RS 13

21 allt att döma ursprungliga särdrag, som för tanken till Ginzburgs och Klaniczays iakttagelser omett förkristet, schamanistiskt substrat på helt andra håll i Europa. Kirsten Hastrup pekar på att det på Island ”alltid fanns schamanistiska element i folktron”, framför allt manifesterade som hamrammr, byte av skepnad, samt litiscta, ett meditativt-extatiskt tillbakaträdande från den sociala sfären. Island företer också stora likheter med Finland och Baltikum i det avseendet, att en övervägande del av de magiska operatörerna är män. Antcro Heikkinen och Tinio Kervinen framhåller, att i den finska folktraditionen har det övernaturliga oftare förknippats med män än med kvinnor. Först under intryck av den europeiska häxdoktrinen bryts denna föreställning ner: ”folk har så småningomlärt sig acceptera...att häxan var en kvinna.... I Karelen ersatte dock aldrig häxan de manliga trollkarlarna.” I Maia Madars statistik från Estland är männen i klar majoritet bland de för trolldom misstänkta, och Juhan Kahk skildrar de svenska myndigheternas fåfänga försök att i samma region utrota det man uppfattade som avgudadyrkan. Det var inte ovanligt, att estniska bönder ”fällde öppet kritiska anmärkningar omden kristna tron och det lokala prästerskåpet.... Hot och påtryckningar räckte inte för att slå sönder andan i den traditionella estniska religionen.” En repressiv missionering inklusive häxprocesser som ett led i den expansiva statens maktutövning är en tolkning som anknyter till beskrivningen av den kulturella perifierin i bergen, detta ”vertikala norr”, som Braudel och efter honomTrevor-Roper talar om. I nyare historieskrivning har Jean Delumeau och Peter Burke förlagt det slutliga kristnandet av Europas landsbygd till häxförföljelsernas århundraden.'^ Demonologin blir avigsidan av ett missionsbudskap, eller som Stuart Clark uttrycker det i sitt bidrag: ”häxväsendets historia utspelar sig i den reformatoriska processens hjärtpunkt.” Det blir därför till sist viktigt att ta närmare ställning till den komplicerade frågan om vad det egentligen är, som sprider sig enligt det geografiska mönster vi med kronologins hjälp har försökt teckna. Är det verkligen exakt samma fenomen vi bevittnar i Flandern och Danmark på 1610-talet, i Sverige och Finland omkring 1670 och i Ungemoch Portugal vtterligare ett halvsekel senare? Den europeiska häxtron hade )u som vi såg två huvudkomponenter: en folklig tro på ondsint, magisk skadegörelse (maleficinrn) och en lärd elituppfattning om en diabolisk sammansvärjning mot hela kristenheten. Det är när den senare tolkningen appliceras på folktrons element, som processerna tar fart på allvar. Fn grundläggande förutsättning för förföljelsernas spridning (och senare upphörande) är således att vissa av elitens föreställningar ’tränger ut’ till folkets breda lager. Det är här fråga ompåverkan eller interaktion i ett klassamhälle med stora sociala och kulturella nivåskillnader. Denna ackulturationsprocess får ytterligare en dimension, när eliten är helt eller delvis av annat etniskt ursprung än folkets massa som i Finland och Ungern eller de delar av Balticum, som erövrades Jfr Monter, nedan kap. 18.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=