162 var för sig till en berättande sekvens med teologisk innebörd. Tortyrens funktion var att få framinformation, somden misstänkta inte hade kunnat sitta inne med om hon var oskyldig. Ett enkelt medgivnade gjort i förtvivlan och kanske byggt på lokala folkliga föreställningar, kunde sätta igång en skoningslös process, vari de felande länkarna i den syndiga kedjan av händelser togs framen efter en genomupprepade förhör, påtryckningar och tortyr. Ju mer förvirrad den misstänkta blev, desto större trycket för att dra fram sådan information, som enligt förhörsledarnas elitföreställningar var nödvändiga för att ge mening åt det som redan hade framkommit. Att i det sammanhanget ställa frågan om den frampressade informationen var sann eller falsk är nästan meningslöst. Eftersom de folkliga föreställningarna om ondskan och olyckan var kollektiva, var det med hjälp av kollektiva framställningar av den övernaturliga förmågan att skada, dess innebörd och ursprung (eller mer allmänt folktron omdet övernaturliga och dess förhållande till vardagslivet), somden misstänkta vid förhöret eller tortyren kunde göra reda för sina egna handlingar och föreställningar. Omvi medger, att det var vid förhören som elitens och folkets kulturella nivåer kom i förbindelse med varandra och att elitens abstrakta framställning av det onda (sabbat och djävulsdyrkan) togs till för att förklara vardagens olyckor eller den slumpartade effekten av onda besvärjelser; och om vi vidare medger, att de repressiva förhören och i synnerhet bruket av tortyr tvingade de misstänkta att förklara sina handlingar eller illdåd i termer som kunde godtas avförhörsledarna, då ser vi varför resultatet av ett framgångsrikt förhör var en bekännelse om att vara natthäxa. För precis som häxan i den modell som ligger till grund för bekännelserna förmedlar kontakten mellan sabbaten och det verkliga samhället där illdåd begås, på samma sätt kan inomramen för de institutionaliserade häxförföljelserna bara en bekännelse om att vara natthäxa etablera den nödvändiga förbindelsen mellan förhörsledarens och häxans kulturella nivåer, mellan anklagelser omförgörning framlagda av grannarna i byn och den demonologiska innebörd, som häxdomarna tillmätte sådana anklagelser. Liksomnär det gäller de båda andra skillnaderna mellan afrikansk och europeisk häxtro, fast mindre direkt, kan de europeiska häxorna bekännelser att de var natthäxor tillskrivas det faktum, att Europa i tidig ny tid var ett sammansatt samhälle med olika nivåer av integration och kultur. Slutligen, förhörens mekanismer kan förklara den egendomliga effektiviteten i den kulturella och religiösa kolonisering av Europas landsbygd som under 1500- och 1600-talen genomfördes både av de världsliga och kyrkliga myndigheterna,'’ och den påfallande standardisering av trosföreställningarna som den tycks ha frambringat. Resultatet av tusentals förhör blev, att folkets stora massa övertog sabbaten och den nattflygande häxan som symboliska uttryck för ondskan. Men samtidigt och som ett resultat av förhörens hårdhet har missDenna kolonisation och dess effektivitet är temat för Muchembled, Culture populaire, del 2. Fast den knappast är helt tillfredsställande som förklaring, tar denna studie fram ett problem.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=