RS 13

129 Mot den bakgrunden har de författare, somstödjer tesen att sabbaten i någon form varit verklig, blivit allt fåtaligare. Vissa som exempelvis Pierre Chaunu i Frankrike tror fortfarande på djävulen och hans aktiviteter, vilket tvingar dem till att hålla på en hypotes, som ingen hittills har lyckats styrka med konkreta bevis. Andra urskiljer i sabbaten en avlagring av den folkliga kulturen. Men för att undvika anklagelsen att vilja återuppliva Margaret Murrays oacceptabla teori om en ”häxkult” som utövats i Europa, inskränker de sig, som Mircea Eliade, till att tala om inbillade orgiastiska övningar, somspeglar drömmen omatt återvända till ett gammalt kulturtillstånd, eller somCarlo Ginzburg^ förutsätta existensen av en ritual baserad på en synnerligen sammansatt mytisk struktur, som kan härledas ur olika beskrivningar av sabbaten. Denna senare procedur är mer subtil men ändå metodiskt tvivelaktig, eftersomden bygger på godtyckliga associationer utan koppling till kronologin eller, vilket är värre, den sociala strukturen hos de grupper somantas ha bevarat ritualen i de myter de återger för domarna. När idéhistoria studeras på detta fullständigt abstrakta sätt är risken stor, att forskaren snarare beskriver sina egna mentala processer än sitt forskningsobjekt genom att ge en godtycklig innebörd åt en samling korta och lösryckta citat och således i själva verket tillämpar den strukturalistiska metoden på sitt eget undermedvetna. Omman härtill lägger undantagen, från Holland till Danmark och England, vore det då inte mycket bättre att ta fasta på det äkta folkliga substratet — till exempel de dödas procession - i de två sistnämnda länderna, där den lärda kulturen inte lyckades komplicera problemet för oss genom införandet av föreställningen om djävulssabbaten? I Danmark är det lätt att urskilja de föreställningar somär massornas eller somutgör en kombination av lärda och folkliga element, till exempel trollkonorna som tar sig in i kyrkan genom nyckelhålet. Det är där så mycket mera slående att ingenting nämns om rituella former som kan jämföras med sabbaten. Men när Ginzburg reducerar de nattliga mötena till bestämda strukturer leder detta honom till att beskriva universella mänskliga bruk inklusive kulten av de döda utan hänsyn till deras väsentliga drag, de kulturella former som är säregna för varje grupp vid varje tidpunkt i historien. I själva verket har varje myt en bestämd sociologisk form och existerar inte enbart som en mental kategori. Detta gäller sabbatsmyten, somskapar realiteter och händelsekedjor som kan påverka dess egna konsekvenser. Genom att vara en fruktans liturgi leder den på dominovis till en serie av processer: häxan anger de andra deltagarna i den påstådda sabbaten, och den ena efter den andra bränns på bål.^ Men viktigare än detta, över trakten sprider sig en våg av fruktan. an P. Chaunu, ”Sur la fin des sorcicrs au xvii:e siécle”, Atinales E.S.C., vol 24:4 (19('-)9), ss 895911; M. Éliadc, ”Some Observations on European Witchcraft”, History of Religions, vol 14 (1974), ss 149—72; M. Murray, The Witch-cult of Western Europe (Oxford 1921); C. Ginzburg, ovan kap. 5. ^ H.C.E. Midelfort, Witch Hunting in Southic'cstern Germany, 1562-1684. The Social anil Intellectual Eoundations (Stanford 1972).

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=