70 s)älsllga reaktioner på sjukdom borde börja med syndamedvetande och därefter gå över till ånger och bot och sluta med en bön om gudomligt bistånd. Först då kan de fysiska medel som Gud har byggt in i naturen och läkekonsten tas i bruk. Efter denna inledande diskussion om magi och hemsökelse ägnar Hemmingsen så huvuddelen av sin traktat åt en detaljerad analys av sex av de konster somfördöms i Deuteronomion— spådom, bedrägeri, fågelskådning, maleficiurn (inkl vädermagi), besvärjelse (med ord eller gester) samt botande magi.^’’ Vanligen är det deras folkliga tillämpning han tänker på. I det sammanhanget är hans avslutande maning till prästerna betydelsefull. Framför allt, säger han, måste de få ett slut på den vanliga föreställningen, att de som utövar magi med gott uppsåt {ut opem afflictus ferant) är mindre syndiga än de som bedriver egentlig trolldom: ”ty tron på Guds löften falnar ner inte bara i deras hjärtan sombedriver magia utan också hos demsomsynes bota med hjälp av magiska konster. Bernhard Albrechts Magia från 1628 var något av en sammanfattning av den lutherska traditionen om trolldom. Själv för han tillbaka den på åsikter han för mer än trettio år sedan hade hört i Wittenberg och Jena, och han citerar som stöd flera andra lutherska präster och teologer. I viss mån synes den balansera en traditionell oro över den ”svarta” häxans djävulsdyrkan mot en nyare fientlighet mot hennes ”vita” motsvarighet. Albrecht ägnar ett fylligt kapitel åt den vanliga uppsättningen med flygande, sabbat, samlag med djävlar, förvandlingar och naturligtvis maleficiurn/^ Men ”magi” definieras återigen så att det innefattar varje bruk av ett ting, en gest eller form av ord, som förutsättes ha annan kraft än den, med vilken det var skapat. Eftersomett sådant bruk uppenbarligen inte kunde vara gudomligt eller naturligt måste det vara demoniskt; och det oavsett om avsikterna var goda eller onda.^^ Återigen är det emellertid de förra som dominerar i diskussionen. Med bruk av kategorierna i Deut.18 ägnar Albrecht huvuddelen av sin omfattande traktat åt att analysera individuella utövare av folkliga tekniker för god lycka — ”Beschwörer, Segensprecher, Zeichendeuter, Warsager” - och så vidare. I samtliga fall är målet att särskilja de återstående tillåtna praktikerna från den stora massan av ”vidskepelser”. Välsignelser är på sin plats i umgänget mellan kyrkoherde och församling eller vid måltider och dödsläger; men de bör inte hängas om halsen på boskapen eller grävas ner under tröskeln. Vissa dagar är speciella om de utmärks av särskilda andliga händelser, men inte i betydelsen av dagväljande, där man beräknar den gynnsammaste tidpunkten för ett företag.^* Albrecht har detaljerad kunskap om de bruk han fördömer; hans avsnitt om ”vidskepelser” är en veritabel etnografi över Knsti himmelsfärd, långfredag och dopritualer. Han skriver också på sedIbui, sig G3-M3. Ihid, sig NI. Bernhard Albrecht, Magia; das ist, Christlicher Bericht von der Zauberey und Hexcrey ms gemem, und dero zwölfferley Sorten und Arten insonderheit... (Leipzig 1628), ss 186>-235. Ibid, ss 11, 21-24, 130, 137f. Ibid, ss 4f, 7-74. V 75
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=