98 även fångvaktarna, lämnat rummet och endast inkvisitorn, biskopens ombud och notarien var kvar, blev den anklagade utfrågad i denna position.Prövningen pågick i allmänhet inte i mer än trettio minuter och högst en timme var tillåten. Enligt Masini var metoderna att hänga tyngder vid fötterna eller att plötsligt släppa efter på repet till strax ovanför golvet, somallmänt praktiserades 1 de världsliga domstolarna, strängt förbjudna på hans tid.^"* ”Tortyren”, föreskriver han, ”bör modereras på ett sådant sätt att offret bevaras, så att han om han är oskyldig kan njuta sin frihet, och omhan är skyldig undergå sitt rättmätiga straff. Det är svårt att tänka sig mer än en utgång i mål där tortyr användes. Och ändå uteblev i ett förvånande stort antal fall både med män och kvinnor inblandade medgivanden omskuld eller ändringar i det ursprungligavittnesmålet.^^ Tortyrens verkningar kan ha berott på sådana faktorer som repets tjocklek, offrets fysik och motståndskraft och kanske till och med hans eller hennes tillgång till amuletter eller andra magiska medel, som förmodades kunna döva smärtorna antingen därför att de verkade narkotiskt eller genom en psykologisk placeboeffekt.^^ cob Döpler, Theatrumpoenarum, suppliciorum et executionum criminalium (Sonderhausen 1693), SS 295-301, somger en detaljerad beskrivning. Där strappado inte kunde användas fanns andra metoder, se Masini, Sacro Arsenale, ss 131-33. Bestämmelsen att tortyrkammaren skall utrymmas på all onödig personal, inklusive fångvaktare, återfinns i ett brev 13 juni 1573 från Antonio Balduzzi, Commissario i kongregationen, till inkvisitorn i Bologna, BA, MS. B-1860, fol 139. Masini, Sacro Arsenale (uppl 1653), s 182. Ibid, s 409. Masini återger bara en doktrin somredan hundra år tidigare fastställts av Barnardo da Como (död c 1510), Lucema Inquisitorum, s 127: ”Tonura debet esse moderata, & debet iudex animadvene ad indicia & ad qualitatempersonae, an sit fonis in resistendo, an ne; et debet ita torquere, ut tortumservet incolumen innocentiae vel supplicio, ut sic si deliquit possit pati supplicium debitum, si vero est innocens, non patiatur corporis defectum.” Den första postuma utgåvan av detta verk publicerades 1566. Omförfattaren sej Quetif &J Echard, Scriptores Ordinis Praedicatorum, 2 vol (Paris 1719-1723; nytryck New York 1959), II, del 1, ss 2-23. ** Till exempel TCD, MS. 1226, fol 184, utslag i Novara 2 juni 1581 mot Margarita ’dicta la Mora de Casale’, somhade blivit angiven som häxa för inkvisitorn; ”Quae in carceribus detenta et examinata, omnia semper negavit, quare de consilio peritorum sufficienter torta, nihil amplius confessa est sed semper in negatione persistit, et de eodem consilio relevata fuit et dimissa.” En modern studie av straffrättsproceduren vid Paris-parlamentet under 1500- och 1600-talen visar att tortvren bara i en procent av fallen bidrog till att de anklagade bekände: Alfred Soman, ”Deviance and Criminal Justice in Western Europe, 1300-1800; An Essay in Structure”, Criminal Justice History 1 (1980), s 24. Se också Langbein, Torture, s 185: ”We must bear in mind that no aspect of the human condition has changed so greatly in the twentieth century as our tolerance of pain. The common pain-killers and anesthesia have largely eliminated the experience of pain from our lives. In disease, childbirth, surgery, and dentistry, our ancestors were acclimated to levels of suffering we find incomprehensible.” De anklagade var naturligtvis på jakt efter medel varigenom de kunde uthärda tortvren och särskilda recept, som troddes kunna ge sådan motståndskraft, cirkulerade bland fångarna. Detta omnämns i domen 24 februari 1581 i Mantua över församlingsprästen Don Nicolo Zani (TCD, MS. 1226, fol 57). Fenomenet behandlas i detalj i den opublicerade ”La Prattica di procedere con forma »65
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=