86 Med sin bulla Licet ah initio från juli 1542 skapade påven ingen alldeles ny institution »ex nihilo«, för inkvisitorer hade ju fungerat under medeltiden.^ Liksomandra monarker på 1500-talet omskapade han redan befintliga regeringsorgan som ett led i en centralisering av makten till Rom.^ Trons försvar lades i händerna på en kardinalskommission, vars uppdrag det blev att utnämna lokala inkvisitorer (vanligen medlemmar av dominikaner- och franciskanerordnarna), och att samordna och övervaka deras arbete. Ansvaret för att utrota kätteriet, som tidigare hade legat både hos biskoparna och inkvisitorerna, blev nu i huvudsak en plikt för inkvisitionsdomstolarna.^ De problem som dittills hängt samman med den dubbla ansvarigheten minskade nu avsevärt, även omde inte helt försvann. Inkvisitionstribunalerna fick försteg framför alla andra domstolar, både världsliga och andliga.* Privilegier som undantog präster eller lekmän från åtal upphävdes.^ En lokal inkvisitor, som hade att dras med en maktlysten rade skillnaden mellan spansk och romersk procedur i sin omfångsrika kommentar till Nicolas Eymerichs Directorium Inquisitorum (Rom 1570) och i sin ”Instructio, seu Praxis Inquisitorum” publicerad i Cesare Carenas Tractatus de Officio Sanctissimae Inquisitionis (Bologna 1668), ss 348434 (1 uppl. 1636). Tractatus är i sig själv en viktig källa, eftersom den är baserad pä Carenas länga tjänstgöring somconsultore och advokatfiskal vid tribunalen i Cremona i spanska Lombardiet. Beskrivningar av proceduren vid den spanska inkvisitionen började sammanställas i själva Rom. Bland de handböcker som skrevs pä order av curian innehållande avsnitten ”De S.to Officio Hispaniarum” se BAV, Borg.lat. 558. Det borde också undersökas, i vilken omfattning de mänga spanska inkvisitionshandböcker sompublicerades i Italien under 1500-talet verkligen kom till bruk i italienska domstolar. Jfr nedan not 13. ^ Pastor, Popes, XII, s 503. Bullan, daterad den 21 juli 1542, är tryckt i Carolus Cocquelines, Bullarum, Privilegiorum ac Diplomatum Pontificum Amplissima Collectio, 1-14 (Rom 1733-62), vol 4:1, SS 211-12. Jean Delumeau, ”Les progrés de la centralisation dans 1’état pontifical au XVIe siécle”. Revue historique 226 (1961), ss 399^10; Paolo Prodi, La crisi religiösa del XVI secolo (Bologna 1964), ss 12 ff; Idem, Il Sovrano Pontifice. Un corpo e due anime: la monarchia papale nellaprima etä moder- (Bologna 1982). ^ För en diskussion ombiskopens och inkvisitorns respektive roller se den inflytelserika handboken av Umberto Locati, Opus quod iudiciale inquisitorumdicitur ex diversis theologis et I.U.D. ... nuper extractum...nunc auctum et correctum (Rom 1570), ss 168f. Locati (död 1587) hade tjänstgjort som generalkommissarie vid curian i Rom. Inkvisitorns företräde framför biskopen i kätterimäl härrör frän det faktum att han hade pävlig delegation till sitt ämbete och kunde inkalla vittnen och efterspana misstänkta också utanför sin jurisdiktion. I hierarkiskt avseende stod däremot biskopen över inkvisitorn. * För ett konkret exempel se målet mot Rainero Manzella frän Neapel, som 1564 hade suttit i fängelset Torre di Nona hos guvernören i Rom, men flyttats till curian för rannsakning, när hans kätterska aktiviteter komi ljuset. Denna information ingår i hans dom, daterad den 8 fabruari 1567, nu bevarad i TCD, MS. 1224, fol. 116. Principen bekräftas ånyo i ett dekret av inkvisitionskongregationen den 24 oktober 1584: L. von Pastor, ”Allgemeine Dekrete der Römischen Inquisition aus den Jahren 1555-1597. Nach dem Notariatsprotokoll des S. Uffizio zumerstenmale veröffentlicht”, HistorischesJahrbuch der Görres-Gesellschaft 33 (1912), s 517. Givetvis iakttogs detta företräde för de kyrkliga framför de världsliga domstolarna bara i kyrkostaterna. Pä alla övriga häll bedrev curian sin verksamhet efter de världsliga myndigheternas gottfinnande. ’ Avskaffandet av munkordnarnas immunitet mot åtal frän inkvisitionen skedde under Paulus III och de följande påvarna med bullan ”In Apostolic! culminis” av den 14 januari 1542 (Cocquelina
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=