147 bekände också att hon med det pulver hon fått från Djävulen sin mästare berörde en av Pierre Jacquemods kor, och kon dog. Med samma medel dödade hon tre kor som tillhörde samme Pierre Jacquemod, därför att han hade slagit en av hennes getter. Med det pulver hon fått från sin mästare Djävulen hade hon förhäxat (maleficavisse) en av Pierre Girards kor, därför att han hade skadat hennes gröda. Deras mästare Djävulen lärde dem vid synagogan att göra all den skada som kan åstadkommas. Och Djävulen sa till henne att inte vara rädd, ty han skulle bevara henne från all skada och hon skulle inte bli arresterad. Det är anmärkningsvärt hur ofta samma berättelsemönster återkommer på olika platser och tider. En systematisk jämförelse skulle avslöja vissa regionala variationer liksom de oundvikliga individuella skillnaderna mellan olika bekännelser; och när vi närmar oss slutet av 1500-talet och från 1600-talet tenderar bekännelserna att bli på en gång utförligare och mer stereotypa. Men omvi håller i minnet, att bekännelserna uppges vara faktiska redogörelser för vad de anklagade gjorde (eller trodde att de gjorde) fordrar denna grundläggande enhetlighet en förklaring. Samtida trodde att den var ett bevis för att Satans oräkneliga armé verkligen existerade; 1800-talets liberalt rationalistiska historieskrivning förklarade bort den genom att anta, att uniformiteten uppstod genom bruket av tortyr och genom att tillägga den omständigheten, att förhörsledarna ständigt begagnade sig av samma demonologiska traktater som underlag för de ledande frågor som ställdes; senare har det hävdats, att eftersom en del av de anklagade tydligen själva trodde att de hade gjort var deras bekännelser uppgav att de hade gjort,^ står vi inför ett trossystern, som inte kan kan begripas inomramen för vår egen tids rationalitet.'* Men en sådan kulturell relativism^ kan ändå inte förklara uniformiteten. Snarare än att söka efter externa grunder till likheterna (den demonologiska ortodoxin samt tortyren) vore det kanske påkallat att undersöka själva uniformiteten. Vad är det exakt somupprepas och återkommer i så många bekännelser från de flesta västeuropeiska länder^ under en period av mer än tvåhundra år? Bekännelser är berättelser. Detta är tydligt fallet med spontana bekännelser. ■’ Jfr Etienne Delcambre, ’La psvchologie des inculpés lorrains de sorcellerie’. Revue historique du droit fruncais et etranger, (1954),ss 383^04, 508-26. '' Lucien Febvre, ’Sorcellerie: sottise ou revolution mentale?’ Antiales E.S.C. (1948); omtryckt i Au coeur religieux du XVI.e siecle (Paris 1957). ^ Om de svårigheter som uppstår vid kulturell relativism se Martin Hollis, ’The Limits of Irrationality’ i B. Wdson (ed), Rationality (Oxford 1970), ss 214—220. England är ett välkänt undantag från denna regel och jag skall längre fram försöka utvärdera en del av dessa särdrag. Också andra områden tycks ha avvikit (jfr Norman Cohn, Europe’s Inner Demons: an enquiry inspired by the great witch-hunt (London 1975), ss 239-251), men åtskilligt fler regionala studier är nödvändiga, innan man fullständigt har kartlagt det europeiska häxväsendets geo fi. Det bör kanske på detta stadiet påpekas, att jag i första hand är intresserad av bekännelserna, och att anklagelserna, särskilt de om skadegörelse - ger upphov till ganska annorlunda tolkningsproblem. Jfr nedan avd V samt not 27,
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=