RS 13

45 slående exemplet är Martin del Rio (1551-1609), spansk jesuit född i Antwerpen. Han var berömd för sina studier i den klassiska litteraturen men ännu mer för ett omfångsrikt verk, som är både lärt och godtroget, och som skrevs strax före sekelskiftet 1600: Disquisitiones magicac i sex böcker.Där behandlas först de allmänt kända formerna av magi: den ’naturliga’, den ’articifiella’ och den ’bedrägliga’; därefter den ’demoniska’ magin och dess räckvidd; för det tredje ’signelser’ och vidskepliga iakttagelser. Fjärde boken handlar om profetior, spådomar och ’gissningar’; i den femte diskuteras domaren och den rättshga proceduren; i den sjätte behandlas bikfaderns roll samt tillåtna och otillåtna former av botgöring. I den andra bokens sextonde fråga, men också pä andra häll 1 verket, talas om nattliga möten och problemet huruvida häxorna flyger frän plats till plats. Del Rio känner till i stort sett alla de auktoriteter vi hittills har nämnt och ytterligare några: både sädana somtill skillnad frän honomsjälv menar att allt detta härrör frän drömmar eller illusioner, och de (inklusive en kalvinsk författare) som tror att det är verkligt. Han anför talrika fall och vittnesmäl till förmän för den senare uppfattningen: en del alldeles färska, frän 1580- eller rentav 1590-talet. Hans åsikter ligger nära Remys c)ch långt ifrän Wiers.^^ Hans enorma lärdom kan anföras gentemot den refererade 1700-talsuppfattningen, att tron pä häxeri hade sin grund i ’okunnighet’; en teolog som Del Rio, eller en ämbetsman som Bodin var allt annat än okunniga. I den förres fall kan man snarare tala om en ’världsbild’ som i grundläggande avseenden var påverkad av idéer om auktoritet och av en litterär bildning, till skillnad frän de författare, inklusive en del mycket tidiga sädana, som menade att de riktiga teorierna måste vila pä experiment och direkt observation av verkligheten. Även om verklighetens gränser i någon män kan variera inom katolicismen, vilket framgår av det här behandlade ämnet, som befinner sig antingen utanför eller i marginalen av katolicismen eller kristendomen i allmänhet, sä är dessa gränser satta pä ett helt annat sätt. Men det råder ingen tvekan omatt man mot slutet av 1500-talet och början av 1600-talet var besatt av tanken pä djävulens fysiska närvaro i världen. I Molitors efterföljd lät mänga författare illustrera sina härresande historier med bilder av de påstådda händelserna. F,tt exempel är Conipctidiurn maleficarumav F M Guazzo (Guaccius) frän Milano, somvisar häxor och trollkarlar pä väg tdl sina möten, där de avsvär sig tron, undfår djävulsdopet, skriver sina namn i dödens bok (och blir utraderade i livets), lovar offra smä barn, kysser den behornade och vingprydde djävulen i baken, dyrkar honompä hans tron, dansar, festar, framkallar stormar, gräver upp lik för magiska ändamäl och förvandlar sig s)älva till d)ur i samma syfte.Denna bok publicerades i jfr min upps.its ’M.irtin del Rio y sus Disquiciones m.igicas’ i El setior huiuisidor y otras vidiii por oficio (M.idrid 1968), ss 171-96. Disquisitiones publicerades i Louvam 1599-1600. Mera upplagor åtminstone ända fram till 1747. Disqiiisitionum rrnif’icciruni libri sex (Venedig 1616), ss 154a-171a (bok 2, qu 16). De tolv träsnitten återges i fiirsta upplagan av I.as briijas y su mutuio, fig 2-1.5 efter s 304.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=