RS 13

99 Bekännelser som erhållits på detta sätt ansågs inte giltiga med mindre de bekräftades tjugofyra timmar senare utanför tortyrkammaren.^^ Domarna prövades vanligen av Rom innan de fälldes, och omständigheterna kring de framtvingade bekännelserna, särskilt omde återkallades momtjugofyratimmarsfristen, rönte särskild uppmärksamhet. Jag kan bland andra anföra fallet med en viss Maria de Gentili, en kvinna från Bologna som var misstänkt som häxa och som hade erkänt mord. Efter en noggrann genomgång av processen i den romerska kongregationen skrev kardinalen av Santa Serverina till inkvisitorn i Bologna den 18 maj 1591: ”det finns alltför många motsägelsefulla element i hennes bekännelse, som inte överensstämmer med det bevismaterial som framlagts under rättegången.” Hennes straff blev tillfällig förvisning från staden Bologna.Det finns slutligen åtskilliga exempel på att mål i de lokala inkvisitionsdomstolarna har vädjats till Rom, fall där både rättegångsprotokollen och de anklagade har överförts till högre domstol och undersökningen genomförts på nytt. En viss Giovanni Paolo delle Agocchie, som år 1593 hade dömts i en bolognesisk domstol till fem år på de påvliga galärerna, fick sålunda sitt straff omvandlat av kongregationen i Romtill böter på 200 scudi.^° Och när en präst från Verona, som också dömts till ett hårt straff vid galärerna, hävdade att han inte tillåtits framlägga sitt försvar, återupptogs målet och en försvarsadvokat anvisades åt honom. Också beträffande straffen kan en närmare granskning av källorna skingra vanliga missförstånd. De högtidliga ord somuttalats i oräkneliga domar har lett moderna forskare till en felaktig uppfattning omden inkvisitoriska rättvisan. En dom till carcere perpetuo (evigt fängelse) avsågs av kanonisterna innebära inspärrning i ungefär tre år, förutsatt förstås att den dömde visade tecken på uppriktig ånger;^" carcere perpetuo irrernissibile betydde åtta år;^^ det egentliga livsgiudiciale nelle cause apparienenti alla S;ta fedc” av Deodato Scaglia, OP, biskop i Melfi. BAV, Barb.lat. 4615. Kapitel 28 i denna traktat från 1637 behandlar frågan ”De i Maleficii di taciturnita in tortura.” Omde fysiska egenskaper somökade motståndskraften mot tortyr se P. Fiorelli, La Tortura Giudiziaria, 1, s 215. Jfr lo. Bapt. Scanaroli, De Visitatione Carceratorum Lihri Tres (Rom 1655), s 292, där det hävdas, att kvinnor har mycket större motståndskraft än män ”quia habent maiorem pectoris latitudinem” och ”carent certis partibus quae maxime dolorem augent.” Masini, Sacro Arsetiale, s 144. Inkvisitionskongregationen i Romgranskade de protokoll som insänts av provinstribunalerna för detta ändamål. Se t ex brev 27 oktober 1571 från kardinalen av Pisa till inkvisitorn i Bologna, BA, MS. B-1860, fol LIII. BA, MS. B-1861, fol 133. Ibid, fol 171, brev 13 mars 1593 från kardinalen av Santa Severina till inkvisitorn i Bologna. Agocchie hade redan börjat avtjäna sitt straff. BAV, Barb.lat. 6334, fol 66, brev 21 mars 1626 från kongregationen i Rom till inkvisitorn i Verona. Simancas, Encbiridion, s 293: ”...haec poena perpetui carceris post lapsum triennii remitti solet” (efter Platon, Staten, bok X); Idem, De Catholicis Institutiombus (Rom 1575), s 113: ”Solet poena perpetui carceris post lapsum triennii plerumque remitti, si eo tempore vineti humiles et veri poenitentes fuerint.” Francisco Penas kommentar till Eymerich {Directorium, s 59) ansluter sig till denna mening. Se också T Delbene, De Officio S. Inquisitionis area Haeresim (Lyon 1666), s 467: 7

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=