/ » X 4 % \ '» • • • r IT 7 > #■ ■ V % ; f^. ' ■ f: f • . •? V %■ N *X \ -J' ■V . \ \ v^:- V -.- + /■■ y V V, I ) •> t *:' •. r” 1 Js : ^ «^', :>;. ■ ' '• V? •r.^ ;■ I 1 .t téV *■ ■^:t- .-f I .:V • .» ' % i/ ' >. "• vvV /• ». m ■ / 'It' #. i ' ■' •*. /v I t / V ’%/' _ - t \ 7 Bengt Ankarloo & Gustav Henningsen • • HAXORNAS EUROPA iiOO-1700 " ' ' . ■ -1 ' , ^ *♦ ) • > 4 •» 1
I SKRIFTER UTGIVNA AV INSTITUTET FÖR RÄTTSHISTORISK FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAV OCH CARIN OLIN
SKRIFTER UTGIVNA AV INSTITUTET FÖR RÄTTSHISTORISK FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAV OCH CARIN OLIN SERIEN II RÄTTSHISTORISKA STUDIER TRETTONDE BANDET A.-B. NORDISKA BOKHANDELN, STOCKHOLM I DISTRIBUTION
• • HAXORNAS EUROPA 1400-1700 Historiska och antropologiska studier utgivna av Bengt Ankarloo och Gustav Henningsen Lund 1987
ISBN 91-85190-32-2 ISSN 0534-2724 Tryck: Bloms Boktryckeri AB Lund 1987 Carlo Ginzburgs bidrag har översatts till svenska av Leif Janzon; hela det övriga materialet av Bengt Ankarloo. Den på tredje sidan avbildade medaljen över Johan Stiernhöök är slagen av Svenska Akademien 1837. Den är graverad av C. M. Malmgren.
Förord Det är inte minst när vi ses utanför vår hemregion somvi nordbor får perspektiv på vår gemensamma kultur och historia. Idén till den här volymen började ta form under senhösten 1980 vid möten i Schleswig och Paris. Kiel-universitetet anordnade det året inom ramen för sitt Sonderforschungsgebiet Skandinavien und der Ostseeraum ett kollokvium över temat ”Hexenprozesse in Norddeutschland und in Skandinavien”; och några månader senare träffades den lilla forskargruppen med det omfångsrika namnet International Association for the History of Crime and Criminal Justice i Fernand Braudels Maison des Sciences de I’Homme. Det var i dessa båda internationella forskarmiljöer som Gustav Henningsen och jag började dryfta möjligheterna att gemensamt inventera och redovisa de skandinaviska bidragen på ett område, somhade spelat en så central roll i sjuttiotalets historiografi: de stora europeiska häxförföljelserna. Snart utvecklades projektet i två riktningar. Dels borde de nordiska forskningsrapporterna sammanföras i ett komparativt perspektiv med analyser från andra europeiska periferier; dels skulle den historisk-antropologiska och idéhistoriska nyorientering, som på allvar börjat slå igenom omkring 1980 om möjligt korsbefruktas med de regionala översikterna. Med sådana planer vände vi oss till de finansiärer som föreföll ligga närmast till hands. Nordisk kulturfond samt de nationella forskningsråden i Danmark, Norge och Sverige. Med undantag för det danska rådet, somrappt och framsynt var med på noterna, ställde sig dessa forskningspolitiska tungviktare avvisande. Nu 1 efterhand skattar vi oss lyckliga över den motgången. Den medförde nämligen, att det i stället blev en enskild stiftelse. Institutet för rättshistorisk forskning grundat av Gustav och Carin Olin, somkomatt ta sig an vår sak. Därmed blev det möjligt för oss att genomföra projektet med den största vetenskapliga och ekonomiska frihet. Bland annat kunde vi engagera de främsta företrädarna för forskningsfronten, även när de befann sig på stora avstånd från vår periferi. Aderton forskare, varav sex från Norden, inbjöds till ett symposium i Sverige 1984. Deltagarna uppmanades att några månader i förväg sända in bidrag, som genast distribuerades inom gruppen. Alla var således väl förberedda för de diskussioner som under fyra dagar i månadsskiftet augusti—september fördes i den associationsrika miljön på Riddarhuset i Stockholm. Inte alla som skrev hade tillfälle att vara närvarande den gången. Några bidrag har sedermera fallit bort, andra har tillkommit. Denna bok är därför inte någon rättfram konferensrapport utan en bearbetning och vidareutveckling av det sompresenterades i Stock-
8 holm. Viktiga kompletteringar har bland annat gjorts med nya artiklar om de katolska och protestantiska demonologerna samt den regionala utvecklingen i Island och Portugal. Hela materialet har översatts till svenska för att i denna första omgång publiceras i en av Institutets skriftserier och därmed göras tillgängligt för den nordiska allmänheten. Genomsamarbete med Peter Burke och Oxford University Press kommer också en internationell version pä engelska snart att föreligga. När arbetet nu är slutfört måste jag allra först riktaett tack till min medredaktör Gustav Henningsen. Utan hans vidsträckta internationella kontaktnät och okuvliga energi hade slutresultatet säkert blivit ett annat och betydligt mera modest. Tillsammans vill vi båda ge uttryck för vär stora uppskattning av den generositet och det förtroende som Institutet för Rättshistorisk Forskning genom professor Stig Jägerskiöld och revisionssekreterare Bo Hedgärdh har visat oss under det mångåriga och tidvis mödosamma arbetet både med symposiet och volymen. Vi står slutligen också i tacksamhetsskuld till vära ordinarie huvudmän, Historiska Institutionen vid Lunds universitet och Dansk Folkemindesamling i Köpenhamn, för att vi i sä hög grad had fått lov att ta vär arbetstid och institutionernas resurser i anspråk för att äntligen föra i hamn det projekt, som ursprungligen formulerades pä baksidan av en matsedel i en källarkrog vid boulevard Raspail. Lund 1 oktober 1987 Bengt Ankarloo
Innehåll Förord 1. Inledning av Bengt Ankarloo & Gustav Henningsen 7 11 Del 1: Juristerna och teologerna 2. Julio Caro Baroja, De katolska demonologerna 3. Stuart Clark, De protestantiska demonologerna 4. John Tedeschi, Inkvisitionen och häxorna 25 29 51 83 Del 2: Det europeiska häxväsendets ursprung 5. Carlo Ginzburg, Sabbatens natur 6. Robert Muchembled, Satansmyter och kulturella realiteter 7. Robert Rowland, Natthäxor och vardagshäxor 8. Gustav Henningsen, Sicilien: ett arkaiskt mönster för sabbaten 109 113 127 145 170 Del 3: Förföljelserna i Skandinavien och andra europeiska periferier 9. Gabor Klaniczay, Ungern: häxtron och det schamanistiska substratet 195 10. Maia Madar, Estland I: varulvar och giftblandare 11. Juhan Kahk, Estland II: kavallerichock mot folktron 12. Bengt Ankarloo, Sverige: det stora oväsendet 1668-1676 ... 13. Antero Heikkinen & Timo Kervinen, Finland: den manliga dominansen 14. Jens Chr VJohansen, Danmark: anklagelserna sociologi ... 15. Hans Eyvind Naess, Norge: den kriminologiska kontexten 16. Kirsten Hastrup, Island: trollkarlar och hedendom 17. Francisco Bethencourt, Portugal: en försiktig Inkvisition .. 191 224 237 248 276 292 314 328 345 Del 4. Sammanfattningar 18. WilliamE Monter, Skandinaviens häxväsen i ett engelsk-amerikanskt perspektiv 19. Peter Burke, Det komparativa studiet av Europas häxväsende Litteraturförteckning Författarna 361 363 372 377 390
