e n utdrag e n lag st i f tn i ng s p roc e s s 188 berörde Latinbalken utan bara talade om Kyrkobalken (i påtagligt svävande ordalag). Medan å andra sidan biskop Brynolf II i sitt vittnesmål uttryckte sig mer tvetydigt än vad han hade gjort i petitionen till konciliet (“Västergötland” nu i stället för “Skara stift” då). Och det kan man förstå, om man vet, att gränsdragningen mellan världslig och kyrklig jurisdiktion fortfarande var en brännbar fråga. Den borde såvitt möjligt undvikas i en utredning om ett potentiellt helgon, där även världsliga stormäns ord kunde väga tungt. Efter hundra år hade ju minnena dessvärre hunnit förblekna, och det mer än vanligt på grund av den katastrofala digerdöden.200 Om Biskop Brynolfs och Skarakyrkans aktiva intresse för och deltagande under förhandlingarna om denYngreVästgötalagen behöver här inte spillas några ord. Låt mig i stället översiktligt granska resultaten i fråga om den kyrkliga lagstiftningen sedda ur Brynolfs perspektiv. Redan denYngre lagens kyrkobalk betecknade ett stort framsteg för Skarakyrkans strävanden.Detta faktum tål att understrykas, eftersom framställningen här har koncentrerats till de många skillnaderna mellan förslagen i den tidige Laurentius bok (lyd 1 - 65) och facit i Kyrkobalken.Och förändringarna mellan Laurentius bok och kyrkobalken har oftast gått i lekmannavänlig riktning. Detta ger lätt ett missvisande helhetsintryck, eftersom förändringarna lika genomgående har rört detaljer. I stort fick Skarakyrkan det världsliga samhällets godkännande och stöd i sin strävan att klerikalisera samhällslivet i den kanoniska rättens anda på ett helt annat sätt än i Äldre lagen.Dess kyrkobalk hade inte reglerat mycket av det sedliga vardagslivet utanför den heliga kyrkogårdshägnaden. 200 Den “till synes” ofullständiga bevisföringen100år efter Brynolfs död ursäktades i processdokumentets slutord:“emedan under den stora dödlighet, som var under Herrans år 1350, människor av båda könen dogo, åtminstone de flesta äldre, nästan i alla världens länder, men allra mest i våra länder, och då och efteråt många vittnen” rycktes bort, Blomgren 1988: 111. − Blomgren har (s. 30) förbisett Beckmans uppenbart riktiga emendation av texten i Magnussons vittnesbörd (“mbram” i st.f. “mgram”), jfr Beckman s. 158. Den kraftfulle biskop Brynolf etap p 1
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=