som växte till frisk bris, när centralmakten gjorde anspråk på att begagna nämndemännen som uppbördsmän för sina kronoskatter. Ett odiöst åliggande, eftersom misskötsel i värsta fall kunde medföra dödsstraff (genom hängning). Samtidigt ålades nämndemännen obligatorisk närvaro vid häradstingen och vid de nyinrättade rättartingen, där centralmakten tog över kontrollen av den västgötska rättskipningen. Samtidigt höjdes gräsrotssinnade röster för att de lokala nämndemännens maktbefogenheter borde inskränkas genom ökad kontroll underifrån. Och nu till saken. ÄldreVästgötalagen är överhuvudtaget mycket sparsam med upplysningar om den rättsliga organisationen iVästergötland.Här förekommer inte ordet nämndeman, däremot “nämnda män” utsedda att delta i diverse nämnder och tolvmannaeder.IYngreVästgötalagen är däremot beteckningen nämndeman vanligt förekommande. Det framgår också tydligt nog (Add 10) att varje enskild nämndeman hade ansvar för ett “scire”, ett geografiskt avgränsat område, som − får man anta − sammantaget med övriga sciren bildade ett juridiskt lapptäcke över det västgötska lagmansdömet. 148 Anmärkas bör att termen “landsherre” saknas i förelöparen till Förnb § 43. I Laurentius bok (lyd 57) är det inte landsherren som kallar till extra ting utan detta sker på “hærræ buth”. I Fas 1, före 1305, är det tydligen fråga om en obestämd, av centralmakten befullmäktigad storman (herre). Jfr ovan kap. 3:129. 2. De lokala nämndemännen under press från ovan − och nedan? − en sammanfattning i förväg 2.1“Sin”nämndeman − en (ur?)gammal regional förtroendeman
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=