1. Inledning Bengt Ankarloo och Gustav Henningsen Studiet av det europeiska häxväsendet under tidig modern tid har i stor utsträckning varit en domän för engelska och amerikanska forskare. Detta har påverkat vår allmänna förståelse för och formulering av problemen. En del av frågorna i den pågående debatten är helt enkelt felställda och måste omdefinieras, eftersom de har förts fram från en ensidig, anglosaxisk utgångspunkt. Så har till exempel den transkulturella metod som introducerats av de två engelska historikerna Alan Macfarlane och Keith Thomas lett till en diskussion omhurvida det historiska håxväsendet i Europa kan jåmföras med det i dagens Afrika. Som Robert RoTvliifid kommer att visa längre fram i denna volym ligger det problematiska snarare i att Macfarlane och Thomas utnyttjade antropologiska afrikastudier som modeller för att tolka trolldomen på bynivå i 1500- och 1600-talens Essex. ”Båda författarna tycks ha letts på villovägar av de obestridliga likheterna mellan den allmänna situationen i de afrikanska samhällena, där häxtron fanns, och det som i det europeiska sammanhanget är ett problematiskt specialfall”, konstaterar Rowland. Engelska häxor flög inte, de for inte till sabbaten, cfe hade inte samlag med djävulen och de festade inte på köttet från mördade småbarn. Det som g)orde jämförelsen näraliggande var, summerar han, att ”nästan alla de drag som skiljer europeiskt från afrikanskt häxväsen saknades i England.” Detta leder direkt över till en annan fråga: de så kallade säregenheterna i engelskt häxväsen. Det är uppenbart att detta starkt skilde sig från cfen kontinentala traditionen. Men England var inget enastående fall. Det mesta av det somhittills har identifierats som säreget för engelskt häxväsen, måste från och med nu betraktas somkarakteristiskt för stora delar av norra Europa, vilket kommer att framgå av bidragen i del 3 av denna volym. Med andra ord, generationer av engelska forskare, som studerat fallet England, har utan att veta det jämfört centrala med perifera varianter av ett i det närmaste allmänt europeiskt fenomen. De engelska ”säregenheterna” kan dessutom utvidgas till att omfatta processerna från de flesta lägre domstolar också på kontinenten, där de anklagade bara rannsakades för magisk skadegörelse, maleficium, men inte fick några frågor med demonologisk innebörd från sina domare.' ' Jtr tör Frankrike Robert Muchembled, La sorciére au village XVe au XVIIIe siecle (Paris 1979), kap 3 ”La sorcellerie dans la société paysanne” samt Robbin Briggs, ”Witchcraft and Popular Menatality in Lorraine, 1580-1630” in Brian Vickers (ed). Occult and Scientific Mentalities (Cambridge 1984); för Danmark och Spanien Gustav Henningsen, The European Witch-Persecution (Köbenhavn 1973).
12 Det anglosaxiska monopolet inomdisciplinen har förmodligen också fördröjt utforskandet av en sådan viktig fråga som de europeiska häxförföljelsernas ursprung. Till följd av språkliga barriärer har den internationella forskningen koncentrerat Intresset på Frankrike och Tyskland. Nackdelarna med en sådan godtycklig avgränsning har tydligt framgått under de senaste åren, då man kommit till klarhet över att det var i renässansens Italien, och inte i det medeltida Frankrike, som häxförföljelserna tog sin början. För nu ungefär tio år sedan komtvå historiker, en engelsk och en amerikansk, oberoende av varandra till slutsatsen, att den handfull källor vi har rörande franska häxprocesser under 1200- och 1300-talen samt och synnerligen var förfalskningar.^ Dessa avslöjanden har gett oss en ny kronologi för de stora häxförföljelserna. De inleds först på 1400-talet och sammanfaller således med den period som brukar kallas den tidigmoderna, och blir, som Robert Muchembled här nedan påpekar, i hög grad symptomatiska för denna. Hur nytt fenomenet var framgår av processen mot Jeanne d’Arc, som brändes i Normandie 1431. Hon rannsakades av en kyrkligt domstol för kätteri och vidskepelse, men inte för häxeri, trots att många inslag i hennes bekännelse skulle ha kunnat utnyttjas för att anklaga henne också för detta brott, men hennes domare hade tydligen ingen erfarenhet alls av sådana ting. Först tjugo år senare kom denna nya typ av förföljelser att introduceras i Normandie, när inkvisitionen genomförde en serie processer, bland vilka fanns den berömda mot Guillaume Adeline, teologiprofessor vid Sorbonne, som i predikstolen framfört den kätterska meningen att häxor inte fanns.' Under de senaste tio åren har alltså studiet av de europeiska häxförföljelserna genomgått en revolution i två avseenden: kronologiskt, så att vi nu måste betrakta deminte somett medeltida fenomen utan som ett problem hörande till renässansens historia; geografiskt, i det att Norditalien har blivit centrumoch Centraleuropa epicentrumför en innovation inom straffrätten, vars spridning vi skall beröra längre fram. En tredje större förändring hade inträffat redan mot slutet av 1960-talet genomden lyckliga föreningen av historisk och socialantropologisk metod. Ännu för Rossell Hope Robbins, som 1959 sammanfattade det dåvarande forskningsläget, förblev häxväsendet i grunden obegripligt: ”den chockerande mardrömmen, det gräsligaste brottet och den fulaste skamfläcken i Västerlandets historia, utplånandet av allt vad homo sapiens^ den rationella människan, någonsin har stått för.”' Ett stort framsteg gjordes 1967, då Hugh Trevor-Roper publicerade sin berömda essä The European Witch-craze, där han för första gången försökte placera in fenomenet i ett brett historiskt sammanhang och också för första gången påpekade, att ”häxhysterin” hade sin egen rationalitet. Trevor-Roper in- ■ Norman Cohn, Europe’s Inner Demons, 2 uppl (St. Albans 1976), kap 7; Richard Kieckhefer, European Witch Trials: Their Foundation in Popular and Learned Culture, 1300-1500 (Berkeley 1976), kap 2. Cohn, s 230. ■* Rossell Hope Robbins, The Encyclopedia of Witchcraft and Demonology (London 1960), s 3.
