114 let,' uppvisar den dokumentserie på vilken denna tolkning bygger en än mer påfallande diskontinuitet vad gäller innehållet. Det människoätande somtillskrevs de medeltida kättarsekterna var ett slags ”internt kannibalistisk” ritual i så måtto att det gällde barn somfötts till följd av incestuösa förbindelser vid de nattliga sammankomsterna.' Bilden av häxan som jagar barn och vuxna i gruppen för att förtära dem eller göra dem sjuka är annorlunda, betydligt mer direkt aggressiv. Innan vi ser hur den kan ha uppstått, vill jag analysera en annan dokumentserie än den Cohn framlägger. Vi kan börja med det rykte somsprids i Frankrike under sommaren 1321 och som påstår att de spetälska sammansvurit sig för att förgifta brunnar och vattendrag. Denna anklagelse kommer nästan omedelbart att omfatta judarna, som sägs ha drivit på de spetälska, och det på anstiftan av de muslimska härskarna i Granada och Tunis. Det är på detta vis somden tidigare existerande idén omen inre fiende - somär medbrottsling till och redskap för en yttre fiende - för första gången i Europa tar sig formen av våldsamma förföljelser. När man samtidigt granskar krönikor, bekännelser avtvingade under tortyr och avsiktligt fabricerade bevis, så kan man inte hysa några tvivel omatt de världsliga och kyrkhga myndigheterna i Frankrike igångsatt två komplotter: en mot de spetälska, en omedelbart därpå mot judarna. På bålen och massakrerna följer segregation av de förra och fördrivande av de senare. Dessa bägge åtgärder framfördes som önskemål i ett brev från konsulerna i Carcassonne till Filip V, kung av Frankrike, några månader innan den påstådda komplotten upptäcktes.^ Och det var just i Carcassonne 1347 - då den stora pesten härjade i Europa - som det restes en anklagelse liknande den 1321. Denna gång var det judarna som ensamma var skyldiga till att ha förgiftat vattentäkterna i syfte att sprida smitta, enligt den version som myndigheterna spred. Förföljelser av de judiska grupperna i Dauphiné och orter runt Genévesjön ledde än en gång, med hjälp av tortyr, till att en konspiration avslöjades.'* Men flera decennier senare (1409), i samma region ' Nämligen mellan Johannes av Ojuns predikan mot paulicianerna i Armenien och de anklagclser mot kättarna i Orléans som samlats av Ademar de Chabannes (jfr NCohn, Europe's Inner DeLondon, 1975, s 18 ff). Att traktaten Om demonernas gärningar vilken tillskrivits Michael monSy Psellos i själva verket skrevs minst två århundraden senare (jfr P Gautier, ”Le ’De daemonibus’ du Pseudo-Psellos”, Revue des Etudes hyzanttnes, 38, 1980, ss 105-194, särskilt s 131) pekar, om jag fel, på möjligheten att också den influerats av västerländska antikätterska stereotyper, snarare än motsatsen. Tills vidare hänvisar jag till min essä ”The Witches’ Sabbat” i S K Kaplan (ed). Understanding Popular Culture (Berlin, New York och Amsterdam 1984). inte tar ’ Den anklagelse somformuleras av Johannes av Ojun (Domii Johannis Philosopht Ozniensis Armeniorum Catholici Opera av G B Aucher, Venetiis, 1834, s 85 ff) upprepas, nära nog bokstavligt, av Falvio Biondo i en berömd passage riktad mot Fraticelli {Italia illustrata. Verona, 1482). ’ M Barber, ”The Plot to Overthrow Christendom in 1321”, History, 66, no 216, febr 1981, SS 1-17, jämte de dokument som analyseras av R Anchel, LesJuifs en Prance, Paris, 1946, ss 79-91, samt V R Riviére-Chalan, La Marque infame des lépreux et des christians sous I’Ancien Regime, Paris, Pensée universelle, 1978. ■* J von Königshoven, Die älteste Teutsche so u'ol Allgemeine als insonderheit Elsassische und
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=