kap i te l v 193 myndigande i Kk §52. Därmed uppstod i Latinbalken en numera poänglös dubblering av kyrkans självständiga extrasanktioner mot den som begick våldsgärning mot präst: 3 marker till biskopen, vare sig prästen bar nattvard till de sjuka (§ 73) eller inte (§ 11). En liknande situation förelåg vad beträffar Latinbalken §78. Som sanktion mot rov ur kyrka och kyrkogård hade nämligen kyrkan i sin sena offensiv efter 1305 förgäves föreslagit 3 x 9 marker i böter (lyd 93), vilket innebar en nyhet vad gällde kyrkogårdsrov. Bötesmottagarna specificerades i Latinbalken (§ 78) som kung, biskop och härad, och här bibehölls de höga böterna till kung och härad. Däremot bantades biskopsböterna ned till 3marker “quia est ipse tutor” (=‘eftersom biskopen är kyrkans skyddsherre’). Detta var t.o.m. billigare än vad som stadgades beträffande (enbart) kyrkorov iYngre lagens Kk § 11.207 För Den BestickandeTeorin framstår biskop Brynolf som en drivande kraft bakom tillkomsten avYngreVästgötalagen i allmänhet och av dess Kyrkobalk i synnerhet. Därtill ska läggas den effektfulla slutpunkten i kyrkans egen juridiska kanon, Latinbalken. Kontrasten är slående mot den återhållsamma men för sin tid väl motiverade och balanserade bild av Brynolf Algotsson, som Sven-Erik Pernler gav av “Lagmannens son” år 1995: “Det är ett rimligt antagande, att biskop Brynolf deltog vid utarbetandet bland annat av denna lags kyrkobalk. Den nya kyrkobalken och andra i stiftet gällande kyrkolagar systematiserades och redigerades även i latinsk språkdräkt.Också dessa Statuta generalia Scarensis ecclesiætorde kunna återföras på Brynolfs verksamhet.Några icke daterade statuter [=SS12] rörande prästernas tjänstgöring, främst om hur vissa misstag skulle kunna undvikas vid mässans läsande, samt hur misstag skulle sonas, torde likaså återgå på Brynolf.”208 207 Borde en skyddsherre ha sett upp bättre? Denna motivering tolkas enklast som ett argument ad hoc för reträtten (i fråga om kyrkogårdsrov) till landstingets medgivna 3 marker. Detta är den enda av de uppräknade paragraferna som uttryckligen belägger brottslingen med bann (automatiskt, “ipso facto”). Mera om § 78 i utredningen om Urbotamål nedan.− Även vad gäller § 20 hade högre böter varit aktuella i förhandlingarna, jfr lyd 132. 208 S-E Pernler: Brynolf Algotsson, lagmanssonen som blev biskop, ss.87-104(cit.97). I KETysk (red): Brynolf Algotsson − scenen, mannen, rollen, 1995. B Sawyers antologibidrag “BrynolfsVästergötland” (ss. 11-23) har inget att säga omYngreVästgötalagen. Sammanfattning
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=