13 tresserade sig enbart för massprocesserna mot häxor, som han förklarade som kamouflerade kättarförföljelser. De enstaka rättegångarna mot byhäxorna låg utanför hans blickfält.’’ Och ändå var det just med utgångspunkt från dessa, som en paradigmatisk förändring av historieskrivningen skulle komma att ske. Med de banbrytande studierna av Macfarlane och Thomas^ blev det klart för envar, att häxprocesserna alldeles oberoende av konfessionella skillnader fullgjorde en funktion inomdet folkliga trossystemet på bynivå. Ja, de båda engelska forskarna påvisade häxanklagelsernas funktionalitet till den grad, att de hamnade i ett nytt problem, som ingen dittdls hade kunnat lösa tillfredsställande: varför häxförföljelserna ändå till sist tog slut. Denna fråga hör dock samman med en lång rad andra problem, som inte kan lösas genom hänvisningar till de strukturella sociala omständigheter, ur vilka häxerianklagelserna växte fram, och det är ett av skälen till den nu pågående omorienteringen inomhäxforskningen från en funktionalistisk till en ackulturationsmodell. ”Det pågår,” säger Stuart Clark nedan, ”en förnyelse av intresset för de samtida mentaliteterna och särskilt för interaktionen på attitydernas och trosföreställningarnas nivå, mellan ämbetsmanna- och andra läskunniga grupper och de sociala klasser, från vilka de flesta anklagade rekryterades.” Mentaliteterna hos kyrkans och statens folk eller bland andra läskunniga grupper är huvudtemat för de tre uppsatserna i del 1 av denna volym.y«//o Caro Baroja, som redan i ett arbete 1961 förebådade det antropologiska arbetssättet,^ ger huvuddragen i den långa och komplicerade teologiska process, varigenomhedniska och folkliga troselement diaboliserades, samtidigt somde djävulska handlingarnas verklighet ifrågasattes. En ”augustinsk doktrin” ersattes så småningom av en ”doktrin om de djävulska handlingarnas absoluta realitet”, som Caro Baroja finner uttryckt i en text av Thomas Aquinas. Höjdpunkten i denna diaboliseringsprocess nås på 1500-talet, då demonomani (djävulsbesatthet) blir demonolatri (djävulsdyrkan). Studien somtar sin utgångspunkt i den klassiska antiken, täcker hela perioden och bygger på författarens djupa och livslånga förtrogenhet både med katolicismens demonologi och dess folkreligion. På liknande sätt analyserar Stuart Clark de protestantiska demonologerna, vilkas skrifter här för första gången får en samlad behandling. ”Den protestantiska häxlitteraturen,” noterar han, ”domineras av själasörjarna, inte av juristerna eller filosoferna.” De uppehåller sig mer vid de folkliga magiska bruken än vid häxeri i egentlig mening. Det fanns till och med ”en tydlig ådra av tvivel inH R Trcvor-Rt>pcr, Religion, the Rcjorrnation and Social Change, and Other Essays (London 1967) SS 90-192. Al.in M.icLirlano, Vlitehaaft in Tudor and Stuart England (London 1970); Keitli Tliom.is, Religton and the Decline of Magic (London 1971). ^ Julio C.iro Baroj.i, El tnundo de las hrujas (Madrid 1961); engelsk översättning. The World of the Witches (Chicago & London 1964); ocks.i p.t transka, tvska oeh italienska.
14 byggd i själva den protestantiska demonologin,” hävdar Clark, eftersomde flesta präster satte sig emot häxförföljelserna om dessa medförde att man försummade läran om hemsökelser, som man byggde på Jobs bok. Den tredje essän är skriven avJohn Tedeschi, kännare av den romerska inkvisitionen och dess juridiska handböcker. I motsättning till Caro Baroja har han en fördelaktig uppfattning om inkvisitionens sätt att behandla häxorna och betonar ”de teoretiska säkerhetsmått som genomfördes i praktiken av den romerska inkvisitionskongregationen och som föreskrevs för provinstribunalerna, där processuellt missbruk oftast kunde väntas förekomma.” Detta bidrag gör slut på allt det nonsens, som fortfarande skrivs om inkvisitionens förfarande i häxmål. Det råder i själva verket en slående kontrast mellan de procedurer, som här beskrivs och rättspraxis i de världsliga domstolarna både på andra håll i Europa och i själva Italien, anmärker Tedeschi: ”läkare anlitades för att fastställa...om en sjukdom eller ett dödsfall kunde ha naturliga orsaker, innan man drog slutsatsen att ett maleficium hade blivit begånget. Något letande efter djävulsmärket förekom inte...och en anklagads oförmåga att fälla tårar...tillmättes ingen betydelse. Misstänkta deltagare i sabbaten tilläts inte namnge några medbrottslingar, och...ingen häxa brändes någonsin som förstagångsförbrytare.” Till Tedeschis bidrag, som koncentrerar sig på Italien, kan läggas två viktiga fakta: (1) den procedur som beskrivs i Malleus Maleficarum var oförenlig med den praxis som föreskrevs för inkvisitionen och var också bara avsedd för världsliga och kyrkliga domstolar. Historiker har sällan uppmärksammat, att detta klart uttrycks i själva titeln till tredje delen av Malleus-. ”Rörande den rättsliga proceduren mot häxor i både kyrkliga och världsliga domstolar.”* För en sentida iakttagare kan kanske inkvisitionens tribunaler betraktas som kyrkliga, men för en samtida inkvisitor fanns det tre kategorier domstolar: de världsliga, de kyrkliga (dvs biskoparnas) samt inkvisitionens; (2) från omkring 1530 förde inkvisitionen inga häxprocesser någonstans utanför Italien, Spanien, Portugal och dessas kolonier. Efter denna tidpunkt hade i själva verket inkvisitionen slutat fungera i alla andra länder.^ Alla notiser om att häxor ”rannsakats av inkvisitionen” i 1500- eller 1600-talet Tyskland, Frankrike eller annorstädes i Centraleuropa skall därför behandlas med den största misstro, eftersom de troligen alltid vid närmare granskning visar sig syfta på världsliga eller kyrkliga domare, som använder den allmänt förekommande inkvisitoriska proceduren. Ett annat problem som inte kunde lösas med sjuttiotalets funktionalistiska me- * The Malleus Maleficarum of Heinrich Kramer andJames Sprenger (1486 or 1487), translated with introductions, bibliography and notes by Montague Summers (1928; nytryck New York 1971), s 194. ’ Jfr G Henningsen, J Tedeschi and C Amiel (eds). The Inquisition in Early Modern Europe: Studies on Exempel på sådana missförstånd hos Robbins (1959), H C Enk Midelfort, Witch Hunting in Southwestern Germany 1362—1684 (Stanford 1972), t ex s 21. Sources and Methods (Dekalb 1986).
