163 tänkta överallt i Europa gripit till lokala folkliga föreställningar i ett försök att tillfredsställa förhörsledarnas krav på en fullständig redogörelse för innebörden i deras handlingar. Element från dessa lokala och regionala trossystern infogades i bekännelserna, och från bekännelserna och domstolsprotokollen togs de över i de demonologiska traktaterna och handböckerna för häxjägare. Brottstycken av folktron togs in i elitens symboliska framställning av det onda och gjordes tillgängliga för domare och förhörsledare över hela Västeuropa. Med tiden tenderade därför berättelserna om sabbaten att bli allt utförligare. Skillnaden mellan Antoinette Roses bekännelse och Guazzos redogörelse omsabbaten är, åtminstone delvis, resultatet av mer än hundra års häxjakt. IV Det föregående är naturligtvis ingenting annat än en spekulativ rekonstruktion av vad som troligen har ägt rum. Nästan all vår information omeuropeisk häxtro under 1500- och 1600-talen härrör från uppteckningar somgjorts i samband med de institutionaliserade häxförföljelserna. Vi har föga hopp om att kunna ”se genom” dessa källor för att få kunskap omden lokala och regionala häxtron ren” form, och varje sådant försök kommer snarare att återspegla historikerns förmodanden omhäxeriets verklighet än tydligt åtskilja häxjägarens och den anklagade häxans respektive föreställningar. Det finns emellertid ett väldokumenterat fall, där de misstänktas trosföreställningar och förhörsledarnas antaganden låg så långt från varandra att spåren har bevarats i källorna. För tjugo år sedan upptäckte Carlo Ginzburg i den venetianska inkvisitionens arkiv en märklig serie dokument.Av en historisk tillfällighet hade det ända in på 1600-talet överlevt i Friuli kärnan av en folktro som synes ha varit en relativt opåverkad symbolisk framställning av det ondas natur och ursprung. Individer som var födda med ”segerhuva”, dvs ännu insvepta i fosterhinnan, troddes vara födda under en särskild ”planet” och därför annorlunda än vanliga människor. De sparade hinnan (kallad camiscia, ”skjorta”) och bar den ibland om halsen. Vid vuxen ålder fick dessa individer en ”kallelse”, varfter de under omkring tjugo års tid troddes träda frami sömnen somandar för att fyragånger om året föra krig med häxorna. Dessa människor, benandanti, slogs med fänkålsstjälkar, häxorna med sorghumplantor. Stridens utgång avgjorde omskörden skulle lyckas eller ej. Benandanti troddes därtill ha förmågan att upptäcka häxornas offer, bota dem, identifiera häxorna, och avslöja de dödas öde i den andra världen. De trodde sig göra Guds verk, och eftersom de verkade i Hans tjänst och skyddade grödan mot häxor, skulle de efter döden fara direkt till Paradiset. De var bundna till tystnad omvilka som var benandanti eller häxor lik- • » Carlo Ginzburg, / Benandanti: stregoneria e culti agrari tra cinqiiecento e seicento, 2 uppl. (Turin 1973) (1 uppl. 1966).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=