157 till särdrag i det engelska samhället vid början av ny tid, och sedan undersöka, varför häxeriet i England, trots de uppenbara skillnaderna mellan Tudor- och Stuart-tidens England och dagens Afrika, ändå tycks ha så mycket gemensamt med de fenomen som studerats av 1900-talets antropologer. En jämförelse mellan de allmänna dragen i de afrikanska häxföreställningarna som de sammanfattades i avsnitt II och den modell som ligger till grund för de europeiska häxbekännelserna (avsnitt I), antyder, att i båda sammanhangen a) häxor är illasinnade individer närvarande i samhället; b) häxornas definieras som sådana genom att de förknippas med en annan värld, ett mardrömsaktigt antisamhälle; och c) att sabbaten i sitt sammanhang bland häxföreställningarna är strukturellt likvärdigt med natthäxornas värld eller attribut. Likheterna på dessa tre punkter är enligt min mening tillräckliga för att man skall kunna betrakta de afrikanska och europeiska häxföreställningarna som varianta former av häxväsende. De tydligaste skillnaderna mellan de två härrör från de europeiska häxföreställningarnas kristna kontext. Djävulen leder sabbaten och häxan framställs somett hot inte bara mot sina medmänniskor utan också, och i synnerhet, mot religionen och således mot samhället i stort. Hon är inte bara en ond människa, utan en avfälling och djävulsdyrkare. Fastän detta utgör en betydande skillnad, är den ändå inte tillräcklig för att utesluta jämförelser, särskilt när vi erinrar oss att häxorna bland Lugbara och Dinka i sina mardrömsaktiga aspekter och genom sin förmåga att göra skada förknippas med en ’ond gud’ eller ’svart gud’. En andra större skillnad ligger i det sätt varpå skadegörelsen sätts i samband med natthäxornas värld eller attribut. Även där man tror att det bara finns ett slags häxor håller man i Afrika dessa isär från den ”kollektiva mardrömmen”. Dinkas häxor liknar djur och har svans, men de människor som anklagas som häxor har det inte; och anklagelserna hänför sig bara till skador somgjorts inom samhället mot andra människor. I Europa bekände man att man var natthäxor, och en anklagelse att man varit närvarande vid sabbaten var tillräcklig för att sätta igång det rättsliga maskineriet. Vardagshäxans gestalt sammanföll med natthäxans; och denna identitet återspeglas i det sätt varpå skadegörelsen och sabbaten i bekännelserna relateras till varandra genomhäxans upprepade färder mellan sabbaten och det samhälle där hon lever. Den tredje och sista betydande skillnaden mellan Afrika och Europa i början av ny tid ligger i det faktum, att de europeiska bekännelserna uppvisar en anmärkningsvärd likformighet över tid och rum, medan de afrikanska föreställningarna varierar från samhälle till samhälle. När man betänker att det europeiska samhället var åtskilligt mer heterogent än dess häxföreställningar, framstår de senares uniformitet - de evigt upprepade bekännelserna av den modell somanalyserades i avdelning I - som så mycket mera slående och problematisk. Europa vid nya tidens början var ett mycket mera sammansatt samhälle än de företrädesvis afrikanska samhällen, där antropologerna har studerat häxföre-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=