15 tod var det omhäxsabbatens ursprung. Margaret Murrays seglivade teori omen västeuropeisk häxkult" hade avfärdats upprepade gånger, och det hade efterhand blivit en dogm, att sabbaten uteslutande var en lärd konstruktion, vars folkliga ursprung det var lönlöst att leta efter. Den uppfattningen gör författarna till de fyra essäerna i del 2 upp med, var och en på sitt sätt. Robert Muchembled är visserhgen helt i hnje med sjuttiotalsforskningen, när han anser att sabbaten ”helt och hållet var ett påhitt, skapat av teologerna, vars idéer styrde den europeiska elitens föreställningar under senmedeltiden.” Men han bryter ändå med dogmen omden lärda upprinnelsen, när han hävdar att demonologernas sabbatsbeskrivningar var ”en diaboliserad version av bruk, sedvänjor och trosföreställningar somverkligen existerade bland bondbefolkningen...bara med den skillnaden att vart och ett av dess drag ges ett negativt förtecken.” Både han och Robert Rowland ser häxförföljelserna som ett resultat av de religiösa och politiska eliternas ackulturation av landsbygden, men Rowland söker med hjälp av de analytiska redskap som utvecklats av den antropologiska häxforskningen förklara denna process närmare. De likheter och skillnader mellan afrikansk och europeisk häxtro, som spelade en så prominent roll i sjuttiotalets vetenskapliga debatt, får här en av allt att döma slutgiltig förklaring. Till skillnad från de afrikanska bysamhällena var 1500-talets Europa redan ett komplext samhälle. Häri finner Rowland inte bara den viktigaste orsaken till skillnaderna i häxtron utan också själva upprinnelsen till den europeiska sabbbatsmyten, för som han uttrycker det, ”inomramen för de institutionaliserade häxförföljelserna kunde bara en bekännelse omatt vara natthäxa etablera den nödvändiga förbindelsen mellan förhörsledarens och häxans kulturella nivåer, mellan anklagelser om förgörning framlagda av grannarna i byn och den demonologiska innebörd, som häxdomarna tillmätte sådana anklagelser.” Medan Muchembled och Rowland mest är upptagna av att förklara den sociala interaktionen i ackulturationsprocessen är Carlo Ginzburg och Gustav Henningsen mer intresserade av vad denna process innehåller. Enligt Ginzburg ”representerar stereotypen häxsabbaten en sammansmältning av två tydligt avskilda bilder. Den första som den utformats av den lärda värden...koncentrerades på föreställningen om en fientlig sekt, inspirerad av djävulen...Den andra hade sina rötter i den folkliga kulturen och byggde på föreställningen ommärkliga egenskaper hos bestämda individer, män som kvinnor, som under extas insteg i dödsriket, ofta i formav djur...för att skänka välstånd åt samhället.” Sammansmältningen av de två elementen skedde strax efter 1350 i den västra Alpregionen. Spridningen skedde sedan genom rättegångar över hela Europa under de följande seklerna, varvid mytens element upprepades, ”i grund och botten li- " Margaret Alice Murray, The Witch-Cult in Western Europe (London 1921); mycket av Murrays teori föregreps av Julcs Michelet i La Sorciére (Paris 1862) och av den spanske humanisten Pedro de Valencia (1555-1620), se G Henningsen, The Witches' Advocate (Reno 1980). För andra föregångare till Murray se Cohn, ss 103 ff.
16 ka stereotypa, även om de ofta beledsagades med detaljer hämtade från lokala traditioner.” Ännu längre på denna väg går Henningsen, som försöker förklara sabbatsmyten som en diabolisering av traditioner av liknande slag somden sicilianska fékulten, vars medlemmar i ett dröm- eller transtillstånd regelbundet samlades till orgiastiska sammankomster med féerna. Henningsen visar, hur häxornas svarta sabbat element för element är en negativ version av féernas och deras jordiska anhängares vita sabbat, och han påvisar paralleller till fékulten i stora delar av medelhavsområdet, där man signifikant nog inte känner till några häxföreställningar. Bidragen i den tredje delen behandlar de stora häxprocessernas karaktär och kronologi i hela norra och delar av östra Europa. De regionala jämförelserna blir här naturligen en viktigt tema. Det är sedan länge känt, att takten och intensiteten i de förföljelser, som svepte över Europa från och med 1400-talet, varierade starkt mellan olika länder och regioner. Forskningen har förklarat dessa skillnader på många olika sätt. I sitt första stora verk. La Mediterranéc, kontrasterade Fernand Braudel ett urbant lågland mot vildmarken uppe i bergen; och han gjorde det huvudsakligen i kulturella termer: ”Bergen är som regel en värld för sig bortom civilisationerna, som har skapats i städerna och på låglandet... Under 1500-talet var högländerna överallt nästan opåverkade av den religion som dominerade nere vid havsnivån; livet i bergen låg ständigt efter det på slätten... En särskild religiös geografi tycks därför gälla för världen där uppe, som ständigt måste erövras och erövras på nytt.”'^ Detta förklarar enligt Braudels uppfattning varför magiska sedvänjor och vidskepelser var vanliga inslag i det dagliga livet i bergstrakterna. Utbrotten av ’diabolism’ blev starkare i högländerna, ”vilkas primitiva isolering höll dem kvar i efterblivenhet.” Med en uttrycklig hänvisning till Braudel tog Hugh Trevor-Roper 1967 upp detta tema i sin redan berörda essä The European Witch-Craze of the I6th and 17th Centuries. ”Bergen är alltså hemvisten inte bara för vidskepelse och trolldomutan också för primitiva religionsformer och för motståndet mot nya ortodoxier. Äter och åter måste de vinnas tillbaka till den rätta läran ... Den gamla lantliga vidskepelsen, somhade framstått somharmlös i den kända världens små avkrokar, antog en farligare karaktär när den upptäcktes, ofta i egenartad, överdriven form, bland de nätt och jämt omvända ’kättarna’ uppe i högländerna. Genom denna sociala klyfta och detta motstånd mot anpassning blev trolldomen kätteri.'^ Det geografiska avståndet är samtidigt socialt och gör eliten antagonistisk mot de kulturella avvikelser, som man därhemma visserligen hade rynkat på näsan åt men i stort sett tolererat. Fernand Braudel, The Mediterranean and the Mediterranean World in the Age of Philip II, I-II (New York: Harper 1976), vol I, ss 34-38. H Trevor-Roper, s 107.
