kap i te l i i i 113 f ör det andra: Med Kolsätersfördraget den 15 februari 1305 återinträdde halvtannat års lugn i riket. Så även iVästergötland, där lagförhandlingarna kunde återupptagas. Först på agendan stod därvid problemet att komma tillrätta med den oreda i rättsväsendet, som rimligen hade uppstått och/eller förvärrats i samband med hertigarnas uppror.100 Därefter har biskop Brynolf inte försummat att gå till offensiv för att utnyttja de förliga kyrkliga vindar, som nu åter blåste från kung Birger och hans råd. Först och främst i de förnyade och förstärkta kyrkliga privilegierna av den 28 mars 1305 (utfärdade kort tid efter fredsfördraget i Kolsäter, NB). Men så även senare under året, då i slutet av juli centralmakten markerade sin kyrkovänlighet genom att ge Uppsala domkyrka rätt i den länge omtvistade frågan om fattigtionden i ärkestiftet. Beslutsbrevet “beseglades av den mest omfattande rådskrets, som är känd från dessa år.”101 I denna återfanns även den västgötske lagmannen Bengt Hafridsson. Bengt Hafridsson hade tydligen återinträtt i ämbetet, men hans kungatrogenhet skulle snart nog vara ett minne blott. Efter de dramatiska händelserna under år 1306 med Torgils Knutssons avrättning i februari och kung Birgers faktiska avsättning i september genom Håtunaleken återfinns Bengt Hafridsson på samma sida som de nya makthavarna, hertigarna Erik ochValdemar.102 Hertigarnas makttillträde i september 1306medförde, som Rosén konstaterat, en återgång tillTorgils Knutssons kärva kyrkopolitik. Detta signalerades redan i själva Håtunaleken, då inte bara kung Birger utan också ärkebiskopen Nils Kettilsson fängslades.103 Av speciellt intresse i den kyrkopolitiska fortsättningen är att Erik ochValdemar i sitt stadfästelsebrev av kyrkoprivilegierna (11/11 1307, DS 1540) höll sig till 1304 års version och alltså utelämnade skattereglerna för “bona commixta”. Men den saken hör till nästa kapitel i den oupphörligt förvirrade historien om Sveriges splittrade rike 1304-1319. Här konstaterar jag bara sammanfattningsvis, att några egenartade företeelser i det västgötska källmaterialet till Yngre lagens förhistoria samvarierar med lika egenartade företeelser i den samtida svenska rikspolitiken. Denna samvariation ger stöd åt DBT:s förklaringsmodell. Och i varje fall “hindrar ingenting antagandet” att den sena kyrkliga offensiven i de västgötska lagförhandlingarna bör tidfästas till åren -. 100 Jfr ovan s. 107. 101 Rosén 1939:100. 102 Rosén 1939:115, ST161. 103 Rosén 1939: 118 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=