106 ment sombevarats i Trinity college, Dublin, för åren 1580—82, lyder bara tre på bålstraffet.^ I de häxprocesser somCarlo Ginzburg studerat i Friuli har han inte påträffat någon enda avrättning.^ I själva Rom har namnen på nittiosju säkerställda offer för inkvisitionen hittats i dokumenten för perioden 1542—1761.“* Även om detta inte är någon tilltalande bild, är det ändå inte den tygellösa våldsregim som vi har letts till att tro på. Inkvisitionsprocessens slutakt, auto da fe, den offentliga ceremoni där dömda och botfärdiga kättare gjorde avbön^ och återupptogs i kyrkan, och där de hårdnackade och återfallssyndarna gick till sitt öde, ägde rum i en atmosfär som framkallat visioner av den yttersta domen hos mer än en betraktare.^ Dessa ”trosakter” hölls i närvaron av stora folkmassor inför höga kyrkliga och världsliga dignitärer sittande på särskilda plattformar. I Romutspelades dessa makabra scener vanligen på Campo dei Fiori eller på bron framför Castel Sant’Angelo. De dömda åtföljdes av officiella tröstare som hörde till välgörande sällskap och som utsetts för ändamålet.^ Innan de brändes blev adelsmän halshuggna och ’ TCD, MS. 1225, tol 344; MS. 1226, fol 297,377. / Benandanti, passim. ■* Jag syftar här på protokollen från Venerabile Arciconfraternita di San Giovanni Decollato, vars funktion var att följa de dödsdömda till bålet: Domenico Orano, Liberi pensatori bruciati in Rorna dal XVI al XVIII secolo (Rom 1904; nytryck Livorno 1971). Till dessa skall enligt Orano läggas ytterligare femton namn från Archivio del Govematore (s XIV) och ytterligare trettio från brödraskapets protokoll, men vilkas avrättningssedlar inte kunnat återfinnas i liggarna hos Provveditore (ss 118-19). Antalet avrättningar utdömda av curian för kätteri ändras inte nämnvärt av Luigi Firpio, ”Esecuzioni capitali in Roma (1567—1671)” i Eresia i Riforma nell’ Italia del Cinquecento. MiscellaI (Florens och Chicago 1974), ss 307—42. ^ Alla författare skiljer mellan tre former av avsvärjanden: de levi, de vehementi och deformali. Den första skedde privat inför biskopen eller inkvisitorn, de två senare offentligt på domkyrkotrappan eller vid en auto. En familjeförsörjare, ”habens filias nubiles”, borde inte utan allvarlig prövning utsättas för en sådan stigmatisering: C Carena, Tractatus de Officio Sanctissimae Inquisitionis, s 317. Den andra kategorin var oändligt mycket mera allvarlig eftersom ”...qui de vehementi abiurat, si relabatur in haeresim, relapsorum poena punitur, et curiae seculari traditur...” Jfr F Pena, kommentaren till Eymerich, Directorium Inquisitorum, s 488. ”...hcet enim cum ita res haec celebratur in Hispania, videre, horrendum, ac tremendumspectaculum, &quasi imaginemfuturi iudicii, quo nihil ess potest ad terroremincutiendumin hac causa aptius et accomodatus...”: F Penas redogörelse i Eymerich, Directorium, s 512. Se också Bodi. MS. Mendham 36, fol 235—36, en odaterad beskrivning av en auto i Madrid, somgenomfördes inför en skränande och uppjagad folkhop (”bränn dem levande”), trumvirvlar, musköteld, vapenskrammel och skallet från de hundar, som kastades på elden med en kvinna dömd för tidelag. För en italiensk beskrivning, där podiet avsett för medlemmarna av kurian gav vika under prelaternas tyngd, varvid de fallande ropade ”Se Guds straffdom”, se Avvisa di Roma citerad av P Paschini, ”Episodi dell’ Inquisizione a Roma nei suoi primi decenni”, Studi Romani 5 (1957), s 292 f. Talrika beskrivningar av dessa händelser, både tryckta och otryckta, har bevarats. Se E van der Vekene, Bibliotheca Bibliographica Historiae Sanctae Inquisitionis 1, ss 151-253. ^ De bevarade protokollen från Venerabile Arciconfraternita di San Giovanni Decollato har publicerats av Domenico Orano, Liberi pensatori bruciati in Roma dal XVI al XVIII secolo. Om brödraskapet se V Paglia, La morte confortata. Riti della paura e mentalita religiösa a Roma nell'eta modema (Rom 1982). Jfr Adriano Prosperi, ”11 sangue a 1’anima. Ricerche sulle compagnie di gustizia in Italia”, Quaderni storici 17 (1982), ss 959-99. nea
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=