17 De flesta teorier om relationen mellan centrumoch periferi beskriver denna i övergripande termer som ett samspel mellan ekonomier, nationer, regioner, klasser eller som här mellan kulturer och subkulturer. Johan Galtung har föreslagit en annan, mer individualistisk analysnivå: relationen kan beskrivas som ett nätverk av samspelande individer med nyckelegenskaper somålder, kön, bostad. Inkomst, utbildning och yrke. Extremerna i en matris med dessa variabler ställer han samman på följande sätt: ”På den ene ytterlighet har vi en gammel kvinne sombor i en svaert perifer del av landet, på landsbygda, med lav inntekt, meget lav uddannelse, somarbeider som en slags hjelp, betalt eller ubetalt, på en gård; på den annen side har vi en middeladrende mann (i sin ’beste alder’) i en by i sentrumav landet med höy inntekt og höy utdannelse, somfor eksempel er sjef for en bank eller en annen tertiarrsektonnstitusjon.” Med bara några enkla retucheringar kunde denna beskrivning användas på relationen mellan häxa och inkvisitor i Braudels och Trevor-Ropers europeiska 1500-tal. Det är nog klart, att en analysram av detta slag gör oss avsevärt känsligare för rikedomen och komplexiteten i dessa kulturella nätverk, särskilt om man lägger till en historiskt dynamisk dimension. Men genom att reducera analysen till den individuella nivån kan man å andra sidan tappa ur sikte de märkliga regelbundenheter som framträder vid ett mer övergripande arbetssätt. En strukturalist skulle till exempel omedelbart intressera sig för de asymmetriska motsatsparen i Galtungs beskrivning av den gamla käringen och bankdirektören. Det kan finnas skäl att ha båda perspektiven för ögonen, när vi diskuterar de europeiska häxförföljelserna. De ger uttryck både för interpersonella skeenden med aktioner på den lokala nivån och för större förändringar i relationen mellan centrum och periferi under en historisk process som omfattar världsekonomier, nationalstater och förkapitalistiska klassrelationer. Det är mot en sådan bakgrund de regionala och lokala skillnaderna i häxtro och förföljelseiver måste ses. De geografiskt identifierade kulturella skillnader, som Braudel och TrevorRoper fäste sig vid, kan uppenbarligen kompletteras med ett par andra. De religiösa skiljelinjerna mellan ett grekisk-ortodoxt, ett romersk-katolskt, ett kalvinistiskt och ett lutherskt Europa måste tillmätas stor uppmärksamhet vid ett brott, som 1 så hög grad definierades i religiösa och teologiska termer. Inomden europeiska straffrätten går en viktig skiljelinje mellan ett väsentligen inkvlsitoriskt förfarande påverkat av romersk och kanonisk rätt och med hemvist i de södra och centrala delarna, och rättssystem som det engelska och de nordiska med starka ackusatoriska inslag. I sin översikt över det skandinaviskahäxväsendet sett ur anglosachsisk synvinkel betonar William Monter just de drag av enhetlighet, som är förknippade med den lutherska kyrkan och de relativt opåverkade germanska rättssystemen i alla de nordiska länderna. Samtidigt måste man medge, att få områden var så öppna somdemonologin för synkretistiskt utbyte av teologisk och juridisk doktrin. Johan Galtung, ”Sosial posision og social atferd. Sentrum-Pcnfen, bcgreber og teorier” i Periferi og Sentrum i Historien (Studier i historisk metode 1, Oslo 1975), s 13. 2
18 I själva verket är det uppenbart, att de europeiska häxförföljelserna har så många gemensamma drag att man måste betrakta dem som ett enhetligt fenomen. Deras grundvalar i den teologiska och juridiska doktrinen var överallt desamma. De drabbade mestadels kvinnor. De inföll under perioden 1450-1750 och deras inledning, kulmination och tillbakagång sammanfaller således med ett historiskt skede som präglas av den nationella furstestatens framväxt och konsolidering, av reformation och motreformation samt av det naturvetenskapliga paradigmskiftet och det cartesianska tvivlets genombrott hos den bildade eliten. Detaljerna i denna enhetliga bild av ett europeiskt fenomen bör givetvis studeras i ett övernationellt perspektiv: hela regionen måste utgöra basen för analys och slutsatser. Den traditionella bilden av häxväsendet har somvi sett byggt på iakttagelser från ett kärnområde omfattande Frankrike, Tyskland, Norditahen med Alpregionen samt de brittiska öarna. Forskningen bör nu inriktas på en syntes sominnefattar Europas geografiska periferi: Medelhavsregionen, Balkan, Donaubäckenet, Östeuropa med Polen, Ryssland och Balticum samt de nordiska staterna. Ur detta vidgade studium kan vi klarare bedöma vad som verkligen är gemensamt för de europeiska processerna. Samtidigt ökar förstås mångfalden och komplikationen. Skall de skillnader, som framgår ur de nya regionala studierna förklaras som variationer på ett gemensamt tema; och är de kvarstående eller nya likheterna resultat av oberoende men konvergenta utvecklingsförlopp? För närvarande råder i forskningen viss enighet i synen på de europeiska häxförföljelserna som resultatet av en dynamisk situation, vari ett centrum gradvis tvingar sina värderingar på en periferi. Den konflikt på bynivån, somdär utlöste anklagelser ommagisk skadegörelse, maleficium, komatt omtolkas och ’diaboliseras’ av inkvisitorerna, de protestantiska prästerna och den byråkratiska elit, sombörjat växa frami de nationella furstestaterna. Det är säkert uttryck för sådana grundläggande föreställningar när somliga bland våra författare identifierar prästerna och domarna som repressionens huvudaktörer. Det blir därvid en poäng vilken utbildning dessa har fått vid något utländskt eller inhemskt universitet, eller vilka intryck de eljest har tagit av tidens stora demonologier som Malleus eller Carpzovs Practica. Det är emellertid i dessa fall knappast längre fråga om en kulturspridning i vanlig bemärkelse, inte ett fritt flöde av idéer i enlighet med någon neoklassisk marknadsmodell, utan ett våldsamt och plågsamt förlopp. Diffusionen som teoretiskt nyckelbegrepp har i de senaste årens diskussion fått ge vika för termer somackulturation och hegemoni. Den asymmetriska relationen mellan ett kulturellt spridningscentrum och dess mer eller mindre efterblivna periferi kompletteras därvid med en social dimension: en elit med ett internationellt kommunikationsnät och kontroll över kyrkor, domstolar och skolväsende, gör bruk av denna kontroll för att förmå bönderna att ändra sitt beteende, lägga bort sina vidskepliga eller eljest anstötliga vanor och lära sig förnuft och ordning. Starkast betonas denna maktens stränga uppfostrarroll
