38 föreställningen om existensen av verklig satanism.’’’ Från det ögonblick den första handboken för inkvisitorer publicerades (och många fler skulle komma under de följande århundradena), utmålades häxor och trollkarlar mycket mer specifikt som djävulsdyrkare och metoderna för förföljelser anpassades därefter/^ Detta gällde inte bara de juridiska utan också de teologiska arbetena som exempelvis Johannes Niders Formicarius från 1400-talet.'*'* Andra arbeten somutvecklar idéer, vilka väcker eftervärldens fasa och avsky, har titlar som visar att de avsågs fungera som handböcker eller manualer som Eymerichs ’directorium’^'’ och andra. Vanligtvis har man antagit att kodifikationer och senare kompilationer av lagar alltid har inneburit ett framsteg inom rättsvetenskapen; men i själva verket har de ibland inte alls haft någon effekt, eller enbart en negativ, som Renan har påpekat.'**’ Å andra sidan måste man medge, att den brutalaste bland handböckerna för häxjägare som någonsin har funnits skrevs, trvcktes och kom tdl användning under renässansen; och att dess författare, somvar samtida till Leonardo da Vinci, var snillrika eller åtminstone intelligenta personer, fria från de fördomar som tradition och auktoritet för med sig. I december 1484 utfärdade påven Innocentius VIII, vars eget leverne var frigjort, bullan Surnmis desiderantes effeetihus, vari beskrives häxornas aktiviteter i stiften Mainz, Köln, Trier, Salzburg och Bremen. De anklagas för köttslig beblandelse med demoner, bruk av besvärjelser och trollformler i syfte att döda barn och husdjur, bringa missväxt och sjukdomar utan tal, impotens och sterilitet. Påven fick, som vi vet, sm information från de två domimkanerna Heinrich Krämer (Institor) och Jakob Sprenger, somfick full auktoritet att döma demsomanklagades för sådana brott. Den värsta följden av påvens nitälskan var publicerandet av den sorgligt berömda Mallens malejicarnm (’Häxhammaren’); i senare upplagor kombinerades detta verk med Niders arbete och andra så att ett samlingverk med titeln Mallens maleficornm bildades. De två munkarså Canon Döllinger, El Pontificado, sp övers av Demetrio Zorrilla (Madrid s d), ss 171-80. ■*' Före boktryckarkonsten finns texter som Bernhard Cui’s, känd för sm trosnit och brutalitet under förra delen av 1300-talet, och därefter andra som ofta trvcktes om. Inkvisitorernas benägenhet att använda tortvr, bortse från medicinska utlåtanden och i allmänhet inta fördömande attitvder, levde länge kvar somframgår av C Carena di Cremona, Truetatus Sanctissirn.ie hitjutsitionis, de modo procedendi in aiusis Fidei, itt tres partes dtvisus (Lvon 1649), ss 214a-262b (del 2, tit 12 ’De sortilegis’, 1 321 paragrafer). Formicarium seu dialogus ad vitam christianam exemplo formicae indictivus: första uppl Augsburg 1475, den andra Strassburg 1517. Författaren levde från 1380 till 1438. Ofta publicerad tillsammans med Malleus. Ett synnerligen sällsvnt tryck: Nicolai Eymerict, Ord. praed. Directorium inquisitorum. Sequuntur decretales tituli de summa trinitate et fide catholica. I slutet finns meningen: ”Explicit Directorium inquisitorum haereticae pravitatis compilatum Avinione per Fr. Nicolaum Eymerici, impressum Barchinonae per Joanncm Luscher alemanum sub faetis et expensis Didaci de Deca episeopi Palentini, anno M.D.IIL” Arbetet trycktes om i Rom (1578) i och senare upplagor; även en förkortad översättning utan kvrklig auktorisation. Särskilt i kommentaren till L’Flistoire secrete de Procope i Essais de Morale et de mtique (Paris 1859), ss 283-85.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=