177 formatörer och vittnen i målen mot danas talar för sig själv: det kunde finnas 10, 20 eller 30 vittnen mot en enda anklagad. Efter att ha fått reda på vad vittnena hade uppgett, medgav en fyrtioårig nunna från Ragusa, att hon ”ibland för att förnöja sina åhörare hade berättat för dem saker som hon varken hade sett eller hade någon vetskap om” (Libro 900, f. 522). En del av inkvisitorerna tycks ha haft en klar bild av hur det hela verkligen låg till. 1630 dömde de den trettioåriga Vicencia la Rosa från Noto till en kort tids förvisning, men hon förmanades samtidigt strängt att inte i framtiden tala med någon omde ting hon hade blivit anklagad för. Men dessvärre kunde Vicencia, eller La Riciola som hon kallades bland vännerna, inte hålla tand för tunga. Hon fortsatte att berätta för sina vänner om sin tjänsteande, Martinillo, som förde henne till sabbaten tre gånger i veckan, då hon sökte råd hos ”fursten” omfolks sjukdomar och förtrollningar, och om vilka som hörde till de adligas kompani och vilka till de fattigas. Sex år senare föll inkvisitionens hammare, och denna gången dömdes hon till livstids förvisning från sin hemtrakt (Libro 901, ff. 94, 547-550). Det kan knappast betvivlas att både åhörare och berättare på det hela taget trodde på berättelserna och tog dem på allvar. En man och hans hustru, som bodde i samma hus som den anklagade, en sextioårig tvätterska från Palermo, uppgav att en gång när hustrun hade blivit av med sitt förkläde och sagt till den anklagade, att hon misstänkte sin syster för att ha tagit det, svarade den anklagade att hon skulle se till att hon fick reda på omsystern hade gjort det eller ej. Nästa dag kom hon tillbaka och sa, att det var sant, systern hade verkligen tagit förklädet. När hustrun frågade hur hon kunde veta det, svarade den anklagade, att hon begav sig ut om natten med ”kvinnorna utifrån” (dvs. häxorna, tillägger inkvisitorerna) två gånger i veckan och gick in i några av husen, och i hennes systers hus hade hon sett förklädet. Och hon uppgav detta vid olika tider och på olika dagar. Och hon beskrev också hur det var som en vind när de gick in i husen, och att de öppnade lådorna och tog på sig kläderna de fann där, och de spelade tamburin och luta och sjöng ljuvligt. (Hon fortsatte att säga) att hon hade en son, som också begav sig ut med häxorna (det vill säga danas), och (tilllade) att hon bara önskade att hon kunde vandra så bra somhan - och att det gjorde honom särskilt omtyckt. Hennes man och svärfar hade gjort samma sak när de levde. En annan dag klagade tvätterskan över att hon hade ont i armen, och när de frågade henne vad det kunde bero på, svarade hon att häxorna begärde att hon skulle vara beredd att ge sig ut, och när hon inte ville gå, eller berättade det för någon, satte de henne bakframpå en gammal kuse och slog henne med en lagerkäpp. Och (hon sa) att när de gick omkring i husen var de osynliga, men att hon visste omallt som skedde... (Den anklagade hade likaledes uppgett) att när hon gick ut med häxorna var de tolv kvinnor och arton män (Libro 899, f. 329).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=