19 i Robert Muchembleds bidrag. Han talar om en mer omfattande historisk process, där häxförföljelserna, ”trots sina uppseendeväckande aspekter, helt enkelt (blir) en episod bland andra i Lagens och Ordningens erövring av den västerländska landsbygden.” Denna diskurs, som får oss att tänka på Foucault, förknippar direkt en kulturell homogenisering med en alltmer omfattande maktutövning. Föreställningen om kulturell påverkan från centrum ut mot periferin och från den sociala toppen ner i folkdjupet återspeglas på flera håll i språkbruket: de idéer som gjorde processerna möjliga (liksom de som senare ledde till deras upphörande) måste ”tränga ut” till böndérna innan historien kunde ha sin gång. Olika forskare har gett olika betoning åt de rumsliga och sociala aspekterna av denna penetration. De bevis som anförs för den allmänna tolkningen är därför mångfaldiga och skiftande. En rumslig spridning på tämligen låg regional nivå som den i mellersta och norra Sverige på 1670-talet visar enligt Bengt Ankarloo sådana tydliga regelbundenheter att den utan svårigheter kan kartläggas i en mycket reell mening. En jämförelse med innovations- eller epidemiförlopp ligger 1 dessa fall mte långt borta. Visuahseringen av en spridning i rummet gör också förföljelsernas lokala och regionala kronologi intressant: ju längre ut mot periferin desto senare börjar (och upphör) processerna. För Ungerns vidkommande gör Gdhor Klaniczay några reflexioner på grundval av sådana iakttagelser. Landets sena deltagande i massförföljelserna berodde på att innovationen komsenare här; och han avser därmed inte bara den direkta spridningen av moderna demonologiska idéer utan samhällsutvecklingen, ’moderniseringen’, i allmänhet. Man kan kanske teckna konturerna av en allmän historisk geografi, där Ungern tillsammans med andra ’perifera’ europeiska länder släpade efter dem i ’kärnan’ med åtminstone ett sekel vad gäller den ekonomiska, sociala och ideologiska utvecklingen. Detta kan kanske också förklara den gåtfulla ökningen av processerna i Portugal under 1700-talet, somFrancisco Bethencourt diskuterar. Häxförföljelsernas kronologi blir en indikation bland andra på regionala olikheter i Europas historiska och kulturella utveckling. Till belysning av detta problem kan man, omän med vissa svårigheter, ur materialet hos våra författare sammanställa ett ungefärligt tidsschema för processernas kulmination och avveckling i delar av Europas norra och östliga periferi. I Danmark, kan Jens Chr. V. Johansen visa, är intensiteten som störst kring 1620 och följs därefter av en tämligen lång avvecklingfas med få processer, som nästan helt upphör mot seklets slut. I Norge, där de rättsliga förutsättningarna var snarlika, noterar Fians EyvindNaess en tydligomän något senare ökning av förföljelserna efter 1617, då en ny, mer repressiv lag trädde i kraft. Någon drastisk nedgång under de följande årtiondena som i Danmark är det inte tal om. Tvärtom ser vi i Norge en sista höjning av processintensiteten på 1660-talet. I Sverige och Finland hgger frekvensen under större delen av seklet på en låg endemisk nivå och kulminerar där explosivt med de stora förföljelserna på 1670-
20 talet. I själva verket torde man för hela det nordskandinaviska området inklusive Norge och Island kunna urskilja en kulminationsfas omfattande perioden 1660-80. Detta är, som Klaniczay påpekar, ungefär samtidigt med de sista stora processerna på tyskt område i Salzburg och Mecklenburg. Jämfört med Västeuropa är det däremot sent: i Nederländerna, Frankrike och England hade förföljelserna (bortsett från enstaka senare utbrott av skandalkaraktär) börjat upphöra strax efter 1610. Denna tidiga avkriminalisering, somförst nyligen på allvar har börjat uppmärksammas i forskningen,*^ är huvudsakligen grundad på rent juridiska överväganden och har inte mycket att göra med senare decenniers ’upplysning’. Handläggningen av trolldomsmålen inom den italienska och portugisiska inkvisitionen så som de här analyseras av Tedeschi och Bethencourt, uppvisar också tidigt samma juridiska försiktighet. När vi vänder oss mot den östra periferin framstår den baltiska kronologin som svårbedömd. I Estland kan vi visserligen urskilja en för periferin karakteristisk sen processvåg på 1690-talet, men enligt Maia Madar ligger förföljelsernas tyngdpunkt snarast under seklets förra del. Ungern, som tillsammans med Polen var själva utgångspunkten för Gabor Klaniczays resonemang, är däremot ett otvetydigt exempel på den perifera fördröjning, som en diffusionsteori predicerar. Framför allt Danmark framstår i detta sammanhang som en anomali. Några spår i det danska materialet från seklets förra hälft av en juridisk doktrin liknande inkvisitionens eller parisparlamentets kan man som Johansen påpekar inte finna. Den danska kronologin, som ju synes ansluta sig till den västeuropeiska, måste alltså förklaras på annat sätt. Den spridningsteori vi hittills diskuterat förutsätter i själva verket två successiva idéströmningar: först genombrottet för den demonologi, som gjorde processerna möjlig och som förefaller väl dokumenterad över hela det nordiska området; därefter framväxten av en rationalistisk och skeptisk motideologi, som ledde till förföljelsernas upphörande. Inte heller här framstår utvecklingen i Danmark somtydligt avvikande. Naess pekar på den modererande roll som de professionella juristerna på den regionala mellannivån började spela i Norge efter mitten av 1600-talet. I Sverige ger flera av de aristokrater, som utgick från den modernt bildade kretsen kring drottning Christina, tidigt uttryck för allvarliga betänkligheter inför 1670-talets processvåg. Var dessa motströmmar i Norge och Sverige inte så starka som de i Danmark vid samma tid? Det förefaller inte utan vidare klart. Måhända är hela diffusionsteorin i sin grundläggande idealism otillräcklig. Det synes nödvändigt, för att uttrycka det milt, att närmare ange de strukturella förutsättningarna för de demonologiska respektive rationalistiska idéernas genombrott och verkning¬ ar. Den nordskandinaviska och baltiska häxtron uppvisar vissa intressanta, av Alfred Soman, ”La Decriminalisation de la Sorcellerie en France”, Histoire, economic et societé 1985:2, ss 179-23; Henningsen, The witches’ Advocate, ss 357 ff.
