96 från anklagade och vittnen protokollförda med deras egna ord i stället för på domstolens latin.Under loppet av 1500-talet blev det i växande grad praxis att Rom, sedan man kontinuerligt och i detalj informerat sig om utvecklingen av samtliga processer i distriktsdomstolarna, utfärdade instruktioner om tortyr, som kardinalerna i sin tur ansåg behöva sanktioneras av deras egna rådgivare och juridiska experter. Korrespondensen visar att det vanligen var påven själv, som personligen presiderade vid inkvisitionskongregationens sammanträden i Rom, där man diskuterade handläggningen av fallen och gav order omtortyr.^'* Avvikelser från den vedertagna proceduren tolererades inte, som vi kan se i ett brev daterat den 18 november 1589 från kardinalen i Santa Severina till inkvisitorn i Florens, föranlett av att dennes ställföreträdare samt biskopsdomstolen i Pistoia hade misshandlat tre kvinnor som var angivna för trolldomoch kätterska handlingar. De bekännelser som hade framtvingats under tortyr skulle på följande grunder avföras från akterna: för det första hade bevisningen mot dem inte varit tillräckligt bärande för att tortyr skulle vara berättigad, eftersom den främst grundade sig på vittnesmål från en somhade dåligt rykte i staden; för det andra hade tortyren börjat, innan kvinnorna hade haft tillfälle att besvara anklagelserna. Den florentinske inkvisitorn beordrades att omedelbart bege sig till Pistoia och personligen överta ansvaret för processen. En annan viktig regel som tjänade att hindra bruket av tortyr var kravet att både inkvisitorn och biskopen (eller deras representanter) skulle samtycka till och vara närvarande vid dess genomförande.^^ Ytterligare en restriktion var den anklagades kroppstdlstånd och ålder. Det finns talrika exempel på att Rom, sedan man där instruerat den lokale inkvisitorn att övergå till förhör under tortvr, informeras om att en läkarundersökning har utvisat att den anklagade är oförmögen att uthärda ett sådant. BAV, Barb. lat. 6334, fol 56, brev 7 mars 1626 från kongregationen till inkvisitorn i Saluzzo. Se bland de många fall som här kunde andras brevet från kardinalen av Pisa, ledamot av curian, till inkvisitorn i Bologna, 26 juni 1572, BA, MS. B-1860, fol 79. Ompåvens deltagande i beslutsprocessen se t ex målet mot en neapolitansk bigamist, Antonio Frezza, vars sak överfördes till Rom. Den 20 september 1607 ”S.mus decrevit ut torqueatur supra intentione et si nihil superveniat, abiuret de vehementi, et damnetur ad triremes per quinquennium”, BAV, Borg. lat. 558, fol 162. Påven ifråga bör ha vant Paulus V. Kongregationens sammansättning och rutiner beskrivs i ett manuskript från början av 1600-talet publicerat av Luigio Firpo, ”Una relazione inedita su 1’Inquisizione romana”, Rmascirnento 9 (1958), ss 97-102. BRB, MS. II 290, vol II, fol 6. Denna bestämmelse går tillbaka till Clemens V:s regering (1305-14). Se Fiorelli, Tortura, II, s 54; Bernardo da Como, Lucema InquisitorumHaereticae Pravitatis (Venedig 1596), s 124; Masini, Sacro Arsenale (uppl 1653), s 405. En inkvisitor i Siena som ej iakttagit denna föreskrift fick 12 februari 1568 en reprimand av kardinal Giovanni Ricci i kongregationen: Paolo Piccolomim, ”Documenti fiorentini sulPeresia in Siena durante il secolo XVI (1559-1570)”, Bullettino senese dt stona patria 17 (191), s 175. Se t ex brevet 1 maj 1593 från kardinalen av Santa Severina till inkvisitorn i Bologna, BA, MS. B-1861, fol 175.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=