RS 13

66 nyttjades ständigt för inspiration och stöd. Hela demonologier byggdes upp i överenstämmelse med de typer av magi som urskildes där - särskilt de två omfattande traktaterna av Bernhard Albrecht och Niels Hemmingsen. Hermann Hamelman, ledande reformator i Westfahlen och Generalsuperintendent i Gandersheimi Braunschweig, gav i oktober 1570 en predikan, somhelt byggde på Deuteronomions lista på praktiker. Hamelman fördömde dem som brukade demi hans dagars Tyskland och vädjade till sina kolleger att göra deras utrotande en evangelisk huvudsak.^** Henry Hollands A treatise against witchcraft börjar med en lång analys av åtta typer av ”witches which are mentioned in scripture”; alia var hämtade från just denna text.^^ Och 1612 sammanställde en annan engelsman, James Mason, en diskussion omexorcister, helbrägdagörare, signare och besvärjare (som i sig var inspirerad av Apg 19:11-16) genom att anpassa dem till den mosaiska typologin.^° Otvetydigt ondskefullt häxeri med uttalat djävulsförbund och malcficiurn fick i själva verket sällan någon behandling utanför denna ram. Holland klämmer in det mellan sin utläggning av Deuteronomion och ett kapitel som handlar omdemsom ”are wont to seeke after these wise men, and cunning women ... in sicknesse, in losses, and in extremities”.^' Bullinger placerar det i slutet av sin traktat Von hexen und unholden efter att först ha behandlat det privata bruket av välsignelser, läsningar och besvärjelser (”Segningen, Beschwörungen”), de olika typerna av astrologi (”Sternseher, Tagwähler, Planetenprediger”) och av nekromanti och spådomskonst (”Abgestorbenen seelen fragen, Wahsagen”). Riidingers tjocka demonologi De Magia illicita innehåller tio predikningar om demonisk magi och trolldommen ytterligare tio om spådom, dagväljande, augurier, besvärjelser, astrologi, necromanti och drömtydning. Två andra arbeten, som börjar med traditionell demonologi och slutar med att ”demonologisera” den folkliga magin är Der zauber-teufel (1563) av Ludwig Milichius, somvar lärare vid universitetet i Marburg och predikant i Seelheim, Hornberg och till sist i Corbach, samt Hermann Samsonius’ häxpredikningar. Det är mer än sextio år mellan dem, men båda tar itu med den gängse gruppen av problem: hemsökelsers natur, magiska i stället för andliga medel mot dem, föraktet för försynen i varje praktik som gör anspråk på förhandsvetande. Samsonius ger uttryck för den underliggande evangeliska principen: av trolldomens orsaker, säger han, är Hermann Hamelman, cnic Predigt zu Garidersheirn... Wider die Reschu'crcr, Wicker, Ghrntallenkucker, Zenhcrer, Wichu'ciscr, und Seegner... (s I 1572). Hamelmans bidra^ till Hocker.s /)er teuffcl sclbst bestar inte bara av ytterligare sju kapitel omdjävlars traditionella aktiviteter utan också en kommentar med titeln Folget der Segen und VFiekerteuffel, Item, der Chrystallen Teuffel, das ist. Fin hericht von dem Segen, Biissen-, Wickern, Wichueyscrn, Tcuffclsheschuerer, Chrystallcnsehcrs und Schwartskiinstlern omtryckt i Theatrurn diaholoruni (1569 ars jtr Grimm, ”Die deutschen Teuffelbiicher”, ss 528, 5511, tor en bibliografi över detta verk. Holland, A treatise, sig B3-D4. James Mason, The anatoniie oj sorceries. Wherein the wicked impietie of charmers, inchanters, and such like, is discovered and confuted (London 1612), ss 85-88. Holland, .4 treatise, sig r'4. upplaga) fol CXXXV-CXLII;

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=