21 allt att döma ursprungliga särdrag, som för tanken till Ginzburgs och Klaniczays iakttagelser omett förkristet, schamanistiskt substrat på helt andra håll i Europa. Kirsten Hastrup pekar på att det på Island ”alltid fanns schamanistiska element i folktron”, framför allt manifesterade som hamrammr, byte av skepnad, samt litiscta, ett meditativt-extatiskt tillbakaträdande från den sociala sfären. Island företer också stora likheter med Finland och Baltikum i det avseendet, att en övervägande del av de magiska operatörerna är män. Antcro Heikkinen och Tinio Kervinen framhåller, att i den finska folktraditionen har det övernaturliga oftare förknippats med män än med kvinnor. Först under intryck av den europeiska häxdoktrinen bryts denna föreställning ner: ”folk har så småningomlärt sig acceptera...att häxan var en kvinna.... I Karelen ersatte dock aldrig häxan de manliga trollkarlarna.” I Maia Madars statistik från Estland är männen i klar majoritet bland de för trolldom misstänkta, och Juhan Kahk skildrar de svenska myndigheternas fåfänga försök att i samma region utrota det man uppfattade som avgudadyrkan. Det var inte ovanligt, att estniska bönder ”fällde öppet kritiska anmärkningar omden kristna tron och det lokala prästerskåpet.... Hot och påtryckningar räckte inte för att slå sönder andan i den traditionella estniska religionen.” En repressiv missionering inklusive häxprocesser som ett led i den expansiva statens maktutövning är en tolkning som anknyter till beskrivningen av den kulturella perifierin i bergen, detta ”vertikala norr”, som Braudel och efter honomTrevor-Roper talar om. I nyare historieskrivning har Jean Delumeau och Peter Burke förlagt det slutliga kristnandet av Europas landsbygd till häxförföljelsernas århundraden.'^ Demonologin blir avigsidan av ett missionsbudskap, eller som Stuart Clark uttrycker det i sitt bidrag: ”häxväsendets historia utspelar sig i den reformatoriska processens hjärtpunkt.” Det blir därför till sist viktigt att ta närmare ställning till den komplicerade frågan om vad det egentligen är, som sprider sig enligt det geografiska mönster vi med kronologins hjälp har försökt teckna. Är det verkligen exakt samma fenomen vi bevittnar i Flandern och Danmark på 1610-talet, i Sverige och Finland omkring 1670 och i Ungemoch Portugal vtterligare ett halvsekel senare? Den europeiska häxtron hade )u som vi såg två huvudkomponenter: en folklig tro på ondsint, magisk skadegörelse (maleficinrn) och en lärd elituppfattning om en diabolisk sammansvärjning mot hela kristenheten. Det är när den senare tolkningen appliceras på folktrons element, som processerna tar fart på allvar. Fn grundläggande förutsättning för förföljelsernas spridning (och senare upphörande) är således att vissa av elitens föreställningar ’tränger ut’ till folkets breda lager. Det är här fråga ompåverkan eller interaktion i ett klassamhälle med stora sociala och kulturella nivåskillnader. Denna ackulturationsprocess får ytterligare en dimension, när eliten är helt eller delvis av annat etniskt ursprung än folkets massa som i Finland och Ungern eller de delar av Balticum, som erövrades Jfr Monter, nedan kap. 18.
22 av Sverige. Juhan Kahk konstaterar rättframt, att de estniska häxprocesserna var ett uttryck för den svenska imperialismen. Robert Rowland har utförligt och med stor sofistikation behandlat viktiga sidor av detta problem. Också han har slagits av likformigheten i de bekännelser som misstänkta häxor avlade inför domstolarna runtom i Europa. Men i stället för att söka förklaringen till dessa likheter i yttre faktorer somidéspridning eller det ohämmade bruket av tortyr, går han in i själva berättelsen och utsätter den för en rigorös strukturalistisk analys. Vi skall låta honom ostörd genomföra denna och här bara peka på ett intressant resultat. Den europeiska häxgestalten har uppstått ur sammansmältningen av två distinkta men metaforiskt relaterade troselement, som i andra kulturer, till exempel i Afrika, hålls strikt isär: den onda och välkända vardagshäxan mitt i byn och den hemlighetsfulla nattflygande varelse, som förknippas med en mardrömsaktig antivärld. Den insikten har som vi redan sett andra forskare varit på spåren, när man har pekat på hur den gamla magiska skadegörelsen gradvis omtolkades inom ramen för en kristen kosmologi: förgörningen-m^/e/faMm blev diaboliserad. 1500-talets Europa var ingen afrikansk by. Det förlopp varigenomdenna omvandling och omtolkning av maleficiumåstadkoms, utvecklade sig i kontinental skala och på flera sociokulturella nivåer. Ett så stort samhällssystem som det europeiska hölls samman genom många olika krafter och processer, som emellertid alla var uttryck för integration: de sociala nivåerna och de geografiska regionerna bringades i kontakt med varandra. Det var just genom en sådan integrationsprocess, som ”sabbaten sammanfördes med skadegörelsen i den modell som lades till grund för bekännelserna...”. Att beskriva hur detta i detalj gick till är en av forskningens närmaste uppgifter, som flera av våra bidragsgivare redan har tagit itu med. De protestantiska prästerna i Stuart Clarks bidrag utvecklade sina demonologiska teorier i direkt anslutning till den vardagliga pastorala uppgiften att förklara både lycka och motgång som verk av Guds försyn. Deras traktater är sannskyldiga ”litanior med frågor som ger autentiska uttryck för folks oförmåga att fatta själasörjarens avsikter: hur kan de som utövar magin vara onda när de verkligen hjälper sina kunder?” Klarare kan den dagligen fortlöpande integrationen på lokal nivå knappast uttryckas. Social integration var en viktig förutsättning för den statsbildningsprocess som pågick i tidens Europa. Sedd ur ett rättsligt och kulturellt perspektiv tog den sig huvudsakligen två former: standardisering och participation.'^ Framväxten av en nationallitteratur och spridningen av läskunnighet i nationell skala hade givetvis klart integrativa konsekvenser. Överallt sökte furstarna införa ett mera enhetligt rättsligt och fiskalt systemmed tekniker lånade både från Corpus Stein Rokkan, ”Dimensions of State Formation and Nation-Ruilding: A Possible Paradigm for Research on V'ariations within Europe” i Charles Tilly (ed). The Foryuatiori of National States in Western Europe (Princeton 1975), ss 562-600.
23 Juris och den nya handelskapitalismens bokhållerier. Den starka statens ingrepp uppifrån genom legislativa och byråkratiska åtgärder mildrades avsevärt genom att lokalt utsedda grupper och individer tilläts medverka i maktutövningen som fogdar, taxerings- och nämndemän. Dessa blev viktiga förmedlare mellan centrumoch periferi: de tillägnade sig värderingar och element av en självförståelse som formats högre upp. Samtidigt kunde de genom sin ställning påverka och omvandla signalerna från centrum. De lokala eliternas roll betonas också starkt i flera av våra bidrag, men deras verksamhet bedrevs naturligtvis med växlande framgång. Muchembled gör den intressanta distinktionen mellan ’öppna’ och ’slutna’ lokalsamfund. I de ’slutna’ byar, där man fortsatte att ta avstånd från furstarnas och herrarnas domstolar, föredrog man att göra upp med sina fiender genomdirekt våld och lynchjustis. Men i de ’öppna’ trakter, där ackulturationsprocessen var framgångsrik komman att utnyttja fogdar, domstolar och de övriga maktens organ för sina egna syften, för att lösa lokala konflikter. Skenbart paradoxalt blir alltså det förhållandet att häxan ställs inför rätta ett uttryck för integration och modernisering.
