37 ter.'** Häxornas och trollkarlarnas mästare är djävulen, vars order de lyder när han uppträder vid deras sammankomster i gestalt av en getabock. Doktrinen utkristalliserade sig och tdlämpades överallt; den blev lika internationell som kyrkan själv och hade till syfte att utrota allt det, som i dag skulle kallas lokal folktro eller partikularism. Detta är den andra fasen i diaboliseringsprocessen och den fick omfattande följder för de europeiska samhällena mot slutet av medeltiden och i början av ny tid. ”Häxeribrottet” blev rotat i en samling doktriner med följder, som man inte hade kunnat drömma om i dessa samhällen, där de frambringade ett sannskyldigt skräcktillstånd. Det är inte vår uppgift här att beskriva utfallet av processerna mot kollektivt häxeri (som har en lång historia i den pyreneiska regionen) utan bara att betona, att kyrkan systematiskt modifierade sm bedömning av och de rättsliga procedurerna mot personer som anklagats för trolldom i synnerhet och magi i allmänhet. Dessa modifikationer kan också hänga samman med en ökad tro på magi och mer allmänt bruk av dess olika manifestationer. Nyckeldokumentet i detta avseende är Johannes XXII :s huWdi Super illius speeula (1326), som talar om de många kristna, ”som förenar sig med Döden och gör ett förbund med Helvetet; som offrar till demoner, gör eller låter göra bilder, ringar, speglar, flaskor och liknande föremål i syfte att skapa magiska band att hålla fast de demonerna, som de ställer frågor till och får svar ifrån, demoner Utan tvivel senare som de utnyttjar för att tillfredsställa sina depraverade lustar. fanns det personer i alla sociala klasser som utövade det som mycket skulle komma att kallas satanism. Men det är också klart, att de påvliga inkvisitorernas praktik och teori gjorde mycket för att frambringa de föreställningar som man senare kom att tala om, som i Spanien, med ringaktande termer som ’att tro på häxor’ eller ’trollerisagor’. Från och med 1700-talet tillskrev författare oriktigt ’folkets okunnighet’ sådana attityder, som i själva verket härrörde från dem som var långt ifrån okunniga. Så definieras sorcellcrie i Diderots och d’Alemberts Eficyclopéäie som en ”operation magique, honteuse et ridicule, attribuée stupidement par la superstition å I’invocation et au pouvoir des démons”; och artikeln fortsätter: ”On n’entendit jamais parler de sortileges et de malefices que dans les pays et les temps d’ignorance.” Detta återspeglar en viss optimismomcivilisationens allmänna inflytande. Men på 1300- och 1400-talcn kodifierades ämnet inte av de okunniga utan av bildat folk som kanonister, jurister och inkvisitorer. Ett mvcket mer talande angrepp har riktats mot kyrkan av dem, som anklagar henne för att ha sökt utöka sin makt genom att uppamma « 40 Sanib.indct mcll.in häxor och gcrm.in,ska j;udomlij;hcter diskuteras utförligt av Jacob Grinun i Deutsche .\tytholo}^ie 1 (Berlin & Wien 1981), ss 221-26, och Ill, ss 87-89. Bullor 1 kronologisk ordning i Magnum Bullarium romanum (1857-) samt tidigare utg.tvor som Bullarium pnvilegiorum ex diplomatum romanorum pontifieum usque ad Clementem Xfl amplissima collectio..., 28 vol in fol (Rom 1738^5). ■" Encyclopédie, ou dictionnaire raisonné des sciences, des arts et des metiers, s 15 (Neuch.uel 1765), s 115b.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=