121 nantcr för att kunna identifieras med förmodade (och obevisbara) arketyper, liksom alltför många konkreta överensstämmelser för att kunna identifieras med en disposition av rent formell karaktär. Återstår alltså de bägge sistnämnda hypoteserna: spridning samt gemensamt genetiskt ursprung. Att Dumé/il valde det fjärde alternativet byggde uppenbarligen på parallellen med de europeiska språkens härkomst ur ett tidigare existerande språk (vilket kanske var artikulerat i dialekter). Förvisso är det ju så att denna parallell upphör att gälla i det fall den tredelade ideologin också uppträder i en utom-indoeuropeisk miljö. Alla försök i den riktningen har skarpt tillbakavisats av Dumézil, med argument som vi tyvärr inte kan bedöma.'^ Men i vårt fall är det aktuella området inte bara mycket vidsträckt, utan också heterogent lingvistiskt sett, då det ju omfattar folk som talar dels indoeuropeiska, dels uraliska språk (samiska, ungerska), dels altaiska (tungusiska mfl). Vad kan i en sådan situation hypoteserna om spridning och gemensamt urprung ha för betydelse? Låt mig genast påpeka att ingen av de bägge hypoteserna för ögonblicket kan elimineras. Spridningshypotesen bygger utan tvivel på en lingvistisk parallell, dvs på den ovannämnda förekomsten av lån mellan europeiska och icke-europeiska språk och vice versa. Dessa lån - somförekommit både under förhistorisk och historisk tid - skulle mycket väl ha kunnat beledsagas av mytkomplex som vårt aktuella. Den synnerligen påtagliga analogin mellan friulanska benandanti och ossetiska hurkudzanta är förbluffande, trots den gemensamma tillhörigheten till det indoeuropeiska språkområdet, med tanke på det geografiska och kulturella avstånd somskiljer demåt. Men cie tidigare nämnda lånen mellan ossetlska och ungerska skulle kunna antyda en förbindelse omfattande morfologiskt likartatfe fenomen, som friulanska benandanti, balkanska zduhaci, ungerska taltös samt ossetiska burkudzäutii, vilka således skulle foga samman Kaukasien och Friulien. Utifrån sådana resonemang samt med stöd av den värdefulla dokumentation som ges av de lingvistiska lånen, så kan vi göra ett försök att i tur och ordning binda samman alla de platser på jorden vilka jag nämnt helt flyktigt - med början i kulturellt besläktade områden som Lappland och Sibirien, Friulien och Dalmatien osv. Det föreligger tydligen inte något behov av att tänka sig ett enda spridningscentrum. Utifrån allt det förut sagda står det klart att spridningshypotesen bygger på en mängd fakta, men också på lika många gissningar. Den andra hypotesen, det gemensamma genetiska ursprunget, är förvisso mindre vidlyftig, men den bygger på en lingvistisk grund som är precis lika gissningsbetonad. Lingvister har länge diskuterat möjligheterna att via jämförelse mellan indoeuropeiska och uraliska språk kunna bevisa att det tidigare förekommit en indo-urallsk språkgeJ Brough, ”The Tripartite Ideology of the Indo-Europeans; an Expernient in Method”, Bull, of the School of Oriental and African Studies, London, 23, 1959, ss 69—85: G Dumézil, Mythe et Epopee, 3, Paris, 1973, app 111.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=