T T A .J, -U; J. 4^’
Del 1 Juristerna och teologerna
•• - • .* f ? 1 4 -■L.. .43 •Jk
De onda änglarnas fall. I den medeltida traditionen kom efterhand folktrons naturväsen i mark och skog, i berg och vattendrag att diaboliscras genom att de sattes i förbindelse med de onda änglarnas nedstörtande frän himmelen. — Illumination i fransk bönbok från slutet av 1400-talet, som skall ha tillhört kejsar Karl V. Bibliotheca Nacional i Madrid.
Kättare tillber djävulen. De kätterksa valdensarna också kallade dc fattiga frän Lvon — tillber d)ävulen i bockgestalt genom att kyssa honom under svansen. Detta blev liksom ridandet genom luften fasta häxsabbaten. — Miniatyrmälning fran en propagandaskrift mot valdensarna av den transke prästen Johannes Tinetor (död 1469). Bibliothinfue Nationale i Paris. motiv 1
2. De katolska demonologerna JmIio Caro Baroja Vid en tidpunkt, när så många verk av stor lärdom och urskillning har skrivits om magins historia i allmänhet och häxväsendets i synnerhet, kan det måhända synas alltför våghalsigt att försöka tillägga någonting. Författaren skulle dock som en sorts ursäkt vilja påpeka, att han bara önskar kasta ljus över ett specifikt område, nämligen hur häxgestalten, som var känd redan under den hedniska antiken, antog olika egenskaper under de följande perioderna efter kristendomens seger. Som vi skall se, komhäxfiguren slutligen att bli basen för den omfattande teologiska och juridiska lärobyggnad, som restes över mycket gamla och enkla fakta; och denna byggnad var ett verk av intellektuella, även omderas kultur var av ett särskilt slag. Temat är somsagt begränsat; men det är av särskilt stort teoretiskt intresse och kan ha betydelse för en revidering av de grundläggande begreppen inom modern antropologi: funktionalismen å ena sidan, strukturalismen å den andra, samt slutligen histoncismen. I Den historiska figur som denna volym huvudsakligen handlar om bär olika namn i de europeiska länder som har romanska språk och en katolsk tradition: i Frankrike sorciere, i Italien strega, i Spanien bruja. Det franska ordet kan härledas från en särskild innebörd av latinets sors, liksom de nu försvunna spanska orden sortera och sortiario-,' den italienska formen striga, som i likhet med strix används antingen om en fågel (uggla) eller om en häxa.' Den spanska termen är helt klart av annat ursprung; men den långa artikeln av Juan Corominas omdess ursprung är mte övertygande,' och Garcia de Diego säger bara att dess ursprung är oklart.^ Samme författare menar att brujo (skal, skinn) och bornjo (packe, knippa) kommer från det latinska volucnlum (packe, omslag).^ Detta kan leda oss till att förmoda att bruja kommer av ett obelagt volueula med betydelsen ' Det h.iskisk.T iirdet sorguin iniieli.åller s.imm.t st.tm. Spanska sortilcgio octi sortilcgo svnes vara lärda former eller latinismer. ’ Strigac i Petronius, Siit. 63, 4: "en riktig liäxsai;a”. ' Dicaonario critico etimologico dc Li Icngua c^iitclLiua 1 (Madrid 1934), ss 330a-532a med en m,ån^tald exempel. ■' Dicaonario etimologico espunol e htspanico (Madrid 1954), s 127b. ^ Ibid, s 127b och s 1035 (nr 7262).
30 ’den somflyger’: formerna volucra och volucres användes omsirener, häxor och flygande väsen i allmänhet.^ Det spanska ordet, både i dess maskulina och feminina form, finns emellanåt och redan från äldsta tid med ett o i stället för ett broxa förekommer i aragonesiska och katalanska texter och i ett latinskt arbete av Martin av Arles om häxorna i Navarra/ Men formen bruxa blir så småningom allmän och kan dokumenteras överallt i litterära och teologiska källor från 1400- och 1500-talen; också i uppslagsverk och lexikon ges dess motsvarighet på andra språk och förslag till etymologier, vilka emellertid inte har vunnit anslutning. Den bäst kända referensen i tidiga litterära texter är i prosadramat La Cclcstina (omkr 1500), där den gamla gumman talar tdl Pärmeno om hans moders framstående egenskaper och berättar hur ”de anklagade henne för att vara en häxa” eftersom hon ertappades en natt vid en korsväg, där hon med ljus i handen grävde upp en handfull jord.* Andra texter från samma eller något senare tid använder termer som betraktas som synonymer. Så säger till exempel Frav Juan de los Angeles att ”Jeremia jämför världen och köttet med larniac, vilket enligt mångas uppfattning är det vi kallar brujas eller hechiceras (trollkvinnor), latinc striges vel sagas, som omnatten söker upp dibarn för att suga blodet ur kroppen på dem och döda dem med sina fördömliga konster.”*^ Denne författare som skrivet i slutet av 1500-talet (boken komut i Madrid 1607) inför inte bara klassiska termer som jämförelse utan hänvisar också till bibliska texter, vilkas relevans här är tveksam. Ordet bruja fortsatte att skrivas med ett .v framtill slutet av 1700-talet. Det är signifikant, att det tidigare också betecknade en sorts uggla, en nattfågel." Fiäxgestalten är välkänd för de klassiska författarna från den spanska guldåldern; men både Cervantes, Lope de Vega och Francisco de Quevedo nämner henne med en viss ironi eller skepsis rörande hennes makt. Andra mindre kända författare betonar också draget av falskhet och oäkthet. Till exempel i La Mosquea av den komisk-episke poeten José de Villaviciosa (1589-1658) tilltalas en skräckinjagande figur med följande ord:'" ^ Ovidius, Fast. 6, 131: ”sunt avidae volucres”. Hans beskrivning av striga är mycket klar. ^ Dicaonario critico...\, ss 530a, 531a. ** ed. Julio Cejador, 1 (Madrid 1913), akt 7, s 243. Obras misticas del M R P Fr. Juan de los Angeles, del 2, Nueva biblioteca de autores espanoles, 24 (Madrid 1917), s 56a. jeremia 4:3 talar omlamiae (i Vulgata): dessa blir ibland förväxlade med häxor, men var enligt flera författare fabeldjur av särskilt slag. Dio Chrvsostomos i Or. 55, 10 (ed. H Lamar Crosby, 4 (London - Cambridge, Mass. 1962), ss 388f), säger att barnpigor brukade skrämma barnen med berättelser om lamiae. " Diccionarto de la lengiia castellana. känd som 'de autoridades'. 1 (Madrid 1726), s 692a, ger detta ord en obsolet innebörd. De moderna lexikon som ger mest upplvsnmgar är, förutom Corominas: Diccionario bistorico de la lengua esparwla 11 (Madrid 1936), ss 373b-376b; Samuel Gili, Tesoro lexicograjico 1492-1726. fasc 11, litt B (Madrid s d ), ss 278c-379a. Canto 5: Poetas épicos 1 i Biblioteca de autores espanoles, 16, s 593a: en anspelning pa häxornas pastadda vana att smör)a m sig och suga blod.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=