125 djur i första hand."^ Det var ett vetenskapligt sett oförsvarligt val, och det kom med rätta att kritiseras senare. Men i det perspektiv vi hittills tecknat, somsyftar till att frilägga ett rent folkligt skikt under inkvisitorernas schabloner, är det just Murrays utelämnade element som är de mest intressanta. De tar t ex upp det typiska tema som föregår häxsabbaten, nämligen processionen av döda (”den vilda jakten” eller ”den vilda hären”). Den synnerligen rika dokumentation som härrör ur ett sekels forskningar omfattar, förutom utdrag ur botgöringsritualer från högmedeltiden, processer och sägner, också beskrivningar av riter som ännu är levande i dagens folklore, och där personer förklädda till djur drar fram genom bygatorna, vanligen under ”de tolv dagarna” (mellan jul och trettonde). Det har framhållits med visst fog att dessa riter står i mycket nära förbindelse med myten om ”den vilda hären”: de förklädda personerna skulle framställa (eller ha framställt) de hemlösa själarnas sammankomster. Men självklart tillåter detta oss inte att retrospektivt tolka alla vittnesbörd om de dödas processioner som beskrivningar av verkliga händelser, vilka skulle visa att en mycket gammal rit levde kvar, utförd av ungdomslag med krigisk inriktning. Denna tes har emellertid hävdats av Otto Höfler i hans Kultische Geheimhiinde der Germanen (1934), en bok som varit och är en auktoritet som godtas t o m av ledande forskare (till skillnad från Murrays verk, vilket i dag förkastats, men som Höfler citerar med vältaligt gillande)."^ Bland avvikande stämmor märks Friedrich Ranke, som i de medeltida och postmedeltida vittnesbörden rörande sammankomster av döda inte velat se annat än uttryck för sjukliga sinnestillstånd.^* Det rör sig här omen helt klart absurd tes, lika oacceptabel som Höflers (om än av helt andra skäl). Den senares tes kan snarare ge anledning till samma invändning som Murrays: att den bygger på en grov sammanblandning av myter och riter. I Höflers fall har den långtifrån oskyldiga inplikationer: den rituella förbindelsen mellan de Harii vilka Tacitus beskriver, de isländska bärsärkarna och processionerna av ungdomar förklädda till djur ansluter sig till hyllandet av ”den tyska religionens extatiska kult av de döda”, liksom av gemenskapen med de döda som en omätlig källa till social och nationell energi.Denna tes, somovedersägligen klingar na- ■'’MA Murray, The Witch Cult in Western Europe (London 1921). Ett mycket gott omdöme ges av K Meuli i Archives suisses de Traditions populaires, 34 (1933), s 77 (vilket några år senare följs av en mer försiktig kritik; jfr Gesarnrnelste Schriften, op cit, I, s 227, not 3); S Wikander, Der arische Männerbund. Studien zur indo-iranischen Sprach- und Religionsgeschichte. Lund, 1938; G Dumézd, Mythes et dieux des Germains, Paris, 1939. F Ranke, ”Das Wilde Heer und die Kultbiinde der Germanen” (1940), nu i Kleine Schriften, red H Rupp och E Studer, Bern, 1971, ss 380-408. Höfler slår fast sina gamla ställningstaganden i Verwandlungskulte, Volkssagen und Mythen, Wien, 1973 (Österreichische Akademie der Wissenschaften, Phil.-Hist. Kl., Sitzungsberichte, 279. Band., 2. Abhandl.). Kultische Geheirnhunde, op cit, s 323 och 341. En liknande passage nämns av H Bausinger i ”Volksideologie und Volksforschung. Zur nationalsozialistische Volkskunde”, Zeitschrift fiir Volkskunde, II, (1965), s 189 (men denna utmärkta essä bör konsulteras i sin helhet).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=