90 skall han lämnas i fred åt sina böner.”''* I ett fall med en misstänkt häxa som i strid med vedertagen praxis hade arresterats av en inkvisitor i Bologna, gav kardinalen av Santa Severina den 18 maj 1591 följande reprimand: ”Och även om Antonia (ett av huvudvittnena mot den misstänkta) var sjuk och förtvivlad över sin sons död och Du fördenskull inte förhörde henne, har jag blivit ombedd att påminna Dig om att Du i framtiden måste korsförhöra vittnen under ed innan Du arresterar någon.Bara beedigade vittnesmål var godtagbara. En sponte comparente, som frivilligt trädde fram för inkvisitionen innan han blivit kallad eller ens föremål för misstanke, behövde sällan frukta att bli åtalad. Alla handböcker föreskriver regelbundet att en sådan skall behandlas välvilligt. Straffet uppgick på sin höjd till en hälsosam botgöring, ett enskilt avsvärjande och kanske penningböter.^^ De regler som Masini föreskriver för häxundersökningar fäster största avseende vid processens laglighet. ”När han lagför misstänkta häxor får inkvisitorn inte tillgripa fängslande, inkvisition eller tortyr förrän corpus delicti har faställts av domstolen. Närvaron av en sjukling eller ett lik utgör i sig inget tillräckligt vittnesbörd, eftersom sjukdom och död inte behöver vara förknippade med häxkonster utan kan vara resultatet av ett stort antal naturliga orsaker. Det första steget bör därför alltid vara att utfråga den läkare somvårdat patienten.” Vid husundersökningen hos den misstänkta häxan skulle notarien förteckna allting — föremål som kunde stödja åklagarens talan men också religiösa bilder, andaktsböcker etc, som kunde tolkas till den anklagades fördel. Omsådana tvetydiga ting som pulver och salvor upptäcktes, skulle de underökas av experter ”för att få fastslaget omde kunde användas för andra ändamål än trolldom.” Inkvisitorerna skulle heller inte låta sig oroas över att hitta stora mängder klämmor och nålar, eftersom detta var naturliga kvinnliga ägodelar.'^ Vi har rikligt med bevis för att sådana teoretiska försiktighetsmått också praktisk tillämpades av inkvisitionskongregationen och föreskrevs för provinstribunalerna, där risken för processrättsliga övergrepp var störst. I en serie brev till nuntien, ärkebiskopen och inkvisitorn i Florens skrivna i mars 1626 försöker Ibid, fol CXIX. ” Ibid, MS. B-1861, fol. 133. Masini, Sacro Arsenale, s 79; Carena, Tractatus, s 235: ”Haeretici sponte comparentes, mitissime sunt tractendi.” Den välvilliga behandlingar dessa fick, bekräftas av en så fientlig betraktare som avfällingen Hieronimo Piazza, som tidigare hade t)änstgjort som inkvisitionsvikarie i Osimo (Ancona): ”...for the Inquisition (as it is true) never punishes nor treats them with severity, that go and voluntarilv accuse themselves of what sms soever they have committed...on the contrary, they are kindly receiv’d, and privatelv and secretly dispatch’d only with some salutary penance...” Hieron. Barthelemew Piaza, A Short and True Account of the Inquisition and its Proceedings...in Italy... (London 1722), s 54. En diskussion av häxeriet saknas nästan helt i den första utgåvan av Sacro Arsenale. De försiktighetsmått somhär berörs trycktes första gången i upplagan Genua 1625, ss 175-82. Sej. Tedeschi, ”The Roman Inquisition and Witchcraft. An Early Seventeenth-Century ’Instruction’ on Correct Trial Procedure”, Revue de I’Histoire des Religions 200 (1983), ss 163—88.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=